Reklam för RUT har varit ett återkommande inslag i borgerlig media de senaste månaderna. I våras hävdade DN:s ledarsida att lika många personer med en inkomst över som under 500 000 per år nyttjar RUT. Problemet är bara att av hela Sveriges befolkning tjänar endast ca fyra procent mer än 500 000 kr per år. Detta betyder att det är 15-20 gånger så vanligt att använda RUT-avdrag bland höginkomsttagare. Men då bortser vi från hur mycket pengar olika grupper lägger på RUT-tjänster. Egentligen har höginkomsttagare ännu större glädje av RUT.

Stapeldiagrammet nedan visar hur stort RUT-avdrag varje person i olika inkomstgrupper gjorde i genomsnitt under 2008. Den vänstra stapeln består av alla med en årsinkomst på mindre än en halv miljon, vilket är 96 procent av Sveriges befolkning. Alla med en årsinkomst under en halv miljon per år gjorde i genomsnitt avdrag på 27 kr per person. De med årsinkomster mellan en halv miljon och en miljon kr erhöll i genomsnitt 408 kr var (den mellersta stapeln). Allra mest fick personer med en årsinkomst över miljonen - vilket syns i den högra stapeln. Denna lilla grupp med mycket höga inkomster fick i snitt RUT-avdrag på 1 549 kr per person år 2008.

Genomsnittligt RUT-avdrag 2008 per person i olika inkomstgrupper

Källa: SCB

Men trots att avdraget i huvudsak tillfaller de redan rika kan det förstås ha andra fördelar. Kanske skapar det mängder av arbetstillfällen? Det har florerat många beräkningar på hur många jobb som RUT skapar. Tyvärr har den ena beräkningen varit sämre än den andra och sannolikt har alla överdrivit effekterna. Den främsta anledningen till det är att de flesta hushållsnära tjänster som tillkommer gör det därför att vi köper dessa tjänster istället för andra varor och tjänster. Alltså stiger inte den totala sysselsättningen utan efterfrågan och arbetstillfällen flyttar bara från en del av samhällsekonomin till en annan. Ändå tror många ekonomer på den här typen av avdrag. Förklaringen ligger troligen till stor del i teorin om optimal beskattning.

Optimal beskattning

Teorin om optimal beskattning går ut på att det bör vara lägre skatt på varor och tjänster som vi kan tillverka och utföra själva, jämfört med skatterna på andra varor och tjänster. Argumentet är att vi annars arbetar mindre och istället utför dessa tjänster själva. Ibland uttrycks det som att skatten på en tjänst eller vara ska stå i omvänd proportion till varans eller tjänstens priselasticitet. Det är en enkel och tilltalande teori. Men verkligheten är mer komplicerad än så.

• För det första: om det ska skapas någon betydande mängd arbetstillfällen måste inte bara skatterna sänkas utan även lönerna gå ned. Annars kommer endast höginkomsttagare vinna ekonomiskt på att arbeta extra och köpa städning och matlagning istället för att utföra det arbetet själv, som vi kunde se i diagrammet ovan. Höginkomsttagare har i sin tur en mycket lägre deltagandeelasticitet än andra. Det innebär att deras arbetsutbud påverkas endast marginellt av en reform som gör det mer lönsamt att arbeta. Det är därför inte sannolikt att avdraget ger särskilt mycket arbete i förhållande till vad avdraget kostar. Om syftet var att öka arbetstiden för höginkomsttagare hade det förmodligen varit mer effektivt att höja gränsen för när man betalar statlig skatt.

• För det andra innebär alltid en subvention också en snedvridning av marknaden. I vissa fall är det motiverat, som när man vill kompensera för de externa effekterna av miljöfarliga utsläpp eller stimulera till mer bokläsning. Men det är då viktigt att motivera varför våra konsumtionsbeslut ska snedvridas åt ett håll eller ett annat. Var ligger samhällsvinsten av att vi konsumerar mer städning och barnpassning på bekostnad av andra varor och tjänster?

• För det tredje är de berörda branscherna redan underprissatta. Eftersom det är svårt att organisera och reglera det arbete som utförs i privata bostäder har dessa branscher i regel mycket låga löner, dåliga arbetsvillkor och oregelbundna arbetstider. Det rör sig dessutom om yrken med en mycket låg produktivitetsutveckling. Av ovan nämnda skäl är det ingenting som lönerna i branschen tar hänsyn till. Att även subventionera dessa branscher med skattemedel innebär större snedvridningseffekter och fler arbetare med dåliga villkor än tidigare.

Varför ROT och inte RUT?

Vissa menar att det är motsägelsefullt att vara emot avdrag för hushållsnära tjänster men samtidigt vara för subventioner av hantverkstjänster genom ROT-avdraget. Exempelvis brukar Jan Björklund i debatter fråga sig varför det ska vara olika villkor för att sätta in ett fönster och för att tvätta det. Då har man emellertid inte förstått vitsen med ROT-avdraget.

ROT-avdraget har använts som en kontracyklisk åtgärd under lågkonjunkturer (1993-94, 1996-99 och 2004-5), i syfte att tidigarelägga reparationer och utbyggnader som ändå skulle genomföras, för att på så vis dämpa konjunkturnedgången. Därför har avdragen under tidigare regeringar varit tidsbegränsade. Det säger sig självt att avdrag för andra hushållsnära tjänster, som städning, inte skulle ha liknande effekter, eftersom det är avsevärt mycket svårare att tidigarelägga städningen av vardagsrummet än att tidigarelägga en badrumsrenovering. Det är också så att när barnpassning och städtjänster är löpande utgifter som omedelbart tränger undan övrig konsumtion, ges ROT-avdrag i huvudsak till investeringar som betalas med besparingar eller lån.

Det stora perspektivet

Den svenska arbetsmarknaden har under lång tid präglats av professionalisering, omställning och höga produktivitetskrav. Nästan alla svenska arbetare omfattas eller berörs av kollektivavtal och i förhållande till andra länder har vi få familje- och småföretag. Branscher och företag som inte har klarat av den snabba produktivitetsutvecklingen har slagits ut samtidigt som arbetskraften i allt högre utsträckning har utbildat sig för att hålla takt med de nya kraven. Moderniseringen har också inneburit att hushållsarbete i andras hem nästan helt har försvunnit.

Den kanske tydligaste kontrasten hittar vi i USA, där det finns en stor lågproduktiv tjänstesektor med många enpersons- och småföretag. Å ena sidan innebär det goda chanser för de allra flesta att hitta ett jobb. Å andra sidan låser det in människor i arbeten med låga löner och dålig produktivitetsutveckling. Det har resulterat i att en stor del av de arbetande i USA betraktas som arbetande fattiga, så kallade working poor - alltså människor som har heltidsjobb eller motsvarande men ändå har svårt att försörja sig på sitt arbete.

RUT-avdraget är en liten post i statsbudgeten men det är en stor fråga för vilken typ av samhälle vi vill leva i.

Folkpartisternas argument för privatisering av Danderyds sjukhus är att privatiseringar skapar konkurrens och därigenom effektivitet. Folkpartisterna hänvisar till privatiseringen av ett annat stort sjukhus i Stockholm: S:t Görans sjukhus som såldes för några år sedan. Om privatiseringen av S:t Görans var lyckad eller ej är tveksamt. Utvärderingar har pekat i olika riktningar. Exempelvis menar Helena Falkenberg i sin nyligen framlagda avhandling att privatiseringen av S:t Görans ledde till en sämre arbetssituation för sjuksköterskorna [1].

Det finns dock mer övergripande resultat från tidigare forskning kring privat sjukvård. En läsvärd artikel på temat är Bruce Hollingsworths ”The Measurement of Efficiency and Productivity of Health Care Delivery”, publicerad i tidningen Health Economics 2008 [2].

Hollingsworth jämför 317 tidigare studier från 30 olika länder, utförda under åren 1983-2006 (varav merparten från och med år 2000). Han konstaterar, liksom många före honom, att det är svårt att dra generella slutsatser och att resultaten till stor del beror på lokala förhållanden. Men en sak verkar vara relativt tydlig: offentlig och icke-kommersiella vårdproducenter är något mer effektiva än privata och kommersiella. Detta gäller både slutenvården (alltså större sjukhus) och primärvården (vårdcentraler o dyl).

På samma sätt tyder resultaten på att den europeiska vården, som oftare bedrivs i offentlig sektor, är mer effektiv än den amerikanska, som till större del bedrivs av privata företag, stiftelser eller ideella organisationer. Dessa resultat överensstämmer även till stor del med tidigare studier. Exempelvis jämförde McKay m.fl. effektiviteten vid 4075 amerikanska sjukhus i en artikel från 2003. Även deras resultat tydde på att Icke-kommersiella vårdproducenter var effektivast, följt av statliga och därefter kommersiella [3]. Således är det troligen effektivare för Stockholmarna att driva Danderyds sjukhus i offentlig ägo.

