Bolagsskatten var även uppe för diskussion under partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, då även samma typ av resonemang framfördes: sänkt bolagsskatt ger mer investeringar. I och med att nästan alla partier är för sänkningen borde väl sambandet mellan låga bolagsskatter och höga investeringar vara starkt?

Källa: OECD

Som syns i diagramet ovan har Sverige en bolagsskatt (2011) som är något över genomsnittet i OECD-länderna. För att studera sambandet mellan bolagsskatter och investeringar används statistik över investeringar i olika OECD- länder[1]. Det är dock inte lämpligt att studera enbart investeringar, eftersom olika länder är olika rika. Ett bättre mått är investeringarnas andel av BNP[2].

Diagram: Olika länders bolagsskatt samt investeringar som andel av BNP, 2011

Diagramet ovan indikerar att det inte finns något samband mellan investeringarna och hur stor bolagskatten är i olika OECD-länder. Länder med låg bolagsskatt har alltså inte högre investeringar än länder med högre bolagsskatt. Detta är så klart en mycket kraftig förenkling och egentligen måste man ta hänsyn till diverse olika faktorer. Men det visar åtminstone att det inte är så enkelt som en del politiker verkar mena.

Ett annat mått

Frågan är även om bolagskatt brutto är en rättvisande indikator? Bolagskatten är ju utformad på olika sätt i olika länder. Exempel på undantag i den svenska bolagsbeskattningen är olika typer av avdrag, periodiseringar och dylikt. Analysen ovan fungerar alltså enbart om avdragen och periodiseringarna är lika stora i varje land. För att testa detta har två alternativa mått för bolagskatt i olika länder studerats:

1)     Den effektiva genomsnittliga beskattningen av aktiebolag (EATR)

2)     Den marginella genomsnittliga beskattningen av aktiebolag (EATR)

Dessa mått används sällan och Finansdepartementet använder främst definitionen ovan, bolagsskatt brutto. Den genomsnittliga effektiva bolagsskatten (EATR) är den genomsnittliga skatt bolagen betalar för alla framtida intäkter från företagets alla investeringar. Den marginella effektiva bolagsskatten (EMTR) är den skatt bolagen betalar på en ytterligare investering. EMTR är det mått som anses påverka företagens ekonomiska incitament för investeringar. I diagrammen nedan presenteras EATR och EMTR för OECD-länder.

Diagram: Effektiv genomsnittlig beskattning av aktiebolag (EATR), 2001-2009, procent

Källa: Center for European Economic Research.

Som syns I diagramet ovan placerar sig Sverige I den övre delen vad gäller effektiv genomsnittlig beskattning av aktiebolag (EATR). Diagramet nedan indikerar att samma sak gäller för effektiv marginell beskattning av aktiebolag (EMTR). Båda diagramen visar således att Sverige har ganska låga bolagskatter netto i jämförelse med andra länder.

Diagram: Effektiv marginell beskattning av aktiebolag (EMTR), 2001-2009, procent

Källa: Center for European Economic Research

Siffrorna på EATR och EMTR fanns inte lättillgängliga i någon tabell på Center for European Economic Researchs hemsida. Dock har det gått att rangordna länderna sinsemellan utifrån diagramen ovan. I tabellen nedan jämförs bolagsskattemåtten EATR och EMTR med investeringarnas andel av BNP.

För att exemplifiera hur relationerna i tabellen nedan kan Spanien studeras. Landet hade den 14:e lägsta EMTR-placeringen och 13:e lägsta EATR-placeringen, men hade högst ranking vad gäller investeringar som andel av BNP. Spanien hade alltså höga bolagsskatter men de högsta investeringarna sett till deras välstånd (BNP).

Som syns i tabellen ovan verkar det inte finnas några samband mellan bolagsskatt och investeringar (som andel av BNP). Inget av de tre olika måtten på bolagskattenivå ger alltså stöd till att det skulle finnas ett samband mellan lägre bolagsskatter och högre investeringar (som andel av BNP). Det är därför tydligt att andra åtgärder än sänkt bolagsskatt behövs för att öka investeringarna. Troligen är satsningar på nybyggnation och upprustning av bostäder, järnvägsinvesteringar och liknande infrastruktursatsningar bättre åtgärder än skattesänkningar. 

Victor Ståhl
är utbildad statistiker och nationalekonom. Bloggar även på www.victorjara0.blogspot.com

Rikedom definieras här som landets BNP och medaljer räknas som totalt antal medaljer som respektive land erhöll i London-OS 2012. Statistiken över  BNP och befolkningsstorlek är tagen från en nya zeelänsk hemsida och medaljstatistiken från svt.se. Länderna som inkluderas i studien är länder som tog minst en medalj. Desutom exkluderades länder där det inte fanns statistik över befolkningsstorlek och Bnp (mätt i miljarder USD).

