1. Luciano säger att han vill skapa sysselsättning. Men subventioner av privat konsumtion av tjänster, är ett ineffektivt sätt att skapa jobb. Roland Spånts beräkningar tyder på att det åtminstone är dubbla kostnaden för att skapa en heltidsekvivalent via RUT jämfört med att finansiera en heltidsekvivalent i offentlig sektor, d v s man kan knappast argumentera för RUT ur ett sysselsättningsperspektiv. Det finns andra mer effektiva sätt att skapa större eller motsvarande mängd sysselsättning.

2. RUT är därför snarare en välfärdsfråga. Och då måste samma avvägningar göras som när annan välfärd distribueras. Till vem? För vad? Till vilken (alternativ)kostnad? Det är de frågor som måste ställas. Dessa frågor undviker Luciano att vara konkret i.

3. Till vem? Nackdelen med RUT-avdraget och Lucianos generella timavdrag är att det inte finns något sätt för skattebetalarna att styra resurserna dit de mest behövs. Idag drar de som tjänar över 1 miljon om året av i genomsnitt 1500 kronor per individ. De som tjänar under 500 000 om året (vilket är 96 procent av befolkningen) drar av i genomsnitt 27 kronor per individ. Det är knappast, som Luciano påstår en fråga om att vissa hushåll idag inte ”vill” köpa, utan om att dessa hushåll faktiskt inte anser sig ha/faktiskt inte har råd att köpa, ens med skattereduktion. Detta indikerar, att oavsett hur Luciano-avdraget konstrueras, så kommer fördelningsprofilen att gynna höginkomsttagare. Samtidigt missgynnas låginkomsttagare (också givet punkt 1, som innebär att fler arbeten kan skapas om dessa resurser används mer rationellt), eftersom dessa pengar istället hade kunnat gå till fler lärare i skolan som hade kunnat hjälpa låginkomsttagarnas barn som i högre utsträckning kommer från studieovana hemmiljöer. En lösning är att sätta taket väldigt lågt. Man kommer inte undan hela problematiken, men vi slipper i alla fall subventionera grillbetjänter i de välbeställdas hem i Bjärred. 75 procent av RUT-avdragarna gör det ju för en total summa om mindre än 5000 kronor om året. Sätt i så fall taket där.

4. Till vilken kostnad? Vad ska detta förslag egentligen få kosta? Hur många färre lärare och undersköterskor får vi råd med? Hur mycket lägre ska de tänkta investeringarna i järnvägen få bli för att vi ska kunna subventionera Söderbornas konsumtion av hotellplats och omvårdnad för sina surdegar när de åker till Thailand på semester? Luciano tycks mena att nettokostnaden är obefintlig eller rentav negativ. Det tror jag för det första inte på. Denna typ av dynamiska effekter ska man vara skeptisk till. De överdrivs alltid. För det andra så måste dessa dynamiska effekter ställas mot de dynamiska effekter som exempelvis offentliga investeringar eller offentlig konsumtion har, varvid vi är tillbaka i punkt 1 och 2.

5. För vad? Från den stund som man accepterar att frågan om RUT är en välfärdsfråga, inte en sysselsättningsfråga, måste man ställa denna fråga. I andra typer av offentligt finansierad konsumtion, har skattebetalarna möjlighet att ha synpunkter på hur de offentliga medlen används, d v s vad är det vi får för våra pengar?

Luciano vill i princip skriva ut en in blancocheck, där skattebetalarna subventionerar privatpersoners tjänstekonsumtion upp till ett tak som han inte har angivet än, utan att ha något att säga till om. Men grundfrågan är faktiskt: varför ska jag vara med och subventionera Luciano Astudillos besök hos frissan? Kan inte han betala för det själv?

Tony Johansson
Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet

Du behövs! Gå med i gruppen för engagerade medlemmar www.facebook.com/groups/varvard/ eller gilla idén på www.facebook.com/varvard

Theo Bodin
Ordförande i Socialistiska läkare

OECD varnar för att detta sätter press på det sociala kontraktet: ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ökade motsättningar i samhället. Dessutom riskerar det att leda till minskad social mobilitet: i länder med större klassklyftor tenderar skomakare att bli vid sin läst. Denna paradox har länge varit välkänd bland forskarna. Den amerikanska drömmen lever framförallt i de nordiska välfärdsstaterna. Figur 1 har jag byggt från lite annan tidigare OECD-data.

Figur:  Jämlikhet och social mobilitet trivs ihop (källa: OECD, ojämlikhet = Gini)

Effekten av skatt

Rapporten rekommenderar att Europas politiker satsar på (1) jobb, (2) utbildning och (3) höjda skatter för de rikaste. För den som följt svensk nyhetsmedia, eller läst någon av alla de rapporter som ständigt publiceras från myndigheter och organisationer i både Sverige och utomlands som rört vid frågor kring jobb, tillväxt och dylikt de senaste åren ter sig troligen dessa rekommendationer som bakvända: Tanken att skatter har en negativ inverkan på sysselsättning och tillväxt osv. får, med några få undantag, beskrivas som tämligen grundmurad. Så fort någon ska föreslå något halvdjupt om jobb, entreprenörskap och tillväxt rapas alltför ofta samma förenklade resonemang om att lägre skatter gör underverk med samhällets skaparkraft. Denna tanke är inte desto mindre kraftigt förenklad – och många gånger direkt felaktig.

Dåligt utformade skattesystem kan självfallet hämma arbetskraftsutbudet, höja arbetslösheten, minska tillväxten och leda till allt möjligt negativt. Men utformas skatterna smart och dessutom används till något vettigt kan de lika gärna ha en positiv effekt: ökat arbetskraftsutbud (i den mån det är önskvärt); höjd efterfrågan i lågkonjunktur; bygga ut infrastruktur; öka tillgång av och effektiviteten i utbildning, vård och omsorg; och som sagt: ökad jämlikhet, med mera. Ett genomgående problem i alltför många studier jag sett är att många enbart fokuserar på vad skatterna kostar och inte vad de ger, vilket är mer komplext. De nordiska välfärdsstaterna har länge varit det levande motargumentet: höga skatter, hög sysselsättning, hög tillväxt och hög jämlikhet.

Arbetslöshet

OECD beskriver det visserligen som att de senaste årens reformer på arbetsmarknaden troligen bidragit till den stigande ojämlikheten. Men poängterar även att det gäller att komma ihåg att dessa reformer även har skapat jobb.