2008 tog de privata vårdbolagen i Sverige ut vinster (rörelseresultat efter löpande utgifter och avskrivningar) på mellan 816 miljoner (enligt organisationen Vårdföretagarna) och 3 miljarder (enligt DN) [4, 5]. Men om offentligt ägd och icke-kommersiell vård är mer effektiv – varför ger svenska skattebetalare i så fall bort 1-3 miljarder?

Se även mitt tidigare inlägg på liknande tema här.

Källor:

1. Falkenberg (2010) How privatization and corporatization affect healthcare employees’ work climate, work attitudes and ill-health : Implications of social status [Länk]
2. Hollingsworth (2008) ”The Measurement of Efficiency and Productivity of Health Care Delivery”; Health Economics
3. McKay, N L; Deily M E, Dorner F E (2003) "Ownership and changes in hospital inefficiency"; Inquiry 39
4. Vårdföretagarna (2009) Vinst i vård och omsorg
   Summan 816 milj ges av: genomsnittligt rörelseresultat enligt VF * totalsumma som Sveriges landsting köpte in sjukvård från privata vårdproducenter (alltså 0,048 * 17 mdr)
5. Kainz Rognerud, K. (2009) "Privatvården ger miljarder"; Dagens nyheter [Länk]

Kommunalt engagemang

Källor:

1. Kasvi, L. ”Många anmäler offentlig konkurrens” i Göteborgsposten [Länk]
2. Prop. 2008/09:231, Konfliktlösning vid offentlig säljverksamhet på marknaden m.m. [Länk]
3. Lind, H. och Lundström, S (2008) Affären Gårdsten – Har förnyelsen av Gårdsten varit lönsam?, KTH Arkitektur, Institutionen för Fastigheter och byggande [Länk]
4. Gårdstens bostäder [Länk]
5. Gårdstens bostäder: Framtidens yrkesskola [Länk]
6. Pressmeddelande från Gårdstens bostäder 2010-01-27 [Länk]
7. Wiberg, B (2007) "Utskälld förort fick nytt liv och högre status" och "Lugnet är det bästa" i Transportarbetaren [Länk]
8. SKL (2008) Yttrande: Konfliktlösning vid offentlig säljverksamhet på marknaden [Länk]
9. ETR blogg [Länk]
10. Ring, S., Moderaterna: "Interpellation inlämnad kring GävleDala Företagshälsa" [Länk]
11. Lars Beckmans blogg [Länk]

...OECDs statistik över genomsnittligt antal arbetade timmar per person och år visar att greker inte bara arbetar mer än tyskar och norrmän, utan faktiskt mest av alla i Europa – hela 2152 timmar per år, mot 1430 för tyskar och 1422 för norrmän.

Den faktiska pensionsåldern i Grekland är 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män – högre än för tyska män. Greker lever färre år efter pension än många andra européer, som fransmän, finnar – och tyskar.

Läs hela!

Hela rapporten här.

Denna artikel publiceras samtidigt på Tvärdrag.se.

Att skriva om EMU i dagsläget är sannerligen ingen lätt uppgift. Nyheter rullar in varje timme, förutsättningar ändras, nya överenskommelser sluts. Så har exempelvis under skrivandets gång bedömningen av Greklands behov av nödlån ökat från ca 450 miljarder kronor till omkring 1000 miljarder kronor och det har blivit allt mer osannolikt att krisen kan stoppas vid Greklands gränser.

Krisens epicentrum är Grekland, men oron har redan spridit sig, på goda grunder, till Portugal och Spanien och, på mindre goda grunder, till Italien. Orsaken är att risken är stor att Grekland tvingas till betalningsinställning på sin enorma statsskuld, med stora kreditförluster och spridningseffekter som följd [1]. Osäkerheten ökar dessutom då det ännu är oklart om Tyskland verkligen kan delta i den planerade räddningsaktionen.

Enkel matte

Vissa analytiker pekar på att det egentligen endast är en fråga om när, inte om Grekland ställer in betalningarna. Matematiken går helt enkelt inte ihop. En uppskattning gör gällande att Grekland skulle behöva 5 procent överskott i de offentliga finanserna, vid en nominell tillväxt på 2 procent och en räntenivå för upplåningen på 6 procent (vilket är 4 procentenheter lägre än de toppnoteringar på 10-årsräntan som vi sett i veckan) – och detta endast för att kunna stabilisera skuldkvoten! Det skulle kräva nedskärningar i de offentliga utgifterna eller skattehöjningar motsvarande 30 procent av BNP – och detta måste göras utan att driva ned tillväxttakten för då ökar skuldkvoten av sig självt, vilket knappast är ett alternativ [2]. I vart fall inte utan devalvering, d v s den väg ut som länder i liknande situationer brukar använda – exempelvis Sverige i början av 90-talet - och som IMF vanligen rekommenderar.

Det ursprungliga EU-IMF-räddningspaketet om 45 miljarder euro är alldeles för litet. Det noterades tidigt av Bundesbankschefen Axel Weber som talade om att det skulle behövas 80 miljarder euro [3] och under tisdagen denna vecka läckte det ut att samma bedömning nu görs av IMF som räknar med att det krävs 100 miljarder euro under en treårsperiod.

Bryter mot EU:s lagstiftning

Försöken att bistå Grekland försvåras dessutom av att EU-lagstiftningen förhindrar en räddning finansierad på EU-nivå, d v s genom att EU tar upp lån och finansierar Greklands underskott [4]. Visserligen finns det ett kryphål i det att ECB kan intervenera på statsobligationsmarknaden. ECB får inte köpa statsobligationer direkt från medlemstaterna, men genom sina ”structural operations” kan den handla med obligationer som redan är i omlopp [5]. Även om detta skulle kunna pressa ned räntan på den grekiska statsupplåningen och förhindra betalningsinställelse, är det för det första klart i strid med EU-lagstiftningens intentioner om att inte lösa ut medlemsstater med skuldproblem – en fallande ränta/skapad efterfrågan på en vikande marknad för grekiska statsobligationer är inte ett uttryck för faktiskt minskad risk, utan för att ECB i sin roll som lender of last resort tagit på sig en del av risken i dessa papper. För det andra innebär det i praktiken finansiering av statsskulder via sedelpressarna och för det tredje, som följd av den andra punkten, är det att ”beträda det sluttande planet mot en ´inflationsunion´” [6].

Den lösning som valts är alltså istället att den monetära unionens medlemmar solidariskt går in med hjälplån på 30 miljarder euro och IMF med 15 miljarder. Men även detta är i en juridisk gråzon och fyra tyska professorer har deklarerat att de ämnar driva frågan om de tyska utbetalningarna (motsvarande mer än fjärdel av EU:s bidrag till Greklandslånen) till tysk domstol. De menar att en sådan utbetalning strider mot EG-rätten och mot tysk lag [7]. Vinner de gehör i domstolen, faller krispaketet och då återstår endast två alternativ – Grekisk betalningsinställelse med åtföljande europeisk bankkris av gigantiska mått eller ECB:s ”nuclear option” – finansiering av Greklands upplåning via sedelpressarna.

No exit

Men även om paketet skulle gå igenom och även om det skulle vara tillräckligt, är nästa stötesten att krispaketet som sådant riskerar att sprida krisen till Portugal och Spanien, när dessa länder som har egna stora underskott tvingas delta i finansieringen av Greklands underskott. Nödlånen innebär de facto att grekiska underskott täcks med portugisiska och spanska underskott.

Räntan på Portugals 10-åriga statsobligationer steg sålunda kraftigt när EU:s räddningspaket lanserades och har i skrivande stund passerat 6 procent. Skulle krisen sprida sig till Portugal, och än värre Spanien, kommer en fullständig upplösning av den monetära unionen allt närmare.

Det är oron för detta som gjort att röster nu hörs om att det bästa för såväl Grekland som för den monetära unionen vore att landet temporärt lämnar EMU, devalverar och återvänder senare till en mer konkurrenskraftig växelkurs – bland andra har Martin Feldstein föreslagit en sådan lösning [8]. Den vägen är emellertid i realiteten stängd. Av tonvis med politisk prestige men också av andra skäl. Dels torde det vara lika komplicerat att lämna den monetära unionen som att träda in i den – minns att det tog år av förberedelser innan euron kom i funktion. Dels, och viktigare, om Grekland ändå skulle välja att gå ur, måste det ske genom i det närmaste diktatoriska beslut. För i annat fall, om tid gavs – och demokrati tar tid – skulle bankrusningar följa. Grekiska företag och hushåll, medvetna om att ett utträde med nödvändighet skulle innebära depreciering, skulle föra över sina tillgångar till utländska banker. Barry Eichengreen menar att detta skulle kunna resultera i ”the mother of all financial crises” [9].

Slutsats: när man väl är med finns ingen återvändo. När den monetära unionen väl upptagit en stat som medlem finns det inget annat alternativ än att i strid med EU:s lagtext - formellt eller med dess intentioner - på ett eller annat sätt lösa ut den stat som hamnar i skuldkris.

För EU får detta långtgående konsekvenser som antingen måste leda till en framtvingad finanspolitisk integration och skapandet av gemensam skuldhantering på EU-nivå eller till en dysfunktionell union i vilken liknande problem lär återkomma i nästa kris. Ett tredje alternativ är en ordnad upplösning av den monetära unionen när den värsta krisen lagt sig. Detta vore förstås det mest rationella men det är politiskt omöjligt.