Så här ser det ut vid plottning av BNP och antal medaljer:

Diagram: Antalet medaljer och BNP för 78 länder. 

Det ser alltså ut att kunna finnas ett positivt samband mellan Bnp och antalet medaljer. För att kontrollera detta görs en enkel linjär regression. Förutom Bnp inkluderas även befolkningsstorlek:

Hur ska resultaten tolkas?

Låt oss studera Sverige, som har en BNP på 538 miljarder USD och en befolkning på 9 491 000 invånare. Det ger oss följande beräkning: 0,00837 *538 + 9,508*10^(-9) * 9,491 * 10^6 = 4,5 medaljer, allt annat lika. Sverige vann dock bara 8 medaljer, vilket är mer medaljer i förhållande till hur rikt Sverige är[1].

Befolkningens storleken har ingen statistiskt signifikant påverkan på hur många medaljer ett land tar. Dock förklaras antalet medaljer, till stor del av  hur rikt landet är.

Naturligtvis finns det andra faktorer som kan påverka antalet medaljer, som t.ex. ett lands resultat i tidigare OS-turneringar, hur mycket pengar staten satsar på idrott (breddidrott och elitidrottssatsningar), väder/klimat, om man har sponsorer eller inte, sponsringspengarnas storlek och så vidare.

Man kan således säga att OS har hyfsat jämlika spelregler eftersom ländernas befolkningsstorlek inte påverkar deras chanser att ta medaljer. Dock verkar det vara så att ju högre BNP ett land har, desto fler medaljer tenderar landet ta. Rikare länder har således större möjligheter att vinna medaljer, OS är inte en tävling med rättvisa spelregler.

Sedan införandet av det låga inflationsmålet har arbetslösheten i Sverige hela tiden varit högre, än vad den var under decennierna dessförinnan. Mellan 1960–1990 var arbetslösheten oftast runt 2 procent. Efter 1990 och fram till idag har den istället pendlat 6–10 procent (feb12: 7,8 %)  

Relationen mellan inflation och arbetslöshet brukar inom nationalekonomi beskrivas i den så kallade Phillipskurvan, vilken ofta används för att illustrera vilket teoretiskt samband man antar råder mellan dessa faktorer. Kurvan är döpt efter en ekonom vid namn Phillips som i slutet av 50-talet hävdade att det fanns ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Om inflationen var hög var arbetslösheten låg och vice versa. Detta kallas för den diagonala (eller icke-vertikala) Phillipskurvan.

Figur 1: Diagonala Phillipskurvan

Under 1970-talet blev kritiken mot dessa synsätt alltmer framträdande och en ny vertikal Phillipskurva började ta form, inte minst utifrån Milton Friedmans teorier om NAIRU (non-accelerating inflation rate of unemployment): Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflationstakt.

Enligt Friedman är sambandet mellan inflation och arbetslöshet endast negativt på kort sikt. Men på längre sikt anpassar sig människors förväntningar kring inflationen, varpå arbetslösheten återgår till sitt långsiktiga jämviktsläge. Detta jämviktsläge kallas NAIRU. Teorin om den långsiktiga NAIRU har utvecklats under decennierna men den grundläggande idén är fortfarande densamma.

NAIRU kan framförallt påverkas genom att arbetsmarknadens flexibilitet förbättras. Det bästa enligt denna teori är därför om inflationstakten är låg och framförallt stabil, så att löne- och prisbildningen inte störs. Figur 2 beskriver denna typ av Phillipskurva: På kort sikt (prickade linjen) kan arbetslösheten sjunka, varpå inflationen stiger. Men sen anpassar sig förväntningarna, varpå arbetslösheten återgår till sitt långsiktiga jämviktsläge, men till en högre inflation än vad som rådde innan.

Figur 2: Den långsiktigt vertikala Phillipskurvan

Vad är rätt inflation?

De senaste åren har dock även denna teori börjat få alltmer kritik och det brakar numera rejält i fogarna för den politiska idén att inflation tvunget ska vara låg och stabil. Stora och välkända ekonomer som IMF:s chefsekonom Oliver Blanchard sållar sig till nobelpristagare som Paul Krugman och George A. Akerlof som länge varit skeptiska till denna typ av penningpolitik.

De två svenska ekonomerna Per Lundborg och Hans Sacklén har utifrån forskning av bland annat Nobelpristagaren Akerlof, studerat vilken inflationsnivå som vore optimal för Sverige för att minimera arbetslösheten. De fann att den optimala inflationsnivån var fyra procent, istället för dagens två. Vid fyra procents inflation (i genomsnitt på lång sikt) skulle det leda till genomsnittlig arbetslöshet på 1,5–2 procent.