Men dessa jobbförslag sätter fingret på ett annat misslyckande de senaste 20 åren, vid sidan av ökande klassklyftor och fördumande resonemang om skatter: Nämligen att huvudfåran inom modern nationalekonomi idag saknar en sammanhängande teori med empiriskt stöd som kan förklara arbetslöshetens utveckling i och skillnaderna mellan OECD-länderna de senaste decennierna.

Den sista slutsatsen är inte så mycket min, utan hämtad från IMF:s chefsekonom Olivier Blanchards läsvärda rapport från 2006: European unemployment: the evolution of facts and ideas. Även OECD uttryckte det träffande samma år i sin Employment Outlook i en välciterad fras som att ”some European countries appear to achieve equally good employment outcomes with extremely different policy settings”. För att sen fortsätta med att rekommendera att medlemsländerna sänker a-kassor, avskaffar anställningstrygghet och motarbetar fackföreningar.

Nykeynesianism

I debatten om jobbskapande diskuteras ofta arbetslösheten (till skillnad från total sysselsättning i befolkningen). Stora mängder forskning om arbetlöshet (däribland diverse litteratur från OECD) utgår idag ofta från det som kallas den nykeynesianska NAIRU-teorin (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment: den nivå av arbetslöshet där inflationstakten är konstant). På svenska kallat ”jämviktsarbetslöshet” eller ”långsiktig jämviktsarbetslöshet” eller dylikt. Denna teoribildning har haft massivt inflytande på både den ekonomiska forskningen och politiken i Västeuropa de senaste decennierna.

Enligt nykeynesianska NAIRU-teorin beror arbetslösheten på kort sikt av allt möjligt. Men på lång sikt är den framförallt beroende av löne- och prissättningsmarknadernas flexibilitet. Lite förenklat kan detta beskrivas som att a-kassa, bidrag och skatter ska vara låga och det ska vara lätt att sparka folk. Dessa faktorer brukar med ett sammanfattande begrepp beskriva som arbetsmarknadens institutioner.

En av de mer omfattande teoretiska framställningarna på detta tema är Layard, Nickell och Jackmans bok Unemployment (hädanefter LNJ), där de presenterar en omfattande teoretisk beskrivning av en nykeynesiansk modell och dess olika beståndsdelar. De tre författarna har även skrivit diverse andra vetenskapliga texter där de kontrollerar NAIRU-teorins giltighet.

Och annan keynesianism

Detta är dock inte den enda NAIRU-teorin. Engelbert Stockhammer argumenterat i en läsvärd artikel (här) för att NAIRU-begreppet i sin bokstavligaste form troligen accepteras av ekonomer inom alla traditioner men att det får en annan innebörd i till exempel keynesianska och postkeynesianska modeller. I den nykeynesianska traditionen är NAIRU en långsiktig jämviktspunkt, mot vilken den tillfälliga arbetslösheten hela tiden graviterar. Inom keynesianism och postkeynesianism är NAIRU snarare en tillfällig inflationsbarriär.

Den avgörande skillnaden handlar om vilka antaganden man gör kring hur arbetsmarknaden och samhället fungerar. I den nykeynesianska modellerna är till exempel investeringstakt, arbetskraftsutbudsförändringar och penningpolitik betydelselösa för arbetslösheten på lång sikt. Men den nykeynesianska modellen bygger på flera antaganden som kan ifrågasättas.

Robert Rowthorn har i några artiklar (se not 1 nedan) visat hur en mindre förändring i LNJ:s nykeynesianska modell medför att investeringstakt och andra liknande faktorer blir relevanta (den avgörande skillnaden är att Rowthorn menar att substitutionselasticiteten i generella produktionsfunktionen är < 1, vilket enligt honom beror på inneboende trögheter i löne- och prissättningen).

Blanchard och OECD verkar trots allt trivas med den nykeynesianska teorin (även om Blanchard verkar ha börjat svänga något). Men både Rowthorn och Stockhammer och diverse andra har utifrån keynesianska och postkeynesianska teorier jämfört empiriskt vilken betydelse arbetsmarknadens institutioner (skatter, anställningsskydd, a-kassa, fackföreningar m.m.) å ena sidan och investeringstakt å den andra sidan har haft för arbetslösheten.

Medan de empiriska resultaten för investeringstakt verkar vara robusta för merparten av OECD-länderna över de senaste decennierna har arbetsmarknadens institutioner mer blandade resultat. Flera av resultaten för arbetsmarknadens insitutioner försvagas dessutom när man lägger till fler kontrollvariabler, vilket i praktiken betyder att på ytan kan det ibland se ut som att skatt orsakar arbetslöshet. Men tar man hänsyn till andra faktorer verkar arbetslösheten egentligen inte alls kunna förklaras av dessa institutioner. Investeringstakt klarar dock av liknande test (läsvärd empiri här och här).

Detta betyder inte att skatter eller någon annan av arbetsmarknadens institutioner aldrig kan medföra arbetslöshet. Andra forskningsresultat på både mikro- och makronivå talar även för denna riktning i vissa fall. Däremot tyder de mer sammansatta studierna på att sambanden är betydligt mer komplexa än vad många forskare och politiker har hävdat alltför länge.

Här slutar allmän väg

I åtminstone 20 år har Västeuropa och Sverige fört en politik som till stora delar utgår ifrån något i stil med den nykeynesianska NAIRU-teorin. Sedan denna började praktiseras på allvar i början av 1990-talet har arbetslösheten varit stabilt hög i så gott som samtliga OECD-länder, inklusive Sverige. OECD har troligen rätt i en sak: Denna politik har bidragit till att de ekonomiska klyftorna har ökat radikalt. Men de missar en desto mer central poäng: Dessa reformer har inte alls varit en effektiv jobbpolitik.

I Sverige har denna typ av politik under alltför långa perioder administrerats av rödgröna regeringar (främst under 1990- och 2000-talet). Men detta har framförallt accellerat i och med Reinfeldtregeringen: Penningpolitikens uppgift är att hålla inflationen nere, det är alltid kul att sänka skatterna, lägre a-kassa påstås skapa jobb och kan bara Alliansen få alla att sluta vara med i facket kommer Sverige bli ett himmelrike vilken dag som helst. Forskningen talar däremot.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare, är ersättare i Vänsterpartiet Storstockholms distriksstyrelse och redaktör för den här bloggen

Vidare läsning

1. Hittar ingen av Rowthorns artiklar på nätet men två läsvärda är (1995) “Capital formation and unemployment” och (1999) “Unemployment, wage bargaining and capital-labour substitution”
2. Andra bloggar om OECD-rapporten: Storstad och Vi har räknat på det här.