Depressionspolitik

Vilken väg som EU kommer att slå in på går dock inte att spekulera om idag. Vad gäller de länder som nu är drabbade står det klart att endast en politik är möjlig inom ramen för valutaunionen: åtstramning för att sänka kostnaderna och på detta sätt vinna tillbaka internationell konkurrenskraft [10]. Det är nödvändigt oavsett om nödlånen fungerar eller ej. Och det är också vad IMF:s och EU:s ”strukturrationaliseringsprogram” för Grekland syftar till.

Sådan deflationspolitik innebär ekonomisk kontraktion, ökande realt värde på skulder och stigande reala räntenivåer, varvid den s k Walterskritiken än en gång blir relevant. Walterskritiken går ut på att med en gemensam räntepolitik, kommer de reala räntorna för respektive land att variera med inflationstakten, d v s vanligen kommer de reala räntenivåerna att röra sig omvänt mot vad som vore rationellt ur en stabiliseringssynvinkel. Detta brukar anföras som ett problem vad gäller överhettningsperioder för enskilda länder: ökande inflationstakt i överhettning sänker realräntan och därmed späds överhettningen på, vilket ökar inflationen och sänker realräntan ytterligare...

Mindre uppmärksammat är att detsamma gäller i krisperioder. De hårdast drabbade länderna som tvingas till deflationspolitik får de högsta realräntorna vilket driver ned investeringarna och tillväxten. Så i deflaterande ekonomier ökar den reala kostnaden för att finansiera investeringar och kombinerat med att människor skjuter upp konsumtion när priserna förväntas falla, skapas nedåtgående krisspiraler, eller med andra ord depressionsekonomi. Fullt medvetet återskapar sålunda IMF och EU den stora depressionens mekanismer, fullt medvetet skapar man massarbetslöshet i syfte att pressa ned kostnadsläget. Detta är innebörden i den teknokratiska termen intern devalvering. Det är vad som nu redan händer eller måste hända i de krisdrabbade EMU-länderna. Därmed uppstår den till synes paradoxala situationen att samtidigt som världens ekonomiska makthavare är överens om att den globala krisen ska mötas med expansionspolitik, ordineras de hårdast drabbade EMU-länderna och länderna i unionens väntrum (framför allt de baltiska staterna), motsatt medicin i form av deflationspolitik, som vore den hämtad från depressionens 30-tal. Och resultatet i form av massarbetslöshet liknar också mest 1930-talet. Spanien är det mest extrema exemplet bland de fullvärdiga medlemmarna – arbetslösheten har ökat med 10 procentenheter på två år och var i februari 19 procent. Greklands arbetslöshet har passerat 10 procent. Bland de länder som bundit sin valuta mot euron i hopp om framtida medlemskap är Lettland värst ute; där har arbetslösheten mer tredubblats på två år från 6,1 procent till 21,7 procent i februari.

Euron är ett sänke

”Inte ens euro-skeptikerna kunde föreställa sig att det skulle gå så här illa”, skrev Paul Krugman nyligen [11]. Men hur kunde det egentligen gå så här illa? Euro-entusiasterna försöker naturligtvis finna orsaker utanför EMU, som antingen handlar om ren misskötsel eller om att de idag krisdrabbade länderna inte brydde sig om att dämpa den ekonomiska överhettningen i mitten av 00-talet. I fallet Grekland finns fog för detta. Misskötta och förfuskade offentliga finanser, ineffektiv förvaltning och utbredd korruption.

1) Men för det första har EU ett eget ansvar. Grekland släpptes in trots att landet inte uppfyllde konvergenskriterierna. Centralbanken och kommissionen har vidare ignorerat varningssignalerna om ökande externa skuldsättning i flera av Medelhavsländerna, och det är märkligt att ECB och EU tycks helt tagna på sängen av Greklands kreativa bokföring. De grekiska bokföringsmetoderna kritiserades redan för sex år sedan [12].

Sammanfattning: Enorma sociala och ekonomisk kostnader

Det som nu sker, den medicin som de värst drabbade länderna tvingas att ta, går på tvärs mot vad som är ekonomiskt och politiskt rationellt. De mekanismer som nu satts igång liknar de som var i funktion under mellankrigstidens guldmyntfot och som framkallade den stora depressionen. Liksom den monetära unionen gör idag, tvingade guldmyntfoten krisdrabbade länder att deflatera ekonomin, och det var inte förrän länderna lämnade guldmyntfoten som det blev möjligt att bryta depressionsekonomin och låta penning- och finanspolitik expandera. Det s k Sterlingblocket - i vilket Sverige ingick – slog in på denna väg redan 1931. I USA krävdes ett presidentbyte och först 1933 kunde Roosevelt föra ut USA ur guldmyntfoten. Roosevelt förklarade att ”the sound internal economic situation of a nation is a greater factor in its well-being than the price of its currency”. Keynes kommenterade det hela med att Roosevelt hade ”underbart rätt” [15].

Den monetära unionen tvingar idag fram samma sorts deflationspolitik som guldmyntfoten en gång gjorde. Skillnaden är dock den att det inte tycks finnas någon väg ut – varken tekniskt eller politiskt. Därför återstår endast deflationspolitikens metoder. Det är inte rationellt, men någon annan bot finns inte inom EMU. De sociala och ekonomiska kostnader blir enorma i de enskilda länderna och skulle krisen sprida sig till de större medlemsstaterna blir konsekvenserna globala.

Tony Johansson

Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds universitet

Källor:

(1) “With the financial terms currently on offer -- from the euro area member states and from the markets -- a significant haircut for creditors or even a formal default become more likely,” skriver Willem Buiter, chefsekonom på Citygroup, enligt Bloomberg News 27 april, Greece Bond Losses to Be ‘Significant,’ Buiter Says (Update1)

(2) Why Greece will default, Wolfgang Münchau, [Länk]

(3) ”ECB's Weber says Greece may need 80 bln euros”, Reauters 20 april. Weber tog dock senare tillbaka denna bedömning och sa att han inte ville kvantifiera Greklands eventuella hjälpbehov

(4) Det bryter mot den s k ”no bail-out” klausulen i artikel 125 i fördraget.

(5) Greek Junk Contagion Presses EU to Broaden Bailout (Update2) [Länk]

(6) ECB may have to turn to 'nuclear option' to prevent Southern European debt collapse, Ambrose Evans Pritchard, The telegraph, 27 april. [Länk]

(7) German Group To Complain To Court Over Greece Within 14 Days, Wall Street Journal 15 april, [Länk]

(8) Let Greece take a eurozone ‘holiday’, Martin Feldstein, Financial Times, 16 februari 2010, [Länk]

(9) The euro: love it or leave it?, Barry Eichengreen, 19 november 2007 [Länk]

(10) De reala växelkurserna steg för Grekland, Spanien och Irland mellan 15 och 40 procent 2000-2008. EMU efter 10 år, Ska Danmark, Sverige och Storbritannien ansluta sig, Konjunkturrådets rapport 2009, s21.

(11) Anatomy of a Euromess, [Länk]

(12) Greece´s Crisis begets a German backlash, David Marsh, Financial Times 28 april.

(13) ”Euron – frälsarkrans eller kvarnsten i krisens Europa? ”, Tony Johansson, Jonas Ljungberg, i EU och den Globala krisen, Europerspektiv, årsbok, 2010.

(14) Anatomy of a Euromess, [Länk]

(15) Citerade i The World Economy between the World Wars, Feinstein, Temin, Toniolo, s 139, Oxfordscholarship online.

Detta är problematisk av flera skäl. Dels försämras inkomstutvecklingen för människor med kortare utbildning i allmänhet och för kvinnor i synnerhet, vilket gör att ojämlikheten ökar. Därtill är det negativt för sysselsättningen. Bland kvinnor som spenderar om så endast några timmar per vecka med att ta hand om en äldre anhörig, är det dubbelt så vanligt att stå helt utanför arbetsmarknaden, jämfört med de som inte tar hand om någon äldre anhörig. 2002-2003 uppgav 80 000 (två tredjedelar av dessa kvinnor) anhörigvård som främsta skäl till att de jobbar deltid eller står utanför arbetsmarknaden. Den offentliga äldreomsorgen står fortfarande för 85 % av marknaden. Frågan är om det kommer förbli så. Som jag skrivit tidigare om här menar vissa att egenavgifterna för inte minst äldreomsorg och sjukvård borde öka i framtiden. IFS beskriver hur åsikter om högre egenavgifter framförallt återfinns bland de rikaste tio procenten av befolkningen, medan vi övriga föredrar skattefinansiering. Även om framtidsproblemen kring välfärdens finansiering är kraftigt överdrivna och drivs av en liten ekonomisk och politisk elit kommer välfärden troligen att behöva mer pengar framöver. Min uppskattning är att detta kommer gå att klara skattevägen. Frågan är även om det finns någon mer kostnadseffektiv metod att finansiera en välfärd för alla än via skattemedel. Troligen inte. Däremot finns det goda skäl att diskutera hur de skattemedel som används kan sättas i arbete på bästa sätt. I frågan om äldreomsorgen gör IFS här en intressant jämförelse med den danska äldreomsorgen där förebyggande vård och omsorg verkar ha givit gynnsamma resultat både på de äldres hälsa och omsorgens kostnader.