Detta stöds även av forskning som Akerlof och andra gjort på andra länder. Enligt dessa studier är Phillipskurvan vertikal först vid högre inflationstakt. Så länge inflationen är relativt låg råder ett utbyte mellan denna och arbetslöshet, även på lång sikt. Akterlof menar att detta skulle kunna förklaras av att vid lägre inflationstakt kan många helt bortse från inflationen. En liten höjning av efterfrågan i ekonomi kan då helt enkelt minska arbetslösheten, eftersom att människors förväntningar på inflationen inte förändras. Figur 3 illustrerar detta.

Figur 3: Phillipskurvan, icke-vertikal vid lägre inflationstakt

Andra utmaningar

Högre inflation kommer dock leda till oönskade bieffekter, såsom dyrare export, vilket leder till hårdare konkurrens för exportföretagen. Exakt vad detta kommer innebära för vår vardag är dock inte självklart. Lars Calmfors kom nyligen ut som anhängare av förändrat inflationsmål och menade att detta inte borde innebära något dramatiskt:

Vi för vår egen penningpolitik och har en flytande växelkurs. Om Sverige har litet högre inflation, kommer också våra räntor att ligga motsvarande högre. Samtidigt kan man räkna med att kronan på sikt faller långsamt mot euron, så att konkurrenskraften inte försämras,

förklarade han i DN i höstas. Ett annat, möjligen mer delikat, problem är väljarnas syn på inflation. Robert Schiller, beteende- och finansekonom vid Yale University har studerat vad folk tycker om inflation. Generellt är människor väldigt negativa till höjd inflation och ser det som en mekanism som äter upp inkomster. Många verkar således ha svårt att se att ökad inflation ofta följs av högre löner. Problemet är kanske därför inte vetenskapligt utan snarare att impopularitet kommer sätta käppar i hjulen.

Emil Magnusson
Läser nationalekonomi vid Stockholms universitet

Erik Hegelund
Jobbar på statlig myndighet och sitter i Vänsterpartiets partistyrelse

1. Luciano säger att han vill skapa sysselsättning. Men subventioner av privat konsumtion av tjänster, är ett ineffektivt sätt att skapa jobb. Roland Spånts beräkningar tyder på att det åtminstone är dubbla kostnaden för att skapa en heltidsekvivalent via RUT jämfört med att finansiera en heltidsekvivalent i offentlig sektor, d v s man kan knappast argumentera för RUT ur ett sysselsättningsperspektiv. Det finns andra mer effektiva sätt att skapa större eller motsvarande mängd sysselsättning.

2. RUT är därför snarare en välfärdsfråga. Och då måste samma avvägningar göras som när annan välfärd distribueras. Till vem? För vad? Till vilken (alternativ)kostnad? Det är de frågor som måste ställas. Dessa frågor undviker Luciano att vara konkret i.

3. Till vem? Nackdelen med RUT-avdraget och Lucianos generella timavdrag är att det inte finns något sätt för skattebetalarna att styra resurserna dit de mest behövs. Idag drar de som tjänar över 1 miljon om året av i genomsnitt 1500 kronor per individ. De som tjänar under 500 000 om året (vilket är 96 procent av befolkningen) drar av i genomsnitt 27 kronor per individ. Det är knappast, som Luciano påstår en fråga om att vissa hushåll idag inte ”vill” köpa, utan om att dessa hushåll faktiskt inte anser sig ha/faktiskt inte har råd att köpa, ens med skattereduktion. Detta indikerar, att oavsett hur Luciano-avdraget konstrueras, så kommer fördelningsprofilen att gynna höginkomsttagare. Samtidigt missgynnas låginkomsttagare (också givet punkt 1, som innebär att fler arbeten kan skapas om dessa resurser används mer rationellt), eftersom dessa pengar istället hade kunnat gå till fler lärare i skolan som hade kunnat hjälpa låginkomsttagarnas barn som i högre utsträckning kommer från studieovana hemmiljöer. En lösning är att sätta taket väldigt lågt. Man kommer inte undan hela problematiken, men vi slipper i alla fall subventionera grillbetjänter i de välbeställdas hem i Bjärred. 75 procent av RUT-avdragarna gör det ju för en total summa om mindre än 5000 kronor om året. Sätt i så fall taket där.

4. Till vilken kostnad? Vad ska detta förslag egentligen få kosta? Hur många färre lärare och undersköterskor får vi råd med? Hur mycket lägre ska de tänkta investeringarna i järnvägen få bli för att vi ska kunna subventionera Söderbornas konsumtion av hotellplats och omvårdnad för sina surdegar när de åker till Thailand på semester? Luciano tycks mena att nettokostnaden är obefintlig eller rentav negativ. Det tror jag för det första inte på. Denna typ av dynamiska effekter ska man vara skeptisk till. De överdrivs alltid. För det andra så måste dessa dynamiska effekter ställas mot de dynamiska effekter som exempelvis offentliga investeringar eller offentlig konsumtion har, varvid vi är tillbaka i punkt 1 och 2.