Den verkligt intressanta frågan är istället informationshanteringen: finns det tillräckligt med information tillgänglig och i vilken utsträckning kan berörda aktörer hantera denna? Ska vi prata både informationshantering och (ir)rationalitet så blir det mycket gråzoner. Och troligen onödig förvirring.  Tänkte jag kunde utveckla lite.

Plus och minus

En bidragande orsak till att så många gillar att beskriva aktörers beslut som irrationella är nog att vi ofta överskattar våra medmänniskors förmåga att inhämta och hantera information. Om alla är duktiga på att hantera information så kan det inte vara förklaringen till märkliga beslut. Istället landar man då ofta i att märkliga beteenden är irrationella eller dylikt. Alternativt använder man begreppet mer vardagligt, ungefär som att ”Utifrån hur jag ser på världen hade det varit smartare att göra så här…”, vilket ofta kanske betyder ”Med det jag vet om det och det, hade det varit smartare att göra så här…”.

I ekonomisk debatt presenterade Almenberg för lite sedan data från Finansinspektionens konsumentundersökning 2010 rörande människors räknefärdighet och finansiella förmåga. Resultaten var blandade: Att döma av enkäten verkar både räknefärdighet och kunskap om värdepapper, inflation och räntor vara utbredda bland befolkningen.

Samtidigt verkar stora grupper ha ytterst begränsade färdigheter: Hela 40 procent svarar i enkäten fel på en enkel fråga kring hur inflation påverkar köpkraften på deras bankbesparingar; över 60 procent svarar fel på hur mycket avkastning tio procents bankränta ger på ett konto efter två år; lite mer än trettio procent svarar fel på enkla divisionsfrågor.

Döden

Detta fick mig att tänka på ett uttalande från i våras då Ingrid Bonde, vd på AMF pension, varnade för att många pensionärer använder upp sin tjänstepension för snabbt. Finansmarknadsminister Peter Norman hade dock svar på tal:
- Folk i allmänhet är väldigt duktiga på att bestämma sin egen död, de vet hur länge de kommer att leva.

Huruvida folk är duktiga på att bestämma sin egen död har jag ingen aning om. Men exakt hur detta skulle gå till har jag svårt att förstå. Särskilt eftersom diskussionen handlar om de pensionärer som tar ut pensionen tidigt, alltså ofta flera år innan deras förväntade, eller faktiska, bortgång.

Om vi verkligen kan bestämma vår egen död är frågan om vi verkligen kan hantera den informationen på ett korrekt sätt i avvägning gentemot annan information, och i förlängningen även våra olika, över tid delvis motstridiga, intressen? Utifrån Finansinspektionens enkät är det dessutom tydligt att pensionärernas informationshantering troligen lämnar en del att önska. Många pensionärers preferenser förändras troligen över tid: hur vi idag värderar vårt konsumtionsutrymme för 2025 skiljer sig från hur vi i december 2024 kommer att värdera 2025 års konsumtionsmöjligheter. Våra preferenser är så kallat tidsinkonsistenta.

Men jag har svårt att se varför det skulle vara mer fruktbart att beskriva människors skiftande preferenser över tid som irrationalitet, istället för att beskriva det som ett resultat av svårhanterlig och -tillgänglig information. Jämför annan slutsats på Ekonomistas här.

Och?

Så vad har detta för betydelse: människor kan beskrivas som fullständigt rationella. Men detta är inte samma sak som fullständigt informerade. Det senare snyggt sammanfattat av Rumsfeld:

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare

Geografisk tillgänglighet

En grundläggande rättighet i Sverige är alla medborgares rätt till god och jämlik vård efter behov. En utvärdering av Vårdvalet som införts i hela Sverige borde baseras på just detta.  Landstingen har ansvar för vårdens lokalisering och för att alla inom landstinget ska få vård efter behov. Trots detta har den borgerliga regeringen tvingat alla landsting att införa den Vårdvalsmodell som finns i Stockholm där det gäller etableringsfrihet. Det vill säga, landstingen får inte längre vara med och besluta var de privata vårdcentralerna ska lokaliseras, trots att de är offentligt finansierade. Detta leder till att de flesta privata vårdcentraler etablerar sig i välbärgade områden.

Detta har medfört att en redan ojämlikt fördelad vård blivit än mer ojämlik. Mer än hälften (58 %) av de de 213 offentligt finansierade vårdcentraler som etablerats (2011) sedan vårdvalet initierades har lokaliserats till storstadsområdena med ett redan relativt stort vårdutbud. Detta ökade vårdutbud har däremot inte bidragit till att minska den ojämlika fördelningen av läkare t.ex i Stockholmsregionen. Inga nya offentligt finansierade vårdcentraler/husläkarmottagningar har etablerats i glesbygdsområden och på landsbygd med stora behov av ett ökat vårdutbud.

Ekonomisk tillgänglighet

Den borgerliga regeringen har valt att höja avgifterna inom den offentliga vården, samt att höja gränsen för högkostnadsskyddet. Detta ökar den privata finansieringen av vården trots att erfarenheten säger att detta leder till minskat vårdutnyttjande och att de otillfredsställda vårdbehoven ökar. Framförallt bland de som har de största vårdbehoven. Redan 2007 hade nästan av femtedel av ensamstående mödrar i Stockholm inte råd att lösa ut den medicin en läkare ordinerat och med höjningen av högkostnadsskyddet kommer de få det än svårare.

Samtidigt har den borgerliga regeringen slösat skattepengar på öka Apotekens vinster inför utförsäljningen. Prioriteringen har således varit mer pengar till privata apotek och mindre pengar till utsatta människor i behov av läkemedel. Mot denna bakgrund är det kanske inte så anmärkningsvärt att det första sjukvårdspolitiska beslut som den nya borgerliga majoriteten i riksdagen drev igenom var att legalisera ”gräddfiler” till offentligt finansierade sjukhus. På direkt fråga svarade den kristdemokratiska socialministern att ”detta är en symbolfråga” utan att ange vad det symboliserar.