Källor

Gustafsson RÅ & Szebehely M (2010) Private financing of elder care in Sweden, rapport 2010:1, Institutet för framtidsstudier [Länk]

LO-tidningen om rapporten (2010)

Rörligt och fast

Idag består den ekonomiska ersättningen till primärvården inom Stockholms läns landsting av 40 % relativt fast ersättning, så kallad kapitation genom listning. De övriga 60 % är rörlig ersättning som främst fördelas beroende på hur många besök som vårdcentralerna tar emot. 3 av dessa 60 % är så kallad kvalitetsrelaterad ersättning som delas ut med specifika målsättningar, såsom hur enkelt det är för patienter att ringa till vårdcentralerna med mera. I Hälsoval Stockholm föreslås att den fasta ersättningen för primärvården ska öka från 40 % till 60 %. Detta är positivt av flera skäl. Rörlig ersättning kan vara positivt i vissa fall, för att öka produktivitet och till exempel minska väntetider. Men om alltför stort fokus läggs på fysiska besök riskerar det även att medföra att vissa patienter inte får den tid med läkaren som de skulle behöva, vilket varit en vanlig kritik mot det nu rådande Vårdval Stockholm.

Idag är den kvalitetsrelaterade ersättningen 3 %. I Hälsoval Stockholm är tanken att denna ska öka till 10 %. Denna ersättning ska bland annat premiera tillgänglighet, klok läkemedelsanvändning, minskad fetma med mera. Det är erkänt svårt att utforma bra ersättningssystem men denna något större ersättning för önskvärda ändamål är ett både ambitiöst och intressant försök som återstår att se hur det faller ut.

Om den andel rörlig ersättning som införs i och med Hälsoval Stockholm är den "perfekta" nivån är omöjligt att säga. En del av den kvalitetsrelaterade ersättningen (som föreslås omfatta 10 %) är förebyggande insatser. Många inom både profession och expertis beskriver hur alla talar varmt om den förebyggande vården men att denna fortfarande har en stor outnyttjad potential, därtill med hög förväntad samhällsekonomisk nytta. Möjligen kan man tänka sig att det förebyggande arbetet kan premieras ännu mer i framtiden. Ett sätt är att höja den kvalitetsrelaterad ersättningen ännu mer men då ökar också riskerna för snedvridna incitament.

Klass och hälsa

Behovet av vård är ojämt fördelat bland befolkningen. Bättre bemedlade är både friskare och snabbare på att komma iväg till doktorn. Den orättvist fördelade hälsan medför att olika patienter kan kosta olika mycket att behandla, trots att de kanske söker hjälp för samma symptom. För att kompensera för detta kan ersättningssystemen även ta hänsyn till sociala och ekonomiska omständigheter, såsom andel arbetslösa i en vårdcentrals område. Detta finns i andra landsting och fanns även tidigare inom Stockholms landsting men togs bort av den borgerliga majoriteten i och med införandet av Vårdvalet 1 januari 2008. Detta har medfört att arbetsbelastningen för vårdpersonalen i fattigare delar av Stockholm har ökat och att vårdkonsumtionen fördelades mindre efter behov [2]. Fram till Vårdval Stockholm infördes hade vården fördelats allt mer efter behov. Med det rödgröna Hälsoval Stockholm föreslås två typer av fördelningssystem som är tänkta att ta hänsyn till sociala omständigheter: Care Need Index (CNI) och Adjusted Care Groups (ACG). Båda dessa har använts utomlands men är relativt nya i Sverige.

Med Hälsoval Stockholm vill de rödgröna avskaffa den fria etableringsrätten. Fri etableringsrätt innebär att privata vårdproducenter har rätt att öppna mottagning var de vill och sedan få skattemedel för den vård de bedriver. Detta kan låta bra i teorin men har i praktiken resulterat i att det främst öppnar många mottagningar i rika och välmående delar av länet, utan att hälsan stiger för det. Att landstinget återtar den politiska styrningen av vårdmottagningarna är därför mycket positivt.

Sjukvårdens framtid

I Stockholms läns landstings långtidsutredning från 2009 menar utredarna att Vårdval Stockholms ersättningssystem kommer att medföra att kostnaderna för sjukvården i länet kommer att stiga så kraftigt att skatteintäkterna inte kommer att räcka i framtiden [6] (se tidigare artikel här). Istället menar utredningen att vårdens egenavgifterna både kommer och bör öka. Om egenavgifterna (patientavgifter, privata försäkringar etc) skulle öka vore det mycket olyckligt, då detta med största sannolikhet kommer att innebära större ojämlikhet och orättvisor. Dessutom är sjukvården i Stockholms län idag bland den dyraste i landet, utan att stockholmarna är vare sig friskare eller mer nöjda med vården för det [7]. Den högre andel fast ersättning som föreslås med Hälsoval Stockholm är positiv även ur denna aspekt. Rörlig ersättning tenderar generellt att öka kostnaderna på lång sikt, vilket fastare ersättningsformer kan motverka. Samtidigt föreslår Hälsoval Stockholm ändå en relativt hög andel rörlig ersättning, vilket kan bidra till kortare väntetider och ökad tillgänglighet.

Källor

1. Hälsoval Stockholm - en ny vision för närsjukvården [länk]
2. Hälso- och sjukvårdsnämnden Stockholms läns landsting (2009) Årsredovisning 2008
3. Karolinska Institutets folkhälsoakademi (2009) Uppföljning av Vårdval Stockholm år 2008
4. Rehnberg, C. m.fl. (2008) Lägesrapport – Vårdval Stockholm
5. Ernst & Young (2008) Patientmixens betydelse för effektiviteten hos husläkarmottagningar
6. Stockholms läns landsting (2009) Framtidens hälso- och sjukvård
7. Sveriges kommuner och landsting (2009) Öppna jämförelser 2009
   

Sjukvårdens ersättningssystem beskriver de ekonomiska strukturer och metoder genom vilka vårdgivarna får pengar för den vård de producerar. Ersättningssystemen är intressanta att av flera anledningar. De påverkar både vilken vård som produceras, hur vårdens resurser fördelas samt hur kostnader utvecklas på lång sikt. Denna text är en introduktion som främst bygger på vad jag läst om ersättningssystem inom primärvården.

Ofta skiljer man på fast och rörlig ersättning. Fast ersättning syftar på ersättning som mer är av typen klumpsumma och ges ”oavsett” hur många operationer eller besök som vårdgivaren genomför under verksamhetsperioden. Ersättningens storlek bestäms utifrån hur många patienter vårdproducenten ansvarar för. Patientunderlaget kan avgöras antingen genom beslut av ansvarig myndighet (anslagsersättning) eller genom patienternas egna val, till exempel listning vid vårdcentral (kapitationsersättning).

Rörlig ersättning kan vara produktionsrelaterad, för till exempel patientbesök eller operationer. Alternativt kan pengar ges för uppnådda mål, såsom antal nöjda patienter, telefontillgänglighet etc. Den rörliga ersättningen är i regel bestämd på förhand så vårdgivarna får en viss summa per genomfört besök osv. Det finns även exempel där vården har möjlighet att utföra vården i förväg, utan att behandlingarna är kostnadssatta, och därefter skicka räkningen till den instans som betalar, såsom stat eller landsting, så kallad Fee for service-ersättning.

DRG och ålder

För att vårdens pengar ska kunna fördelas efter behov har det utvecklats en rad olika metoder att vikta ersättningen. Dessa skiljer sig något mellan olika verksamhetsområden, såsom vårdcentraler och stora sjukhus. Här följer några exempel. Det som främst avgör kostnaden för en behandling är vilken åkomma som ska åtgärdas, diagnosen. För att kunna fördela pengar utifrån diagnos använder man bland annat DRG-systemet (DiagnosRelaterade Grupper), vilket kan beskrivas som en lång lista på diagnoser och hur mycket pengar detta ger vårdgivaren. Det är även vanligt att ersättningen beror på patientens ålder.

Sociala omständigheter

Men hälsa och kontakt med vården hänger även ihop med andra sociala förhållanden som inte fångas av DRG. Bättre bemedlade både mår bättre och går oftare till doktorn. En hjärnskakning i Djursholm kräver därför sällan samma resurser och behandling som en hjärnskakning i Sundbyberg eller Rosengård. Därför finns en rad andra metoder för att tilldela resurser beroende på sociala omständigheter.

Två fördelningssystem som nyligen börjat användas i Sverige är CNI och ACG. CNI (Care Need Index) bygger på historisk sjukdomsbild och fördelar resurser beroende på hur sjuka patienterna eller invånarna i ett område var föregående år. ACG (Adjusted Care Groups) fördelar resurser beroende på vissa sociala förhållanden, såsom andel arbetslösa. Även om CNI och ACG är nya i Sverige har de använts tidigare i många andra länder med lyckat resultat. Förutom de ovan nämnda förekommer flera andra sätt att vikta ersättningen beroende på geografi, avstånd till sjukhus, storlek på vårdmottagningen med mera.