5. För vad? Från den stund som man accepterar att frågan om RUT är en välfärdsfråga, inte en sysselsättningsfråga, måste man ställa denna fråga. I andra typer av offentligt finansierad konsumtion, har skattebetalarna möjlighet att ha synpunkter på hur de offentliga medlen används, d v s vad är det vi får för våra pengar?

Luciano vill i princip skriva ut en in blancocheck, där skattebetalarna subventionerar privatpersoners tjänstekonsumtion upp till ett tak som han inte har angivet än, utan att ha något att säga till om. Men grundfrågan är faktiskt: varför ska jag vara med och subventionera Luciano Astudillos besök hos frissan? Kan inte han betala för det själv?

Tony Johansson
Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet

Du behövs! Gå med i gruppen för engagerade medlemmar www.facebook.com/groups/varvard/ eller gilla idén på www.facebook.com/varvard

Theo Bodin
Ordförande i Socialistiska läkare

OECD varnar för att detta sätter press på det sociala kontraktet: ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ökade motsättningar i samhället. Dessutom riskerar det att leda till minskad social mobilitet: i länder med större klassklyftor tenderar skomakare att bli vid sin läst. Denna paradox har länge varit välkänd bland forskarna. Den amerikanska drömmen lever framförallt i de nordiska välfärdsstaterna. Figur 1 har jag byggt från lite annan tidigare OECD-data.

Figur:  Jämlikhet och social mobilitet trivs ihop (källa: OECD, ojämlikhet = Gini)

Effekten av skatt

Rapporten rekommenderar att Europas politiker satsar på (1) jobb, (2) utbildning och (3) höjda skatter för de rikaste. För den som följt svensk nyhetsmedia, eller läst någon av alla de rapporter som ständigt publiceras från myndigheter och organisationer i både Sverige och utomlands som rört vid frågor kring jobb, tillväxt och dylikt de senaste åren ter sig troligen dessa rekommendationer som bakvända: Tanken att skatter har en negativ inverkan på sysselsättning och tillväxt osv. får, med några få undantag, beskrivas som tämligen grundmurad. Så fort någon ska föreslå något halvdjupt om jobb, entreprenörskap och tillväxt rapas alltför ofta samma förenklade resonemang om att lägre skatter gör underverk med samhällets skaparkraft. Denna tanke är inte desto mindre kraftigt förenklad – och många gånger direkt felaktig.

Dåligt utformade skattesystem kan självfallet hämma arbetskraftsutbudet, höja arbetslösheten, minska tillväxten och leda till allt möjligt negativt. Men utformas skatterna smart och dessutom används till något vettigt kan de lika gärna ha en positiv effekt: ökat arbetskraftsutbud (i den mån det är önskvärt); höjd efterfrågan i lågkonjunktur; bygga ut infrastruktur; öka tillgång av och effektiviteten i utbildning, vård och omsorg; och som sagt: ökad jämlikhet, med mera. Ett genomgående problem i alltför många studier jag sett är att många enbart fokuserar på vad skatterna kostar och inte vad de ger, vilket är mer komplext. De nordiska välfärdsstaterna har länge varit det levande motargumentet: höga skatter, hög sysselsättning, hög tillväxt och hög jämlikhet.

Arbetslöshet

OECD beskriver det visserligen som att de senaste årens reformer på arbetsmarknaden troligen bidragit till den stigande ojämlikheten. Men poängterar även att det gäller att komma ihåg att dessa reformer även har skapat jobb.

Men dessa jobbförslag sätter fingret på ett annat misslyckande de senaste 20 åren, vid sidan av ökande klassklyftor och fördumande resonemang om skatter: Nämligen att huvudfåran inom modern nationalekonomi idag saknar en sammanhängande teori med empiriskt stöd som kan förklara arbetslöshetens utveckling i och skillnaderna mellan OECD-länderna de senaste decennierna.

Den sista slutsatsen är inte så mycket min, utan hämtad från IMF:s chefsekonom Olivier Blanchards läsvärda rapport från 2006: European unemployment: the evolution of facts and ideas. Även OECD uttryckte det träffande samma år i sin Employment Outlook i en välciterad fras som att ”some European countries appear to achieve equally good employment outcomes with extremely different policy settings”. För att sen fortsätta med att rekommendera att medlemsländerna sänker a-kassor, avskaffar anställningstrygghet och motarbetar fackföreningar.