I en utvärdering av Vårdval Stockholm som gjorts av forskare vid Karolinska Institutet klarläggs också – som förväntat – att resurser har omfördelats från områden med låg medelinkomst till områden med högre medelinkomst.

Samverkan eller konkurrens

Vårdvalsmodellen bygger på idén om att konkurrens ökar kvalitet, effektivitet och tillgänglighet. Men man har inte gjort någon undersökning på om det faktiskt stämmer eller undersökt när samverkan inom vården är bättre än konkurrens. Vårdval Stockholms utformning ger incitament till att öka antalet patientbesök, men inga som helst incitament till förebyggande insatser. Detta trots att olika typer av just förebyggande insatser inom primärvården är ett kostnadseffektivt sätt att förbättra folkhälsan.

I Landstingsrevisorernas rapport (24/2008) görs bedömningen att invånarna inte getts reella möjligheter att jämföra kvaliteten hos olika utförare. En tämligen kraftig brist i ett vårdvalssystem som framförallt baseras på kvalitetsjämförelser.

De privata vårdcentralerna har inget som helst områdesansvar för befolkningens hälsa. Den mer marknadsorienterade och kommersiella driften innebär minskad samverkan och ökad konkurrens. Trots att långsiktiga förebyggande insatser för bättre hälsa är lönsamt för samhället i stort kommer det på grund av Vårdvalssystemet inte vara lönsamt för våra vårdcentraler. Klinisk forskning, som på sikt kan rädda liv och skapa bättre hälsa är även det olönsamt i Vårdvalssystemet. Vi kan räkna med dyrare vård, som driver upp patientbesöken utan att förbättra folkhälsan. Detta för att vi har en regeringen som inte inser att samverkan, förebyggande insatser och forskning ibland är bättre än kommersiella drivkrafter.

Ett träffande citat är den sammanfattande slutsats över läget som European Observatory on Health System resarch gav i en text för några år sedan då de konstaterade att ”den allmänna trenden under det senaste årtiondet har varit en ökad marknadsorientering och ett utökat utrymme för företagsanda. Kunskapsbaserade analyser pekar dock på att primärvårdens mål enklare kan nås i en mindre konkurrensutsatt och mer reglerad miljö som betonar social rättvisa”.

Niklas Blomqvist
Studerar vid Stockholms universitet

I våras presenterade Konkurrensverket rapporten Mat och marknad – Från bonde till bord, vilken jag var med och arbetade fram. I denna rapport försökte vi ta ett övergripande grepp på konkurrensen inom olika marknader med anknytning till mat: jordbruk, förädling, distribution, försäljning till konsument osv.

När rapporten publicerades fokuserade media till stor del på att vi, tvärtemot en del tidigare rapporter och studier, inte kunde finna att maten i Sverige skulle vara osedvanligt dyr för konsumenten, jämfört med övriga EU-länder.

Varken högre priser eller vinster

Vi kunde inte heller se att de största svenska butikskedjorna gick med större vinster än butikskedjorna i andra jämförbara länder. Detta föranledde visst huvudbry. Den svenska marknaden för matvarubutiker har den högsta marknadskoncentrationen i EU: De fem största butikskedjorna omsätter över 80 procent av marknaden (exakt andel och marknadsavgränsningen kan diskuteras men flera olika mått ger liknande resultat).

Även bland matvarutillverkarna är marknadskoncentrationen hög: I rapporten presenterar vi siffror på marknadsandelar för de tre största företagens andel inom 153 produkttyper år 1999 och 245 olika produkttyper år 2009. Produkttyperna delades in i sex stora kategorier. Den genomsnittliga marknadsandelen för de tre största företagen inom respektive produkttyp har visserligen minskat de senaste tio åren men spänner fortfarande mellan 56 och 95 procent i genomsnitt inom de sex kategorierna. Flera faktorer kan troligen förklara varför varken matpriserna eller butikernas vinstmarginaler i Sverige trots detta inte är högre:

1. Stora företag – stor makt
   Att en handfull butikskedjor dominerar butiksmarknaden kan innebära att företagen har marknadsmakt gentemot konsumenten och därför kan ta ut höga priser. Men stora företag har även köparmakt i sin relation till matvarutillverkarna. Det medför att de kan pressa ned sina inköpspriser. Därutöver tillkommer de vanliga stordriftsfördelar: ett inköpskontor och färre lastbilar som kör till många istället för att alla butiker ska varsin bil osv. Huruvida allt detta kommer konsumenten till del beror i sin tur främst på hur konkurrensen fungerar i nästa led: butiksförsäljningen till konsument.
2. Konkurrensen är både nationell och lokal
   De stora butikskedjorna består dels av en centralorganisation som köper in varor och ett eller flera stora lager, varifrån de distribuerar ut varorna till sina butiker. Men även om många butiker har samma skylt och ett liknande sortiment har de även ett stort mått av självbestämmande: många kan själva styra över sina priser och sitt sortiment. Detta innebär att även om ICA och Coop konkurrerar om marknaden i hela Sverige så konkurrerar även varje butik sinsemellan med sin lokala marknad. Detta skapar ett större konkurrenstryck än vad som troligen hade varit fallet om kedjorna styrde allting från sina centralkontor.
3. Produktivitetsutveckling
   Därtill finns en pågående produktivitetsutveckling: Till exempel blir butikerna allt större (och färre) vilket medför än mer stordriftsfördelar; butikerna satsar allt mer på egna märkesvaror (såsom Konsums Blåvitt, ICA:s ICA-produkter osv.), vilka ofta är billigare än traditionella märkesvaror. Även om just dessa fenomen snarare kan beskrivas som ett uttryck för konkurrenstryck, snarare än en förutsättning för densamma kan det ändå vara nämnvärt. I andra länder förekommer exempel på politisk styrning av hur stora matvarubutikerna ska vara och var de ska placeras. Önskvärt eller ej, så medför denna typ av politik med största sannolikhet högre matpriser, allt annat lika.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen

En vanlig kritik mot nationalekonomi är att alla ekonomer antar att människor är rationella. Och är man rationell vill man maximera sin nytta och så lever alla lyckliga i alla sina dar, om det inte hade varit för klåfingriga politiker och fackföreningar.