Det ultimata ersättningssystemet

Alla ersättningssystem har sina för- och nackdelar och uppmuntrar till olika beteenden bland vårdgivare och därigenom hos patienterna. Många forskare menar det inte finns ett ultimat ersättningssystem som kan användas för evigt. Dels är systemen beroende av målsättningar av mer politisk art, dels är de beroende av lokala och bitvis tillfälliga förhållanden. Ofta tenderar nackdelarna med vissa ersättningsmetoder växa med tid, varför ersättningarnas sammansättning och inriktning kan behöva regleras allteftersom.

Litteratur

1. Calltorp, J. (2008) Ersättningssystem inom hälso- och sjukvården
2. Jacobsson, F. (2007) Monetära ersättningsprinciper i hälso- och sjukvård
3. Socialstyrelsen (2009) Hälso- och sjukvårdsrapport 2009
4. Anell, A. (2009) Vårdval i primärvården, Lunds universitet

"None of this should come as a big surprise. Long before the euro came into being, economists warned that Europe wasn’t ready for a single currency. But these warnings were ignored, and the crisis came."

Läs hela artikeln

Andel arbetslösa bland personer 15-24 år

Ungdomar har i regel kortare arbetslöshetstider än äldre personer. Medan 78 procent av de arbetslösa i åldrarna 25-74 år har varit arbetslösa 5 veckor eller längre, är 50 procent av de under 25 år arbetslösa i 4 veckor eller mindre. Unga som blir arbetslösa verkar således ha betydligt lättare att komma igen än äldre drabbade. Samtidigt kompliceras bilden av att yngre ofta söker deltidsjobb samt att de korta arbetslöshetstiderna till viss del förklaras av att ungdomar ständigt rör sig in och ut från arbetskraften [1, 2]. Det är därför svårt att jämföra ungdomars arbetslöshetstider med andra gruppers.

Arbetsrätt och lönekostnader

Bland regeringspartierna och arbetsgivarna återkommer två förslag mot ungdomsarbetslösheten gång på gång. Det första handlar om att försämra arbetsrätten genom att förändra lagen om anställningsskydd (LAS). Det finns inget stöd i forskningen för att en förändrad arbetsrätt skulle höja den totala sysselsättningen [3]. Det finns däremot visst stöd för att anställningstryggheten påverkar de arbetslösas ålderssammansättning, så att ett försämrat anställningsskydd skulle öka sysselsättningen bland yngre och sänka den för äldre.

Det andra förslaget handlar om att det måste bli billigare att anställa ungdomar. Centerpartiet har föreslagit sänkta ungdomslöner och regeringen har genomfört en kraftig sänkning av socialavgifterna för den arbetsgivare som anställer ungdomar. Även detta kan antas omfördela arbeten från äldre till yngre, men effekterna på den totala sysselsättningen är oklar. Finanspolitiska rådet gick i sin senaste rapport så långt som att mena att socialavgiftssänkningen till och med kan höja arbetslösheten:

Sysselsättningen kan således förväntas öka bland yngre men minska bland äldre. Det är inte uppenbart vad som händer med den totala arbetslösheten. Eftersom ungdomar har relativt korta arbetslöshetstider kan effekten bli att den totala arbetslösheten stiger [4].

Högerns två viktigaste förslag minskar alltså inte den totala arbetslösheten, men kan möjligen omfördela arbeten från äldre till yngre. Detta trots att arbetslöshet bland äldre är förknippat med högre sociala kostnader, längre arbetslöshetstider och sämre möjlighet till utbildning. Dessutom verkar många arbetsgivare mer negativa till äldre arbetssökande jämfört med yngre [6].

Utbildning

Till skillnad från LAS och arbetsgivaravgifter har utbildning bevisligen en avgörande effekt för båda unga och äldres möjligheter på arbetsmarknaden. Exempelvis är arbetslösheten bland personer mellan 20 och 24 år mer än dubbelt så hög för de som saknar gymnasieutbildning.

Arbetsmarknaden för personer 20-24 år

Sedan början av 1990-talet har mycket förändrats inom utbildningsväsendet. Svenska elevernas skolresultat har försämrats och skillnaderna mellan barn till låg- och högutbildade har ökat [se vår artikel om skolresultat här]. I Arbetsförmedlingens prognos för arbetsmarknadens utveckling 2010 spås att inom flera branscher kommer kraven på utbildning att öka [7]. Vid sidan av förbättrad utbildningspolitik kan man även tänka sig att ett höjt studiemedel skulle minska antalet universitetsstudenter som tvingas arbeta vid sidan av studierna, och därigenom även förbättra arbetsmarknaden för den som inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Den stora skillnaden i arbetslöshet mellan människor med olika utbildningsnivå belyser även det märkliga i att arbetslösheten bland unga diskuteras som ett och samma problem när det egentligen handlar om en mycket heterogen grupp. LO och Swedbank diskuterar detta mer utförligt i varsin nyutkommen, läsvärd rapport [2, 5, jmf även 1].

En annan utbildningspolitisk fråga som förtjänar mer uppmärksamhet är den aktiva arbetsmarknadspolitiken. De senaste åren har denna alltmer kommit att handla om coachning och åtgärder för att påverka de arbetslösas sökbeteende. 1988-1992 var 65 % av den aktiva arbetsmarknadspolitiken någon form av utbildning. 2008 var denna siffra nere i 10 %. Antalet deltagare i utbildningsinsatser (förberedande eller yrkesinriktad) har minskat från 1,5 procent av arbetskraften 1992 till 0,1 procent (ca 6 500 personer) 2008 [4]. Under Reinfeldtregeringen har denna inriktning blivit ännu tydligare. LO redogör i sin rapport om ungdomsarbetslöshet från december 2009 för aktiviteter inom arbetsförmedlingens Jobbgaranti för unga: mer än 90 % av Jobbgarantins aktiviteter handlar enbart om jobbsökande, coachning, kartläggning samt ej beskriven eller okänd verksamhet [2]. När Finanspolitiska rådet sammanfattade läget i sin rapport 2009 föreslog de att arbetsmarknadsutbildningen borde kunna expandera till åtminstone 15 000 platser [4]. Med tanke på rådande läge får det närmast betraktas som ett förslag i underkant.

Sammanfattning

Sysselsättningen bland yngre är relativt låg. Samtidigt är det problematiskt att jämföra yngre och äldre på grund av olika former av arbetskraftsdeltagande och arbetslöshetsperioder. Försämrad arbetsrätt eller sänkt ingångslön resulterar i bästa fall i en omfördelning av arbetslöshet från yngre till äldre. En bättre lösning vore istället att höja studiemedlet för studenter, satsa mer på utbildning inom arbetsmarknadspolitiken samt att lägga om de senaste 20 årens misslyckade politik inom svensk grund- och gymnasieskola.

Referenser

1. SCB AKU (2009) Statistik över ungdomsarbetslösheten - Almedalen 2009, [Länk]
2. LO (2009) Nitton diagram om ungas arbetslöshet [Länk]
3. Skedinger, P. (2008) "Effekter av anställningsskydd - en översikt", Ekonomisk debatt 7: 5-18
4. Finanspolitiska rådet (2009) Svensk finanspolitik 2009
5. Swedbank (2009) Ungdomsarbetslöshet - ökat fokus på individen i lokal samverkan [Länk]
6. Nilsson, K. (2007) Chefers attityder till äldre medarbetare inom kommunen, Arbetslivsinstitutet
7. Arbetsförmedlingen (2010) Var finns jobben 2010?

Läs hela artikeln hos Ekot

Världens springnota
Stefan de Vylder
Ordfront

Förståelsen kring hur finans- och kreditmarknader fungerar verkar under långa perioder ha intresserat en begränsad andel av befolkningen. Möjligen kan politikens tidigare relativt lama engagemang för frågan ha varit en bidragande orsak till att 90-talskris, IT-krasch och nuvarande bautakris kunnat ske utan att vänstern och övriga samhället reagerat tidigare och tydligare över de senaste 20 årens avreglering av dessa verksamheter.

Sedan världsekonomin började gå i kvad för snart 2 år sedan har ett otal böcker och artiklar skrivits kring hur och varför krisen uppstod samt vilka åtgärder som bör vidtas. I november förra året kom ännu ett svenskt bidrag i form av Stefan de Vylders Världens springnota. Även detta är en sammanfattning över tänkvärda orsaksanalyser och en lista över politiska förändringar som borde till. Skillnaden mot många andra är bredden: här ryms kort sagt det mesta. Jag håller inte med om allt men det spelar mindre roll. Detta är ekonomisk och politisk folkbildning av den typ som det gärna får skrivas mer av.