Nykeynesianism

I debatten om jobbskapande diskuteras ofta arbetslösheten (till skillnad från total sysselsättning i befolkningen). Stora mängder forskning om arbetlöshet (däribland diverse litteratur från OECD) utgår idag ofta från det som kallas den nykeynesianska NAIRU-teorin (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment: den nivå av arbetslöshet där inflationstakten är konstant). På svenska kallat ”jämviktsarbetslöshet” eller ”långsiktig jämviktsarbetslöshet” eller dylikt. Denna teoribildning har haft massivt inflytande på både den ekonomiska forskningen och politiken i Västeuropa de senaste decennierna.

Enligt nykeynesianska NAIRU-teorin beror arbetslösheten på kort sikt av allt möjligt. Men på lång sikt är den framförallt beroende av löne- och prissättningsmarknadernas flexibilitet. Lite förenklat kan detta beskrivas som att a-kassa, bidrag och skatter ska vara låga och det ska vara lätt att sparka folk. Dessa faktorer brukar med ett sammanfattande begrepp beskriva som arbetsmarknadens institutioner.

En av de mer omfattande teoretiska framställningarna på detta tema är Layard, Nickell och Jackmans bok Unemployment (hädanefter LNJ), där de presenterar en omfattande teoretisk beskrivning av en nykeynesiansk modell och dess olika beståndsdelar. De tre författarna har även skrivit diverse andra vetenskapliga texter där de kontrollerar NAIRU-teorins giltighet.

Och annan keynesianism

Detta är dock inte den enda NAIRU-teorin. Engelbert Stockhammer argumenterat i en läsvärd artikel (här) för att NAIRU-begreppet i sin bokstavligaste form troligen accepteras av ekonomer inom alla traditioner men att det får en annan innebörd i till exempel keynesianska och postkeynesianska modeller. I den nykeynesianska traditionen är NAIRU en långsiktig jämviktspunkt, mot vilken den tillfälliga arbetslösheten hela tiden graviterar. Inom keynesianism och postkeynesianism är NAIRU snarare en tillfällig inflationsbarriär.

Den avgörande skillnaden handlar om vilka antaganden man gör kring hur arbetsmarknaden och samhället fungerar. I den nykeynesianska modellerna är till exempel investeringstakt, arbetskraftsutbudsförändringar och penningpolitik betydelselösa för arbetslösheten på lång sikt. Men den nykeynesianska modellen bygger på flera antaganden som kan ifrågasättas.

Robert Rowthorn har i några artiklar (se not 1 nedan) visat hur en mindre förändring i LNJ:s nykeynesianska modell medför att investeringstakt och andra liknande faktorer blir relevanta (den avgörande skillnaden är att Rowthorn menar att substitutionselasticiteten i generella produktionsfunktionen är < 1, vilket enligt honom beror på inneboende trögheter i löne- och prissättningen).

Blanchard och OECD verkar trots allt trivas med den nykeynesianska teorin (även om Blanchard verkar ha börjat svänga något). Men både Rowthorn och Stockhammer och diverse andra har utifrån keynesianska och postkeynesianska teorier jämfört empiriskt vilken betydelse arbetsmarknadens institutioner (skatter, anställningsskydd, a-kassa, fackföreningar m.m.) å ena sidan och investeringstakt å den andra sidan har haft för arbetslösheten.

Medan de empiriska resultaten för investeringstakt verkar vara robusta för merparten av OECD-länderna över de senaste decennierna har arbetsmarknadens institutioner mer blandade resultat. Flera av resultaten för arbetsmarknadens insitutioner försvagas dessutom när man lägger till fler kontrollvariabler, vilket i praktiken betyder att på ytan kan det ibland se ut som att skatt orsakar arbetslöshet. Men tar man hänsyn till andra faktorer verkar arbetslösheten egentligen inte alls kunna förklaras av dessa institutioner. Investeringstakt klarar dock av liknande test (läsvärd empiri här och här).

Detta betyder inte att skatter eller någon annan av arbetsmarknadens institutioner aldrig kan medföra arbetslöshet. Andra forskningsresultat på både mikro- och makronivå talar även för denna riktning i vissa fall. Däremot tyder de mer sammansatta studierna på att sambanden är betydligt mer komplexa än vad många forskare och politiker har hävdat alltför länge.

Här slutar allmän väg

I åtminstone 20 år har Västeuropa och Sverige fört en politik som till stora delar utgår ifrån något i stil med den nykeynesianska NAIRU-teorin. Sedan denna började praktiseras på allvar i början av 1990-talet har arbetslösheten varit stabilt hög i så gott som samtliga OECD-länder, inklusive Sverige. OECD har troligen rätt i en sak: Denna politik har bidragit till att de ekonomiska klyftorna har ökat radikalt. Men de missar en desto mer central poäng: Dessa reformer har inte alls varit en effektiv jobbpolitik.