Det här kritiken bygger ofta på missförstånd. Ekonomer antar i regel att människor är så gott som rationella såtillvida att utifrån den information och horisont vi för tillfället besitter försöker vi maximera vår nytta, i någon mening och i den utsträckning vi kan bedöma detta. Men detta är egentligen ett rätt harmlöst påstående. Det säger egentligen bara att om jag upplever att vattnet i flaskan är bra för mig just nu så kommer jag att vilja dricka det. Om jag sen läser vad det står på flaskan inser jag att vattnet egentligen är terpentin, varpå jag med min nya information kan fatta ett nytt beslut.

Detta betyder inte att de beslut människor fattar är kloka eller optimala, vare sig för dem själva, för andra eller för samhället. Men om vi utgår ifrån att alla faktiskt gör så gott de kan i varje givet läge gör detta det lite enklare att analysera frågeställningar och fundera kring verkliga problem. Ofta är kanske haken just att folk inte är irrationella utan just att dåliga beslut i många fall är rationella; att det saknas information eller att den information som finns kräver för mycket av de flesta aktörer för att resultatet ska bli något vettigt.

Jag koncentrerar i det följande mina kommentarer till jobbskatteavdraget, a-kassetaket samt frågan om RUT-avdraget. Socialdemokraterna föreslår att jobbskatteavdraget ska börja trappas ned vid inkomster över 50 000 kronor i månaden. Det är bra, men brytpunkten borde ha satts lägre. Det är bra att man höjer a-kassans tak, men den gångna veckans strid inför öppen ridå, visar att man inte har förstått hur viktigt a-kassetaket är för att vinna medelklassen. Vidare försöker man desarmera RUT-frågan genom att föreslå förändringar i regelverket. Det är nog taktiskt riktigt, men man är alldeles för återhållsam i sina förslag.

Jobbskatteavdraget

Jobbskatteavdraget har en skev fördelningsprofil, är en stor utgiftspost (över 70 miljarder per år) som inte har visats ge några jobb och därför har en skyhög alternativkostnad i termer av minskad välfärd, försämrade skyddsnät och utgifter som faktiskt skulle generera arbetstillfällen, såsom investeringar i infrastruktur och byggverksamhet. Det är därför bra att socialdemokraterna föreslår en nedtrappning av avdraget. Emellertid är det svårt att förstå varför en månadslön på just 50 000 kronor valdes som brytpunkt?

Förmodligen beror det på att så få individer tjänar så mycket per månad och på så sätt behöver man inte stöta sig med särskilt många. Det rör sig om några få procent av dem som har en anställning. Den 90:e percentilen går vid 40 000 kronor i månaden – d v s 90 procent av dem som har en anställning tjänar mindre än så per månad. Så när man sätter brytpunkten så högt, undviker man förvisso den situation som Sahlin hamnade i, när Reinfeldt angrep henne för att vilja höja skatten för vanligt folk. Men problemet är att man är så rädd för denna diskussion, att man tar ut för stora säkerhetsavstånd för vad som är ”vanliga” inkomster, alltså för de som tjänar något över genomsnittet, men ändå inte är höginkomsttagare. Man kan inte, resonerar en del,  beskatta dessa inkomster mer, för då riskerar man förlora dessa väljare. Men saken är dock den, att medelklassen inte tjänar 50 000 kronor i månaden, den tjänar runt 30 000 kronor i månaden (medianlönen per månad 2010 var 25 300 enligt SCB)! Man skulle därför kunna undvika en besvärlig debattsituation, även om man satte gränsen betydligt lägre, någonstans i intervallet 30 000-35 000 kronor i månaden. Det är nämligen så att 75 procent av dem som har en anställning tjänar mindre än 30 500 kronor i månaden. Det är dessutom så att detta är inkomstgrupper, vars ekonomiska standard ökat markant de senaste åren – till följd av den nya regressiva fastighetsskatten, jobbskatteavdragen som gynnar höginkomsttagare och den avskaffade förmögenhetsskatten. Då skulle man dels få en bättre fördelningsprofil, samtidigt som man undviker att gå i konflikt med denna medelklass och man skulle få mer pengar att röra sig med, så att man hade kunnat skapa sig ett tydligare budgetalternativ.

Därtill är det så, att denna medelklass måste vinnas på andra områden än på skattesänkningarnas områden – ty där kommer socialdemokratin alltid att förlora. Borg kommer alltid att vilja sänka skatten mer än socialdemokraterna. Det är en strid som socialdemokraterna inte kan vinna.

Taket i a-kassan

Taket i a-kassan är en sådan fråga, där denna medelklass kan vinnas för socialdemokratin. Hela a-kassefrågan är nu skickligt demonterad av de borgerliga spindoktorerna till att handla om bidrag, om förlorare (vem vill vara förlorare?) om slöhet – ja, i det stora hela är det en otrevligt reaktionär retorik som vunnit företräde genom Reinfeldts makttillträde. Men taket i a-kassan handlar ju om denna arbetande medelklass, som socialdemokratin, så gärna vill och måste vinna. Och som Gunnar Myrdal sa: fakta sparkar. Och fakta är att en vanlig medelklassinkomsttagare förlorar 8000-10000 kronor i månaden efter skatt om han eller hon blir arbetslös, eftersom a-kassans maxbelopp är drygt 11 200 kronor efter skatt. Arbetslöshet innebär för många, såvida du inte tecknat privata försäkringar, personlig katastrof och att du tvingas flytta. Så vill inte folk ha det. Man vill känna sig trygg. Därför är det rätt att gå fram med förslaget om höjt tak i a-kassan. Dessutom finns en rad strategiska skäl för att göra detta. Det kan tyckas märkligt men socialförsäkringarna är (var?) en del i det sammanhållande kittet i den svenska välfärdsmodellen. Dess utformning, som generell och inkomstrelaterad, gjorde att stödet för modellen gick långt utanför de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna. Det var detta som Reinfeldt avsåg när han som ung talade om att svenskarna hade blivit ”hjärntvättade”. Men vad det i realiteten handlade om var att väljargrupper, med relativt höga inkomster, som i andra samhällsmodeller skulle ha slutit sig till de borgerliga leden, i den svenska modellen, på rent rationella grunder, slöt sig till arbetarrörelsen och dess samhällsbygge, och förvandlade därmed den svenska socialdemokratin till ett parti med ett potentiellt väljarstöd på 50 procent, istället för ett potentiellt väljarstöd på 40 procent som var fallet för många av de socialdemokratiska partierna på kontinenten. Därtill gick/går stödet för modellen långt utanför själva rösthandlingen, vilket sociologen Stefan Svallfors visat. Till och med uttalat borgerliga väljare stödjer i hög utsträckning den jämlikhetsskapande svenska välfärdsmodellen. Detta har länge gjort borgerlighetens manöverutrymmer litet. Men genom en genialt utformad strategi – påstått grundad i vetenskap, men egentligen baserad på rena gangsterkalkyler och pseudovetenskapligt modelltrixande som ingen vettig människa tror på – har den nu på mycket kort tid lyckats bryta upp delar av detta sammanhållande kitt. Genom ett höjt tak i a-kassan, kan en del av detta repareras.