Många gånger har de politiska förslagen och slutsatserna kring krisen varit av relativt teknisk art och mer handlat om detaljer än helhet, såsom formerna för Riksbankens inflationsmål eller vilka teoretiska modeller som bör användas för att beräkna ekonomins utveckling. De Vylders styrka ligger istället i att han tar krisen i ett helhetsgrepp. Bokens röda tråd är en beskrivning av hur finanskriser uppkommer genom att flera samhällsfenomen sammanfaller, av vilka en del endast har indirekt relation till finans och kredit. Dels menar de Vylder att finansmarknadens regelverk och de rörliga lönerna inom kreditsektorn är viktiga delar i sig. Likaså bör riksbankens inflationsmål möjligen breddas, översynen av finansiella produkter förbättras och konsumenterna bli mer kritiska. Men därutöver kan även brist på bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet bidra till bubbelfenomen på sitt hörn. På ett annat hörn har politisk enögdhet inom internationella institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken gjort sin del.

Merparten, för att inte säga alla, av de Vylders poänger diskuteras utifrån annat läsvärt som skrivits de senaste 1-2 åren med referenser till Shiller, Krugman, Lybeck och många fler, vilket är en tillgång bara det. De Vylder gapar över mycket, vilket bitvis blir i mesta laget. Men är det globala problem så är det. Rekommenderas!

I en av Konkurrensverkets senaste rapporter, Att utvärdera anbud [1], diskuteras hur offentlig sektor ska kunna köpa in så billiga varor/tjänster som möjligt genom upphandling utan att behöva tumma på kvaliteten. För att detta ska kunna uppnås menar rapporten att fyra grundläggande förutsättningar bör vara uppfyllda:

1. God konkurrens, det vill säga tillräckligt antal anbudsgivare och ingen kartellbildning el dyl som pressar upp priserna [2].
2. Upphandlingen bör utformas så att transaktionskostnaderna blir låga. Främst bör förfrågningsunderlagen (det dokument där myndigheten beskriver tjänsten/varan som ska köpas in) vara enkla, tydliga och standardiserade.
3. Upphandlingsprocessen bör utformas så att risken för korruption och favorisering minimeras, bland annat genom hög grad av transparens och förutsägbarhet samt genom att undvika diskriminerande bestämmelser (alltså att något företag favoriseras/diskrimineras jämfört med konkurrenterna).
4. Upphandlingsprocessen bör vara utformad för att främja hög kvalitet och den kvalitet som efterfrågas måste kunna utvärderas.

Konkurrensverket är inte känt för att vurma för offentlig välfärd. På deras webbsida berättar de att de jobbar för konkurrens inom privat och offentlig sektor. Det känns därför lustigt att de fyra punkterna ovan är en så tydlig argumentsamling mot privatiseringar av skola, vård och omsorg:

1. God konkurrens. Idag fungerar konkurrensen i de privata välfärdssektorerna inte optimalt. Marknaderna domineras av några få stora företag och inom flera områden har de stora företagens betydelse dessutom ökat sedan avregleringarna i början av 1990-talet [3-5]. Vinsterna i hela näringslivet som störst inom just välfärdsbranscherna [7]. Därtill talar även flera teoretiska skäl emot att fri konkurrens inom dessa sektorer kommer att ge önskvärda effekter i framtiden. Dels är varorna väldigt komplicerade medan själva valen ofta utförs av någon annan än kunden. Föräldrar väljer skola åt sina barn. Barn väljer äldreboende åt sina föräldrar. Studier både i Sverige och i andra länder visar även att vi gärna går till samma doktor och skola, även om vi kanske inte blir perfekt behandlade vid varje besök [5, 6].
   För att uppnå verkligt god konkurrens krävs i praktiken fri etableringsrätt med samma finansieringsform. Det vill säga att vem som helst får öppna en mottagning och sen få skattepengar för sin verksamhet, oavsett om politikerna bedömer att det finns behov av en till skola eller doktor. Denna rätt finns idag för privatskolorna och från med 1 januari även inom primärvården. Det har även funnits tidigare inom vissa enskilda landsting. Men detta arrangemang är i regel extremt kostnadsdrivande. Den prisminskning man då eventuellt kan vinna på konkurrens förlorar man istället på överproduktion och annan snedvridning.
2. Låga transaktionskostnader genom enkla förfrågningsunderlag. Välfärdstjänster är komplexa. Det säger sig själv att ett förfrågningsunderlag för ett äldreboende aldrig kommer att bli lika enkelt som det för blyertspennor eller asfalterad väg. Frågan är om det ens ska vara det.
3. Undvik korruption och diskriminering. Välfärdstjänster är personliga tjänster. Det bygger till stor del på långsiktiga och kontinuerliga relationer där brukare och personal lär känna varandra. Dessutom byter vi som sagt inte gärna skola eller doktor. Båda dessa fenomen borgar för favorisering, vilket alltså hämmar konkurrensen.
4. Främja kvalitet. Hur mäter man kvalitet inom välfärden? Detta är en mer komplex fråga än man först kan tro. Inte nog med att både brukare, personal och myndigheter ofta har delvis olika definition av denna nytta. Därtill görs som sagt valen ofta av någon annan (barn och föräldrar osv). Frågans komplexitet är ett argument i sig för att den politiska kontrollen och insynen måste vara hög, vilket bäst sker genom att produktionen ägs av det offentliga.

Alltså finns det flera skäl som talar för att kostnaderna för skola, vård och omsorg kan bli som lägst då dessa drivs helt i offentlig regi. Därmed inte sagt att elever, brukare och patienter inte bör ha valfrihet inom välfärdssektorerna, men det är en annan diskussion. Läs gärna även vår artikel om skolresultat här.

Referenser

1. Bergman, M. och Lundberg, S. (2009) Att utvärdera anbud, Konkurrensverket: Uppdragsforskningsrapport 2009:10
2. Ringborg, M. och Holmér, E. (2007) ”Bolag fälls för asfaltkartell”, DN Ekonomi. [Länk]
3. NUTEK (2007) Företagens framväxt i vård- och omsorgssektorn, rapport 2007:2
4. Wahlin, E. (2009) ”I en klass för sig”, Affärsvärlden. [Länk]
5. Thomson, S. och Dixon, A. (2006) ”Choices in health care: the European experience”, J. Health Service Research & Policy 11:3:167-171
6. Skolverket (2003) Valfrihet och dess effekter inom skolområdet
7. SCB (2009) "God avkastning för privata företag inom vård, skola och omsorg". [Länk]

Att vissa företag har misskött sig och vållat stor skada för både anställda och arbetslösa är uppenbart. Men kanske fungerar verksamheten bra vid de flesta förmedlingarna? Nu finns det tre publicerade utvärderingar av arbetet med privata aktörer inom arbetsmarknadspolitiken. En studie utgår från den inledande försöksverksamheten och två andra utnyttjar den regionala variationen i när olika arbetsförmedlingar skrev avtal med privata aktörer.

Försöksverksamhet

De privata aktörerna har använts i stor skala sedan våren 2008, men i Skåne, Östergötland och Västernorrland har det under 2007 pågått en försöksverksamhet där ett slumpmässigt urval av arbetssökande har placerats hos en privat aktör. Syftet med upplägget var att underlätta utvärderingar av verksamheten och en sådan har nyligen publicerats av IFAU [5].

Rapporten finner emellertid inga skillnader i sysselsättning eller inkomster mellan de som gick till de privata förmedlingarna istället för till Arbetsförmedlingen. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att de privata förmedlarna erhöll betydligt högre ersättningar än vad Arbetsförmedlingen i genomsnitt lägger på att hjälpa en arbetslös.

Däremot fanns det stora skillnader i arbetsmetoder mellan Arbetsförmedlingen och de privata aktörerna. De arbetslösa som gick till privata förmedlare sökte fler jobb, och fick även komma på fler anställningsintervjuer. Störst vad skillnaderna för ungdomar. De sökte i genomsnitt fyra fler jobb per månad och fick komma på en mer anställningsintervju än de ungdomar som var vid Arbetsförmedlingen. Att det trots detta inte gick att hitta några effekter på sysselsättningen reser givetvis vissa frågetecken kring regeringens fokus på att öka de arbetslösas sökintensitet.

Regional variation

Under 2008 utvidgades arbetet med kompletterande aktörer till att omfatta 30 av Arbetsförmedlingens 68 arbetsmarknadsområden. Riksrevisionen [6] har studerat utflödet till arbete för personer i jobb- och utvecklingsgarantin och jämfört arbetsmarknadsområden som under 2008 använde kompletterande aktörer med områden som inte hade den möjligheten.

I tabellen visar den andra och den tredje kolumnen hur stor andel som lämnade garantin för ett arbete och resultatet är tydligt: De områden som har avtal med privata arbetsförmedlare har lyckats betydligt sämre med att hitta jobb till de långtidsarbetslösa. Andelarna som har fått jobb är mer än dubbelt så höga i områden där all verksamhet har skett i Arbetsförmedlingens regi! Till stor del tycks emellertid resultaten bero på en selektion i vilka områden som har avtal med andra aktörer. När Riksrevisionen skattar en modell som tar hänsyn till en rad andra faktorer, bedöms sannolikheten att få ett jobb ca 25 procent lägre i områden med privata aktörer. De estimaten visas i den tredje kolumnen. Exempelvis ska värdet 0,762 tolkas som att sannolikheten är 23,8 procent lägre att få en tillsvidareanställning ifall man är inskriven i ett område som har avtal med privata förmedlare.