I Sverige har denna typ av politik under alltför långa perioder administrerats av rödgröna regeringar (främst under 1990- och 2000-talet). Men detta har framförallt accellerat i och med Reinfeldtregeringen: Penningpolitikens uppgift är att hålla inflationen nere, det är alltid kul att sänka skatterna, lägre a-kassa påstås skapa jobb och kan bara Alliansen få alla att sluta vara med i facket kommer Sverige bli ett himmelrike vilken dag som helst. Forskningen talar däremot.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare, är ersättare i Vänsterpartiet Storstockholms distriksstyrelse och redaktör för den här bloggen

Vidare läsning

1. Hittar ingen av Rowthorns artiklar på nätet men två läsvärda är (1995) “Capital formation and unemployment” och (1999) “Unemployment, wage bargaining and capital-labour substitution”
2. Andra bloggar om OECD-rapporten: Storstad och Vi har räknat på det här.

Den verkligt intressanta frågan är istället informationshanteringen: finns det tillräckligt med information tillgänglig och i vilken utsträckning kan berörda aktörer hantera denna? Ska vi prata både informationshantering och (ir)rationalitet så blir det mycket gråzoner. Och troligen onödig förvirring.  Tänkte jag kunde utveckla lite.

Plus och minus

En bidragande orsak till att så många gillar att beskriva aktörers beslut som irrationella är nog att vi ofta överskattar våra medmänniskors förmåga att inhämta och hantera information. Om alla är duktiga på att hantera information så kan det inte vara förklaringen till märkliga beslut. Istället landar man då ofta i att märkliga beteenden är irrationella eller dylikt. Alternativt använder man begreppet mer vardagligt, ungefär som att ”Utifrån hur jag ser på världen hade det varit smartare att göra så här…”, vilket ofta kanske betyder ”Med det jag vet om det och det, hade det varit smartare att göra så här…”.

I ekonomisk debatt presenterade Almenberg för lite sedan data från Finansinspektionens konsumentundersökning 2010 rörande människors räknefärdighet och finansiella förmåga. Resultaten var blandade: Att döma av enkäten verkar både räknefärdighet och kunskap om värdepapper, inflation och räntor vara utbredda bland befolkningen.

Samtidigt verkar stora grupper ha ytterst begränsade färdigheter: Hela 40 procent svarar i enkäten fel på en enkel fråga kring hur inflation påverkar köpkraften på deras bankbesparingar; över 60 procent svarar fel på hur mycket avkastning tio procents bankränta ger på ett konto efter två år; lite mer än trettio procent svarar fel på enkla divisionsfrågor.

Döden

Detta fick mig att tänka på ett uttalande från i våras då Ingrid Bonde, vd på AMF pension, varnade för att många pensionärer använder upp sin tjänstepension för snabbt. Finansmarknadsminister Peter Norman hade dock svar på tal:
- Folk i allmänhet är väldigt duktiga på att bestämma sin egen död, de vet hur länge de kommer att leva.

Huruvida folk är duktiga på att bestämma sin egen död har jag ingen aning om. Men exakt hur detta skulle gå till har jag svårt att förstå. Särskilt eftersom diskussionen handlar om de pensionärer som tar ut pensionen tidigt, alltså ofta flera år innan deras förväntade, eller faktiska, bortgång.

Om vi verkligen kan bestämma vår egen död är frågan om vi verkligen kan hantera den informationen på ett korrekt sätt i avvägning gentemot annan information, och i förlängningen även våra olika, över tid delvis motstridiga, intressen? Utifrån Finansinspektionens enkät är det dessutom tydligt att pensionärernas informationshantering troligen lämnar en del att önska. Många pensionärers preferenser förändras troligen över tid: hur vi idag värderar vårt konsumtionsutrymme för 2025 skiljer sig från hur vi i december 2024 kommer att värdera 2025 års konsumtionsmöjligheter. Våra preferenser är så kallat tidsinkonsistenta.

Men jag har svårt att se varför det skulle vara mer fruktbart att beskriva människors skiftande preferenser över tid som irrationalitet, istället för att beskriva det som ett resultat av svårhanterlig och -tillgänglig information. Jämför annan slutsats på Ekonomistas här.

Och?

Så vad har detta för betydelse: människor kan beskrivas som fullständigt rationella. Men detta är inte samma sak som fullständigt informerade. Det senare snyggt sammanfattat av Rumsfeld:

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare

Geografisk tillgänglighet

En grundläggande rättighet i Sverige är alla medborgares rätt till god och jämlik vård efter behov. En utvärdering av Vårdvalet som införts i hela Sverige borde baseras på just detta.  Landstingen har ansvar för vårdens lokalisering och för att alla inom landstinget ska få vård efter behov. Trots detta har den borgerliga regeringen tvingat alla landsting att införa den Vårdvalsmodell som finns i Stockholm där det gäller etableringsfrihet. Det vill säga, landstingen får inte längre vara med och besluta var de privata vårdcentralerna ska lokaliseras, trots att de är offentligt finansierade. Detta leder till att de flesta privata vårdcentraler etablerar sig i välbärgade områden.