RUT-avdraget

Slutligen, frågan om avdrag för hushållsnära tjänster. Vad gäller rutavdraget som princip, så kan man vara positiv till detta, endast om syftet preciseras och endast om man hushållar med dessa utgifter på ett rimligt sätt.

Regeringens företrädare har vid olika tillfällen angett fyra syften med avdraget. 1) Att bli av med svartarbete. 2) Skapa jobb. 3) Öka jämställdheten. 4) Lösa hushållens välfärdsproblem.

Av dessa håller endast det sista argumentet.

Vad gäller den första punkten, så är det väl så att fifflet nu tar andra vägar och dessutom måste man fråga sig om detta är rätt strategi. Möta dålig skattemoral genom att sänka skatten? Med samma resonemang kan man lösa problemet med svartspriten genom att legalisera den!

Vad gäller att skapa jobb, står den för det första i motsättning till den första punkten. Svarta arbeten som blir vita är förstås bra, men det innebär faktiskt att den jobbskapande effekten överskattas. För det andra, oavsett denna motsättning mellan dessa båda argument, är det uppenbart så att det inte blivit särdeles många nya jobb. Ibland talas det ju om tiotusentals nya jobb, men som TCO:s förre chefsekonom, Roland Spånt, visat rör det sig troligen om färre 1000 heltidsekvivalenter, som tillkommit till en kostnad av 800 000 kronor stycket, vilket exempelvis är mer än dubbla styckkostnaden jämfört med att anställa en lärare [SvD]. Därtill finns det ett märkligt synsätt i detta avdrag som jag inte kan få ihop med det normala borgerliga tänkandet, som ju är att marknaden bäst allokerar resurser. Men om så är fallet – varför ska just denna bransch undandras från marknadens logik? Varför ska politiker förändra resursallokeringen på denna marknad?

”Öka jämställdheten”, är ett bisarrt borgerligfeministiskt argument. Det räcker att notera vilket kön de har som städar dassen på Östermalm, för att inse att detta argument haltar.

Så nummer fyra då. Lösa hushållens välfärdsproblem – eller hur ska de hårt arbetande familjerna få tiden att räcka till? Ibland kallas detta för ”livspusslet”. Här finns ett argument för dessa avdrag. Men i så fall, eftersom detta rör sig om samhälleliga välfärdsutlägg, det är våra gemensamma skattepengar som används, måste prioriteringar och behovsprövningar göras. Man måste helt enkelt komma åt den absurda fördelningen av RUT-pengarna. Enligt beräkningar som presenterades i en tidigare artikel här på bloggen, så är den genomsnittliga RUT-summan per individ i inkomstintervallet under 500 000 kronor per år (detta intervall omfattar 96 procent av befolkningen!) 27 kronor om året. I intervallet 500 000 – 1 000 000 kronor per år är Rut-summan drygt 400 kronor och för dem som tjänar över 1 miljon per år är den drygt 1 500 kronor per individ. Statistik från LO-tidningen pekar i samma riktning: 75 procent av alla RUT-avdragare gör det för ett belopp på mindre än 5000 kronor per år. Det är rentav så att det är svårt att förstå att detta kan vara en så känslig och stor fråga. Med tanke på hur mycket uppmärksamhet frågan får, kan man förledas att tro att det är många som använder avdraget. Men saken är den att 96,7 procent faktiskt inte använder RUT. Vi som tillhör dessa 96,7 procent av befolkningen betalar däremot via skatten till de 3,3 procent som använder RUT [LO-tidningen].

Så för att  sammanfatta: en liten grupp rika använder rut-avdraget för att få billigare hembiträden och för att kunna ha en grillbetjänt på sina gardenpartys. Dessa rika göra stora avdrag, och det är för dessa som en hög maxgräns är av intresse (och Folkpartiet vill höja till 100 000!). Den stora gruppen rutavdragare, använder möjligheten för små enstaka tillfällen – kanske flyttstädning eller någon städning vid högtider etc. Jag använder inte RUT. Men jag har inget större problem att betala till RUT-systemet för dem som använder detta på ett rimligt sätt, men jag vill verkligen inte betala för hembiträden i Danderyd och grillbetjänter i Vellinge!

Alltså måste, om Rut ska kunna accepteras, en behovsprövning göras och maxbeloppet sänkas. Ett sätt är att definiera grupper som ska ha rätt till detta avdrag och att sätta ett lämpligt tak på hur mycket välfärd i form av RUT-tjänster som samhället är berett att tillföra dessa grupper. Det gör socialdemokraterna i sin skuggbudget genom att föreslå att endast barnfamiljer och pensionärer ska ha rätt till detta avdrag samt att gränsen för maxbeloppet sänks från 50 000 kronor till 25 000 kronor. Det är bra, men än en gång är man för försiktig. Det finns, för det första, ingen anledning att inkludera pensionärer – denna grupp har inget problem med att få tiden räcka till, och om de har behov av dylika tjänster och inte själva kan utföra dem, då ska de ha rätt till detta via den kommunala omsorgen. För det andra, så är summan alldeles för hög. 5000 kronor verkar, med tanke på hur fördelningen av RUT-avdragen ser ut vara lämpligare, eller om man vill vara generös, så kan man acceptera TCO:s förslag där maxbeloppet ligger på 10 000 kronor.