Utflöden från arbetslöshet, områden med resp utan privata aktörer

Arbetsförmedlingen har genomfört en liknande studie [7], men istället för arbetsmarknadsområden har de jämfört utflödet till arbete vid kontor där all verksamhet har skett i Arbetsförmedlingens regi med kontor som har haft avtal med privata aktörer. Till skillnad från IFAU och Riksrevisionen finner de en positiv effekt av att lägga ut delar av verksamheten på privata företag, men effekten är endast signifikant under ett kvartal och avtar sedan.

Det sammanfattande intrycket av de tre rapporterna är att de privata aktörerna inte tycks prestera bättre än Arbetsförmedlingen, utan snarare tvärtom. Resultaten är emellertid inte helt entydiga och förhoppningsvis kan senare utvärderingar förklara vad skillnaderna beror på. Men med tanke på att de privata aktörerna erhåller en mycket större ersättning per arbetslös än vad Arbetsförmedlingen spenderar i genomsnitt, framstår den nya politiken som ett mycket kostsamt experiment.

Referenser

[1] Arbetsförmedlingen (2009) Kompletterande aktörer - Återrapportering till Regeringen. [Länk]

[3] Arbetarbadet (2009) "KFG i konkurs efter skadestånd", Arbetarbladet 25 juli 2009. [Länk]

[4] Aftonbladet (2009) Här avslöjas miljardfiaskot. [Länk]

[5] IFAU (2009) Betalt efter resultat - utvärdering av försöksverksamhet med privata arbetsförmedlingar. [Länk]

[6] Riksrevisionen (2009) Jobb- och utvecklingsgarantin – en garanti för jobb? RiR 2009:22. [Länk]

[7] Arbetsförmedlingen (2009b) Arbetsmarknadsrapport 2009:2. [Länk]

Läs mer

Nuvarande skolminister Björklunds färdriktning kan beskrivas som satsningar på elitskolor, fler friskolor och hårdare tag. För den som vill maximera effektiviteten i skolan finns det ett mycket bättre sätt: Gör precis tvärtom. Ge mer resurser till skolor som har en hög andel elever från missgynnande hemförhållanden. Effekterna av minskade klasser på elevers prestationer är nämligen störst för elever med utländsk bakgrund och vars föräldrar har låg utbildning.

Här är forskningen nästan entydig, även om det mesta är gjort på utländsk data. I den amerikanska delstaten Tennesse genomfördes i slutet av 1980-talet ett experiment kallat STAR (Tennesse Student/Teacher Achievement Ratio). Då placerades eleverna slumpmässigt in i klasser av olika storlekar, vilket gav möjlighet att särskilja effekten av klasstorlek från andra faktorer. Utvärderingarna har genomgående visat att elever i små klasser presterar bättre och att effekten skiljer sig åt beroende på elevernas bakgrund. Finn och Achilles [2] fann att effekten var mer än dubbelt så stor för elever med minoritetsbakgrund, jämfört med vita elever. Efter experimentet minskade Tennesse klasserna i de fattigaste områdena. Även då uppmättes effekter som var mer än dubbelt så stora som när klasserna minskades i en genomsnittlig skola [3].

I Sverige saknar vi den typen av experiment och studier på svenska data bör därför betraktas som relativt osäkra. Tendensen att klasstorlek är viktigare för personer med utländsk eller arbetarbakgrund tycks emellertid stämma [1]. Mikael Lindahl finner att lärardensiteten påverkar elever med utrikesfödda föräldrar, men inte har någon eller endast en marginell effekt på elever med svenskfödda föräldrar [4], medan Christian Andersson endast hittar en effekt för elever vars föräldrar är lågutbildade [5].

Det är också så att segregation i sig självt försämrar de genomsnittliga resultaten. Elever med en missgynnande bakgrund och lågpresterande elever [6] är nämligen i högre grad beroende på elevsammansättningen i klassen och skolan, än vad elever med en fördelaktig bakgrund är. När segregationen ökar försämras därför resultaten bland elever vars föräldrar är lågutbildade eller födda i ett annat land, medan elever med en mer gynnsam bakgrund inte påverkas särskilt mycket av den nya elevsammansättningen.

Referenser

[1] Skolverket (2009) Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer, Skolverket.

[2] Achilles, Charles M. och Finn, Jeremy D. (1990) "Answers and Questions About Class Size: A Statewide Experiment", American Educational Research Journal, vol 27, nr 3.

[3] Mosteller, Frederick (1995) "The Tennesse Study of class size in early school grades", Critical issues for children and youths, vol 5, nr 2.

[4] Lindahl, Mikael (2005) "Home versus School Learning: A New Approach to Estimating the Effect of Class Size on Achievement", Scandinavian Journal of Economics, vol 107, nr 2.

[5] Andersson, Christian (2007) "Teacher density and student achievement in Swedish compulsory schools", IFAU Working Paper.

[6] Sund, Krister (2007) Teachers, family and friends: essays in economics of
education, Stockholms universitet.

Läs artikeln

Verkligheten är emellertid den motsatta. I figuren nedan jämförs den genomsnittliga sysselsättningen i de nordiska välfärdsstaterna (här definierade som Sverige, Norge och Danmark) med den genomsnittliga sysselsättningen i de sex största OECD-länderna, även kallade G6, respektive sysselsättningen i det G6-land som just det året hade den högsta sysselsättningen. Figuren visar att de nordiska länderna under hela perioden haft en högre sysselsättning än G6-genomsnittet och att de under de senaste tio åren har presterat i nivå med de bästa G6-länderna (Japan och USA).

Sysselsättning i Norden (röd) och G6-länderna (blå)

Källa: OECD.

I själva verket är det få länder som kan mäta sig med de nordiska länderna. Under perioden 1970-2008 var det tre länder som uppnådde en lika hög eller högre sysselsättning: Schweiz, Island och Luxemburg. Samtliga är länder med mycket speciella arbetsmarknader.

Länderna med högst sysselsättning, genomsnitt 1970-2008

Källa: OECD.

Under det senaste decenniet har det i viss mån vuxit fram ett konsensus kring att sysselsättning och tillväxt kan åstadkommas genom åtminstone två, sinsemellan väldigt olika modeller. Dels den anglosaxiska, som kännetecknas av hög konkurrens, flexibla anställningsformer och låga skatter. Dels den nordiska modellen, vilken har kombinerat generösa trygghetssystem och en sammanpressad lönestruktur med centrala löneförhandlingar och en hög utbildningsnivå.

Men trots att den nordiska modellen har presterat något bättre än den anglosaxiska vad det gäller arbetslöshet och sysselsättning, och varit överlägsen beträffande inkomstskillnader, hälsa och andra "sociala" indikatorer, har den haft en mycket begränsad inverkan på analyser och policyrekommendationer.

Istället fortsätter många ekonomer att rekommendera marknadsliberala lösningar på alla möjliga utmaningar och problem, trots att de ofta har resulterat i ekonomiska och sociala katastrofer. Den främsta anledningen är sannolikt de ekonomiska modellernas oförmåga att förstå sociala samband och processer, vilket förvandlar välfärdsstaternas framgång till ett oförklarligt mirakel. För vad säger att humlan kan flyga imorgon, bara för att den gör det idag?

Referenser

OECD Employment Outlook 2006

Watt, Andrew (2006) Assessing the reassessment of the OECD Jobs Strategy: eppur si muove? European Economic and Employment Policy Brief, 2006:2.

Läs rapporten

Artikel på DN-Debatt

Låga löneökningar drabbar inte bara löntagarna i form av lägre inkomster, det kan även minska den totala produktionen och sysselsättningen. I en djup lågkonjunktur som dagens sker det för det första genom en hög realränta (nominell ränta minus inflation eller inflationsförväntningar). Denna uppstår som en konsekvens av att Riksbanken inte kan föra en mer expansiv penningpolitik, när reporäntan redan ligger nära noll. En stigande realränta innebär mindre investeringar, lägre konsumtion och minskad export. För det andra innebär lägre löneökningar även att hushållens disponibla inkomst sjunker, vilket antas minska hushållens konsumtion.

Det här har Konjunkturinstitutet uppmärksammat i årets lönebildningsrapport [3]. Sammantaget bedömer Konjunkturinstitutet att en årlig ökning av arbetskostnaden med 4 procent under åren 2010-2012 innebär att sysselsättningen blir ca 20 000 personer högre, än vad fallet skulle bli vid oförändrad arbetskostnad.

Finanspolitikens effekter

Utifrån samma resonemang kan regeringens jobbskatteavdrag och andra utbudsinriktade reformer ha negativa effekter på sysselsättningen. I ett nytt working paper [4] analyserar Gauti Eggertsson effekterna av finanspolitik när centralbankens styrränta ligger nära noll. Han drar slutsatsen att en sänkning av skatten på arbete då kan ha en kontraktiv snarare än stimulerande effekt på ekonomin (efterfrågestimulansen från ökade offentliga utgifter är å andra sidan betydligt högre än vid ett normalt ränteläge).