Detta har medfört att en redan ojämlikt fördelad vård blivit än mer ojämlik. Mer än hälften (58 %) av de de 213 offentligt finansierade vårdcentraler som etablerats (2011) sedan vårdvalet initierades har lokaliserats till storstadsområdena med ett redan relativt stort vårdutbud. Detta ökade vårdutbud har däremot inte bidragit till att minska den ojämlika fördelningen av läkare t.ex i Stockholmsregionen. Inga nya offentligt finansierade vårdcentraler/husläkarmottagningar har etablerats i glesbygdsområden och på landsbygd med stora behov av ett ökat vårdutbud.

Ekonomisk tillgänglighet

Den borgerliga regeringen har valt att höja avgifterna inom den offentliga vården, samt att höja gränsen för högkostnadsskyddet. Detta ökar den privata finansieringen av vården trots att erfarenheten säger att detta leder till minskat vårdutnyttjande och att de otillfredsställda vårdbehoven ökar. Framförallt bland de som har de största vårdbehoven. Redan 2007 hade nästan av femtedel av ensamstående mödrar i Stockholm inte råd att lösa ut den medicin en läkare ordinerat och med höjningen av högkostnadsskyddet kommer de få det än svårare.

Samtidigt har den borgerliga regeringen slösat skattepengar på öka Apotekens vinster inför utförsäljningen. Prioriteringen har således varit mer pengar till privata apotek och mindre pengar till utsatta människor i behov av läkemedel. Mot denna bakgrund är det kanske inte så anmärkningsvärt att det första sjukvårdspolitiska beslut som den nya borgerliga majoriteten i riksdagen drev igenom var att legalisera ”gräddfiler” till offentligt finansierade sjukhus. På direkt fråga svarade den kristdemokratiska socialministern att ”detta är en symbolfråga” utan att ange vad det symboliserar.

I en utvärdering av Vårdval Stockholm som gjorts av forskare vid Karolinska Institutet klarläggs också – som förväntat – att resurser har omfördelats från områden med låg medelinkomst till områden med högre medelinkomst.

Samverkan eller konkurrens

Vårdvalsmodellen bygger på idén om att konkurrens ökar kvalitet, effektivitet och tillgänglighet. Men man har inte gjort någon undersökning på om det faktiskt stämmer eller undersökt när samverkan inom vården är bättre än konkurrens. Vårdval Stockholms utformning ger incitament till att öka antalet patientbesök, men inga som helst incitament till förebyggande insatser. Detta trots att olika typer av just förebyggande insatser inom primärvården är ett kostnadseffektivt sätt att förbättra folkhälsan.

I Landstingsrevisorernas rapport (24/2008) görs bedömningen att invånarna inte getts reella möjligheter att jämföra kvaliteten hos olika utförare. En tämligen kraftig brist i ett vårdvalssystem som framförallt baseras på kvalitetsjämförelser.

De privata vårdcentralerna har inget som helst områdesansvar för befolkningens hälsa. Den mer marknadsorienterade och kommersiella driften innebär minskad samverkan och ökad konkurrens. Trots att långsiktiga förebyggande insatser för bättre hälsa är lönsamt för samhället i stort kommer det på grund av Vårdvalssystemet inte vara lönsamt för våra vårdcentraler. Klinisk forskning, som på sikt kan rädda liv och skapa bättre hälsa är även det olönsamt i Vårdvalssystemet. Vi kan räkna med dyrare vård, som driver upp patientbesöken utan att förbättra folkhälsan. Detta för att vi har en regeringen som inte inser att samverkan, förebyggande insatser och forskning ibland är bättre än kommersiella drivkrafter.

Ett träffande citat är den sammanfattande slutsats över läget som European Observatory on Health System resarch gav i en text för några år sedan då de konstaterade att ”den allmänna trenden under det senaste årtiondet har varit en ökad marknadsorientering och ett utökat utrymme för företagsanda. Kunskapsbaserade analyser pekar dock på att primärvårdens mål enklare kan nås i en mindre konkurrensutsatt och mer reglerad miljö som betonar social rättvisa”.

Niklas Blomqvist
Studerar vid Stockholms universitet

I våras presenterade Konkurrensverket rapporten Mat och marknad – Från bonde till bord, vilken jag var med och arbetade fram. I denna rapport försökte vi ta ett övergripande grepp på konkurrensen inom olika marknader med anknytning till mat: jordbruk, förädling, distribution, försäljning till konsument osv.