Summering

För att sammanfatta. Det är bra att socialdemokraterna vill höja a-kassetaket. Det är viktigt för återskapa ett sammanhållande kitt i den svenska modellen och för att förhindra att vi går mot en grundtrygghetsmodell, vars effekter skulle bli förödande. Detta förslag kommer vidare att appellera till de medelklassväljare som lämnat socialdemokratin. Det är bra att man vill trappa ner jobbskatteavdraget. Men denna nedtrappning borde börja ske redan någonstans i intervallet 30 000 – 35 000 kronor. Det skulle generera ökade resurser för en tydligare s-budget, och det är resurser som behövs för att sänka arbetslösheten. Dessutom ger det en bättre fördelningsprofil, och detta kan göras utan att socialdemokratin behöver gå till val på att höja skatten för vanligt folk.

Slutligen måste socialdemokratin bli tydligare med syftet med RUT-avdraget. Dess syfte kan endast vara att öka välfärden för hushållen och det måste ha en vettig fördelningsprofil. Det är därför bra att man definierar grupper som ska ha rätt till detta och att man sänker maxbeloppet. Emellertid bör pensionärer uteslutas och maxbeloppet bör sänkas till 5 000 – 10 000 kronor per år.

Tony Johansson
doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet

Här är vi nu, tre år innan nästa riksdagsval. När röken har lagt sig efter allianspartiernas budgetförhandlingar sitter vi med den senaste, men säkert inte den sista skattesänkningen i syfte att rikta konsumtion från en sektor till en annan. Och eftersom all politik från regeringen måste sättas in i en berättelse om arbetslinjen presenterades momssänkningen för restaurangbranschen som just det: jobbskapande. Återigen påpekade oppositionen och fristående ekonomer på hur mycket varje prognostiserat jobb skulle kosta i jämförelse med om man använde skattepengarna till att anställa direkt, men förstås, till ingen nytta.

Håll tillbaka skråintressena

Momssatsernas utformning är för den skull ingen lätt fråga. En enhetlig moms, med bibehållen skatteinkomst, skulle orsaka kraftiga prishöjningar på mat och kultur. Att istället göra momsen enhetlig samtidigt som den totala skatteinkomsten sänks skulle gräva stora hål i statens finanser. Skatt på konsumtion åtnjuter hög legitimitet och är en stabil intäktskälla. Trots detta bör momsen ses över vid ett regeringsskifte. Olika momssatser bjuder in till skråintressen och snedvrider marknader på ett sätt som inte alltid blir som det är tänkt. Men, värre ändå är förstås avdragen.

När en bransch blir subventionerad står genast nästa vid dörren. Efter ROT och RUT hörs krav på RIT (avdrag för IT-tjänster i hemmet), och för inte så länge gav sig kulturarbetarna in i kampen om statens varma hand över just sina tjänster och produkter. Skråintressen leder politiken bort från en av dess främsta uppgifter: Att implementera universella lösningar och spelregler. Vad värre är, den här sortens avdrag går rundgång bland mer eller mindre inflytelserika branschorganisationer och förpestar det politiska klimatet samtidigt som det överröstar relevanta politiska utmaningar.

Avdrag från en svunnen tid

Men en av vår tids dyraste och minst ändamålsenliga konsumtionssubventioner är ränteavdraget för bostadsrättslån. Det är, till skillnad från vad många tror, inte ett nytt påfund utan kom till under tidig efterkrigstid och syftade till att göra det lättare för vanligt folk att köpa sin bostad.

Idag ser marknaden annorlunda ut. Vi har hamnat i en situation som efterkrigstidens lagstiftare inte kunde föreställa sig. Kreditmarknaden har avreglerats, och bostadsrätten har blivit ett spekulationsobjekt där ränteavdraget räknas in i den kalkyl som budgivarna gör när de trissar upp priset i sms-envigen. Är det någon som tror att priserna på bostadsrätter hade hamnat där de hamnat ifall ränteavdraget inte existerat? Bakom de gångna årens bostadsprisboom ligger givetvis en högst reell bostadsbrist på framförallt hyresrätter i storstadsregionerna. Men statens subvention av bostadsrätten är klart medskyldig.

Och bostadsmarknaden behöver avgiftas. Ränteavdraget bör trappas ner år för år med målsättningen att helt avskaffas. En systemförändring av den magnituden kräver förstås sina offer, och politiken måste förmås att kompensera låntagare för åratal av prissnedvridning. Ränteavdraget kostar årligen 25 miljarder kronor, skattebetalarnas present till banker och byggföretag. På sikt är det en utgift som vi kan slippa, till gagn för andra ambitioner vi kan tänkas ha, men i det korta perspektivet är det pengar som måste läggas på någon form av räddningsoperation om inte de senaste årens bostadsspekulanter ska drivas från hus och hem.

Marknaden anpassar sig

En progressiv regeringskoalition år 2014 måste sätta tonen genom en ny total skattereform. Borgs avdragsdjungel måste skäras ner med machete, och i dess ställe resa en solid konstruktion av överskådliga regler och progressiva skattesatser. Idén att politiken kan kirurgiskt utforma lämpliga konsumtionsmönster och en arbetsmarknad genom avdrag och rabatterade arbetsgivaravgifter är fel och bör inom några år betraktas som en historisk kuriositet.

Marknaden tenderar att kompensera sig på ett eller annat sätt (se t.ex. DN om ROT). Modellerna som Borg och andra använder sig av förutsätter nästan alltid perfekt konkurrens, en förutsättning som skulle tvinga exempelvis restauranger till att låta den där momssänkningen gå direkt till kunden genom sänkta priser. Trist nog är det sällan så det ser ut i den reellt existerande ekonomin, utan pengarna går med största sannolikhet direkt till branschens kassavalv.

Kvar blir medborgarna med marginellt försvagade statsfinanser, och ett lapptäcke till skattepolitik. Dags alltså, för en ny giv.

Martin Hofverberg
är ordförande i Tankesmedjan Konflikt

Denna artikel har tidigare publicerats i ETC Uppsala

Krisen i EU:s valutaunion är inte i huvudsak en historia om misskött finanspolitik. Ty om så vore fallet skulle problemen ha varit isolerade till Grekland och möjligtvis Italien. Vi skulle inte ha diskuterat Spanien och Irland – som tidvis haft stora överskott och inte en enda gång, före krisens utbrott, överskred stabilitetspaktens underskottskriterium. Och knappast heller Portugal som skött statsfinanserna ungefär lika dåligt som Frankrike och Tyskland.