Anledningen är att sådana skattesänkningar innebär att lönerna, och därmed företagens kostnader, blir lägre än vad de annars hade blivit. Lägre löner och produktionskostnader sänker i sin tur inflationsförväntningarna. När centralbanken inte kan reagera på det genom att sänka räntan, innebär det att realräntan stiger. Högre realräntor är kontraktiva - de sänker efterfrågan i ekonomin och leder till att krisen förvärras.

Referenser

[1] Antoni m fl (2009) ”Dags att göra uppehåll med löneökningarna”, Dagens Nyheter, 26 maj 2009. [Länk]

[2] Gabrielsson m fl (2009) ”Sjuksköterskorna kan bli av med sin löneökning 2010”, Dagens Nyheter, 23 oktober 2009. [Länk]

[3] Konjunkturinstitutet (2009) Lönebildningsrapporten. [Länk]

[4] Eggertsson, Gauti B. (2009) "What Fiscal Policy Is Effective at Zero Interest Rates?", Staff Reports, Federal Reserve Bank of New York. [Länk]

Herr, Hansjörg (2009) "The labour market in a Keynesian economic regime: theoretical debate and empirical findings", Cambridge Journal of Economics, vol 33.

Lindblom, Martin (2009) "Fords glömda visdom". LO-tidningen, 4 november 2009. [Länk]

Produktivitet

LU08 räknar inte med att välfärdssektorernas produktivitet kommer att utvecklas alls. Detta är ett vanligt antagande i rapporter av den här typen men fullständigt orealistiskt. Även om personalintensiva branscher i regel har mycket låg produktivitetsutveckling utgör sjukvården en av de stora framtidskostnaderna, och där utvecklas produktiviteten inte minst av ny teknik. Här antar jag för enkelhetens skull att hela välfärdssektorn förbättrar sin produktivitet med 0,5 % per år, vilket är ett vanligt alternativ till nollantagandet. Detta är en gissning, men ligger troligen närmare verkligheten än 0 % [2, 3, 4].

Pensionsålder

LU08 räknar i sitt huvudscenario inte med någon förändring i pensionsålder men har ändå räknat på vad en sådan förändring skulle få för effekter. De senaste 10 åren har utträdesåldern från arbetsmarknaden stigit med nästan 2 år, så att vi idag jobbar i snitt till 63 års ålder [5]. Att denna skulle kunna stiga med 2 år till under de närmaste 20 åren kan knappast beskrivas som en omöjlighet. Om detta är möjligt torde utrymmet för finansiering öka med ca 1 % av BNP. Om de under 25 dessutom skulle kunna få arbete ett år tidigare i livet än idag skulle utrymmet öka med ytterligare 0,5 % [1]. Hur dessa saker kan genomföras på bästa sätt eller om det är önskvärt är en diskussion för sig. För mig framstår det naturligt att pensionsåldern kan stiga något i och med att medellivslängden stiger, vilken den har gjort stadigt under en mycket lång tid.

Prima pensionärer

Det finns goda skäl att anta att framtidens pensionärer kommer att vara lite piggare än dagens. Bland de riktigt gamla är utvecklingen tveksam men bland de yngre äldre (65-79 år) finns tecken på att vårdbehovet kan fortsätta att minska i likhet med vad som skedde 1998-2007 [7]. I senaste LU görs inga sådana beräkningar. I de två tidigare LU (1999/2000 och 2004) beräknades att ett minskat vård- och omsorgsbehov bland 75-åringarna skulle kunna minska kostnadshöjningarna med 0,1 % per år, vilket är en liten men betydelsefull skillnad [6, 8, 9].

Om dessa tre antaganden (stigande pensionsålder, ökad sysselsättning, bättre hälsa) blir verklighet minskar det offentliga underskottet från 5,5 % av BNP till ca 2,2 %. LU08 räknar med att ökad efterfrågan kommer öka kostnaderna med 1,5 % per år. Om vårdpolitiken skulle lägga ökat fokus på förebyggande vård istället för mer efterfrågeanpassad kan man tänka sig att skattehöjningen möjligen kan begränsas till 1-2 % av BNP [jmf 10]. 2 % av BNP motsvarar ungefär den sänkning som Reinfeldtregeringen genomfört år 2007-2009(*) [11]. Då räknar jag inte med den skattesänkning som regeringen genomför 2010 men den stora poängen är inte att presentera en så exakt uträkning som möjligt utan främst att visa på den stora osäkerhet som förekommer i den här typen av beräkningar. Larmen om att skatterna inte kommer att räcka är kraftigt överdrivna. Men allt handlar givetvis om korrekt utformad politik. Gör vi rätt så kommer vi ha råd.

Denna artikel är en sammanfattning av delar av de resonemang som jag framför i skriften Tramsdebatten, vilket är del 3 i LIF:s skriftserie om framtidens välfärd. Den kan beställas gratis här.

Referenser:

1. SOU 2008:105
2. SOU 2002:118
3. Andersson, D. m.fl. (2004) Kan framtidens välfärd finansieras? LO om LU
4. Ankarloo, D. (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag
5. Försäkringskassan (2008) Medelpensioneringsålder
6. Borg, P. (2009) Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, Finansdepartementet
7. Socialstyrelsen (2009) Hälso- och sjukvårdsrapport 2009
8. Batljan, I och Lagergren, M (2000) Kommer det att finnas en hjälpande hand? (bil. 8 till LU 1999/2000)
9. SOU 2004:19
10. Sveriges kommuner och landsting (2008) Välfärdsmysteriet?
11. Budgetpropositionen för 2010: Prop 2009/10:1

En av de centrala delarna i SLL LU är en framskrivning av vårdens intäkter och kostnader fram till 2025. SLL LU hävdar att sjukvården i länet kommer att behöva ca 6 % mer resurser per år medan intäkterna endast kommer att öka med 4,7 % per år. Den stora kostnadsökningen beror bland annat på de ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm och den situation som tidigare borgerliga politiker drivit fram i SLL [1]. Kombinationen stor andel privata vårdgivare, etableringsfrihet inom primär- och närvård samt hög andel rörlig ersättning bäddar för stigande kostnader.

Att kostnaderna för vården ökar tycker nog många låter bra, så länge pengarna går till att bedriva just vård. Men detta är komplicerat. Vården inom SLL kostar idag mest i landet. Trots detta är befolkningens hälsa och tillfredsställelse med vården på en medelnivå jämfört med andra landsting [2]. De ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm tenderar att leda till att kostnaderna ökar än mer samt att allt mer av vårdens resurser konsumeras av rika och relativt välmående invånare. Läkarna och specialisterna samlas på Östermalm medan ersättningssystemen inom primärvården premierar korta och enkla besök. Den sortens tillgänglighet borde gå att erbjuda på annat sätt utan att för den skull utmana landstingets långsiktiga ekonomiska hållbarhet.

En annan framtid

Andelen äldre i befolkningen ökar och kraven på vården stiger. Även med andra ekonomiska strukturer än Vårdval Stockholm kommer vården med all sannolikhet att behöva mer resurser i framtiden. Frågan är då hur mycket kostnaderna kan komma att öka med smartare system.

SLL LU räknar inte med att sjukvårdens produktivitet kommer att förändras överhuvudtaget de närmaste 20 åren, vilket givetvis är helt verklighetsfrånvänt (vilket jag även skriver om här). Jag antar istället att produktiviteten/kostnadseffektiviteten kommer att öka med 0,7 %. Jag antar även att priser och löner fortsätter att stiga i samma tempo som de gjort de senaste tio åren: med 3,3 % per år [6, 9]. Sammantaget ökar då kostnaderna med 4,7 % per år.

Med mina antaganden stiger kostnaderna med lika mycket som intäkterna. Poängen är dock inte att göra en fullständigt naturtrogen framskrivning av kostnaderna, utan att peka på den stora osäkerheten i alla beräkningar av den här typen. Osäkerheten är givetvis oundviklig och inte nödvändigtvis ett problem. Problemet uppstår när utredarna, liksom SLL LU, utifrån detta underlag föreslår en rad genomgripande politiska reformer, såsom total privatisering av vården och kraftigt ökade egenavgifter.

Referenser

1. Stockholms läns landsting (2009) Framtidens hälso- och sjukvård
2. Sveriges kommuner och landsting (2009) Öppna jämförelser
3. Socialstyrelsen (2006) Äldres vård och omsorg i Skåne ur ett kostnadsperspektiv
4. Landstingsförbundet och Kommunförbundet (2004) Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård
5. Anell, A. (2009) Hälsoekonomi, Studentlitteratur
6. Regionplanekontoret, Stockholms läns landsting (2009)
7. Hälso- och sjukvårdsnämnden
8. Sveriges kommuner och landsting (2008) Välfärdsmysteriet
9. Sveriges kommuner och landstings landstingsprisindex

Läs rapporten

Läs rapporten

Läs mer på Manifests hemsida

Läs artikeln

Läs pressmeddelandet
Ladda hem rapporten (1,13 MB)

Läs mer på Fronesis hemsida