När rapporten publicerades fokuserade media till stor del på att vi, tvärtemot en del tidigare rapporter och studier, inte kunde finna att maten i Sverige skulle vara osedvanligt dyr för konsumenten, jämfört med övriga EU-länder.

Varken högre priser eller vinster

Vi kunde inte heller se att de största svenska butikskedjorna gick med större vinster än butikskedjorna i andra jämförbara länder. Detta föranledde visst huvudbry. Den svenska marknaden för matvarubutiker har den högsta marknadskoncentrationen i EU: De fem största butikskedjorna omsätter över 80 procent av marknaden (exakt andel och marknadsavgränsningen kan diskuteras men flera olika mått ger liknande resultat).

Även bland matvarutillverkarna är marknadskoncentrationen hög: I rapporten presenterar vi siffror på marknadsandelar för de tre största företagens andel inom 153 produkttyper år 1999 och 245 olika produkttyper år 2009. Produkttyperna delades in i sex stora kategorier. Den genomsnittliga marknadsandelen för de tre största företagen inom respektive produkttyp har visserligen minskat de senaste tio åren men spänner fortfarande mellan 56 och 95 procent i genomsnitt inom de sex kategorierna. Flera faktorer kan troligen förklara varför varken matpriserna eller butikernas vinstmarginaler i Sverige trots detta inte är högre:

1. Stora företag – stor makt
   Att en handfull butikskedjor dominerar butiksmarknaden kan innebära att företagen har marknadsmakt gentemot konsumenten och därför kan ta ut höga priser. Men stora företag har även köparmakt i sin relation till matvarutillverkarna. Det medför att de kan pressa ned sina inköpspriser. Därutöver tillkommer de vanliga stordriftsfördelar: ett inköpskontor och färre lastbilar som kör till många istället för att alla butiker ska varsin bil osv. Huruvida allt detta kommer konsumenten till del beror i sin tur främst på hur konkurrensen fungerar i nästa led: butiksförsäljningen till konsument.
2. Konkurrensen är både nationell och lokal
   De stora butikskedjorna består dels av en centralorganisation som köper in varor och ett eller flera stora lager, varifrån de distribuerar ut varorna till sina butiker. Men även om många butiker har samma skylt och ett liknande sortiment har de även ett stort mått av självbestämmande: många kan själva styra över sina priser och sitt sortiment. Detta innebär att även om ICA och Coop konkurrerar om marknaden i hela Sverige så konkurrerar även varje butik sinsemellan med sin lokala marknad. Detta skapar ett större konkurrenstryck än vad som troligen hade varit fallet om kedjorna styrde allting från sina centralkontor.
3. Produktivitetsutveckling
   Därtill finns en pågående produktivitetsutveckling: Till exempel blir butikerna allt större (och färre) vilket medför än mer stordriftsfördelar; butikerna satsar allt mer på egna märkesvaror (såsom Konsums Blåvitt, ICA:s ICA-produkter osv.), vilka ofta är billigare än traditionella märkesvaror. Även om just dessa fenomen snarare kan beskrivas som ett uttryck för konkurrenstryck, snarare än en förutsättning för densamma kan det ändå vara nämnvärt. I andra länder förekommer exempel på politisk styrning av hur stora matvarubutikerna ska vara och var de ska placeras. Önskvärt eller ej, så medför denna typ av politik med största sannolikhet högre matpriser, allt annat lika.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen

En vanlig kritik mot nationalekonomi är att alla ekonomer antar att människor är rationella. Och är man rationell vill man maximera sin nytta och så lever alla lyckliga i alla sina dar, om det inte hade varit för klåfingriga politiker och fackföreningar.

Det här kritiken bygger ofta på missförstånd. Ekonomer antar i regel att människor är så gott som rationella såtillvida att utifrån den information och horisont vi för tillfället besitter försöker vi maximera vår nytta, i någon mening och i den utsträckning vi kan bedöma detta. Men detta är egentligen ett rätt harmlöst påstående. Det säger egentligen bara att om jag upplever att vattnet i flaskan är bra för mig just nu så kommer jag att vilja dricka det. Om jag sen läser vad det står på flaskan inser jag att vattnet egentligen är terpentin, varpå jag med min nya information kan fatta ett nytt beslut.

Detta betyder inte att de beslut människor fattar är kloka eller optimala, vare sig för dem själva, för andra eller för samhället. Men om vi utgår ifrån att alla faktiskt gör så gott de kan i varje givet läge gör detta det lite enklare att analysera frågeställningar och fundera kring verkliga problem. Ofta är kanske haken just att folk inte är irrationella utan just att dåliga beslut i många fall är rationella; att det saknas information eller att den information som finns kräver för mycket av de flesta aktörer för att resultatet ska bli något vettigt.