Det som gör krisen i Grekland, Portugal, Spanien och Irland till något annat än nationella kriser, d v s det som ger oss skäl att benämna den nuvarande krisen för just en eurokris – och avse inte endast en kris för euron, utan en kris skapad av euron – är att dessa länder har det gemensamt att de under perioden av medlemskap i valutaunionen har fått se sin konkurrenskraft urholkas. Detta har i sin tur en bakgrund i vad vi kan kalla asymmetriska trender inom valutaunionen, ett problem som fram tills nyligen analyserats allt för litet (fokus har istället legat på asymmetriska chocker). Men asymmetriska trender, d v s att vissa medlemsländer växer och utvecklas under långa perioder i en helt annan takt än genomsnittet, är ett mycket allvarligare problem. Det gör att pris- och kostnadsökningar ansamlas under årens lopp. De krisdrabbade ländernas konkurrenskraft som en följd av detta under tiden i EMU försämrats med mellan 10-25 procent. Det är detta som är krisens källa i Spanien och Irland och orsak till underskotten, d v s dessa länders problem är direkt orsakade av EMU-medlemskapet. I Grekland har denna EMU-skapade problematik adderats till den hemmakokta delen som består av år av misskött finanspolitik – Grekland har sedan 1980 endast enstaka år varit i närheten av Maastrichtfördragets krav på max 3 procent underskott i de offentliga finanserna, vanligen har underskotten varit väsentligt större.[1]

I skrivande stund har de första utbetalningarna av det jättelika nödlånet på 1000 miljarder kronor till Grekland gjorts. Lånet handlar inte om solidaritet, även om det framställts på det sättet. Istället handlar det om att  EU köper sig tid, så att europeiska banker kan ta sig ur sin exponering gentemot grekiska statspapper – statspapper som nu dumpas på ECB. Därmed undviker man en europeisk bankkollaps, men till priset av att den grekiska staten inte tillåts ställa in betalningarna på skulden och förhandla fram avskrivningar. Greklands skuldsättning ökar nu till nivåer som sannolikt är omöjliga att stabilisera. Före nödlånet var den grekiska offentliga skulden över 120 procent av BNP. I IMF:s tämligen optimistiska grundscenario ökar skuldsättningen efter nödlånet till 149 procent av BNP till år 2013 för att därefter sjunka. Men IMF har också alternativscenarior, i vilka skulden ökar till mellan 166 och 174 procent av BNP till följd av lägre tillväxt alternativ lägre inflation. I värsta-fall scenariot med kombinerad lägre tillväxt, högre räntor och lägre inflation blir skulden självfödande och passerar 200 procentnivån utan att stabiliseras som andel av BNP till år 2020.[2]

Redan före nödlånet pekade många analytiker på att det egentligen inte är en fråga om Grekland ställer in betalningarna utan om när. En uppskattning, och denna gjordes före nödlånet, gör gällande att Grekland skulle behöva 5 procent överskott i de offentliga finanserna, vid en nominell tillväxt på 2 procent och en räntenivå för upplåningen på 6 procent – och detta endast för att stabilisera skuldkvoten. Detta skulle i sin tur kräva nedskärningar i de offentliga utgifterna eller skattehöjningar motsvarande 30 procent av BNP – och detta måste göras utan att driva ned tillväxttakten för då ökar skuldkvoten av sig självt.[3]

Devalvering/Depreciering

Länder i liknande situationer brukar kombinera statsfinansiell konsolidering med devalvering/depreciering – exempelvis Sverige i början av 90- talet. Det är den vägen som IMF i vanliga fall rekommenderar, men så länge Grekland håller fast vid EMU-medlemskap är den stängd. Balansen måste sålunda återställas utan draghjälp från exportindustrin, vilken istället tvingas betala en ”EMU-skatt” på exporten till följd av eurons växelkurs och de inom eurozonen avskaffade växelkurserna som uppgår till 20-25 procent. Politiken och matematiken går helt enkelt inte ihop. En rimlig slutsats är sålunda att det väntar en skuldavskrivning runt hörnet. Alternativet är att Grekland blir Europas skuldslav, som för all framtid måste betala jättelika räntebetalningar bara för att stabilisera sin skuld.

Detta är förstås EU:s ledare medvetna om. De kommer inte att få tillbaka vad de lånat ut. De har därmed förvandlat EMU till en skuldunion och på ett sätt som strider mot fördraget på åtminstone tre punkter.

För det första förbjuder fördragets artikel 125 uttryckligen att enskilda medlemsstater löses ut från sina skuldförpliktelser. Förvisso tar sig EU-ledarna förbi lagens bokstav genom att konstruera lånet utanför EU-organisationen, genom långivning från de enskilda medlemsstaterna. Men det råder inget tvivel om att detta strider mot andan i fördraget. Artikel 125 syftar till att förhindra en utveckling till en skuldunion, där enskilda länder kan skuldsätta sig och sedan lämpa över sina problem på de andra medlemsstaterna. Det är syftet med denna så kallade ”no bail-out klausul” och mot detta syfte strider uppenbart nödlånet, något som kan få allvarliga konsekvenser för EU och valutaunionen på sikt.

Förbjudet att köpa statsobligationer

För det andra har beslutet att ECB köper statsobligationer med låg kreditvärdighet den faktiska innebörden att man sedelpressfinansierar statsskulder. Detta strider såväl mot fördraget som mot de principer som ECB hyllat fram tills nu. Det är för att förhindra sedelpressfinansiering av statsskulder som ECB är förbjudet att köpa statsobligationer direkt av medlemsstaterna, men när man nu på detta organiserade sätt suger upp enskilda medlemsstaters statsobligationer på andrahandsmarknaden genom så kallade ”structural operations” är detta till sitt innehåll inget annat än att finansiera statsupplåning genom att trycka mer pengar. Man har, som en kolumnist uttrycker sig, beträtt ”det sluttande planet mot en ´inflationsunion ´”. [4] Men minst lika allvarligt är förstås att privat risk, i form av banksektorns exponering mot medelhavsländernas statsskulder, nu dumpas i knäet på ECB och i slutändan skattebetalarna.

För det tredje har ECB:s självständighet kommit att ifrågasättas. ECB har fram tills nu betraktats som världens mest självständiga centralbank och fördraget förbjuder uttryckligen politiker från att ge order till centralbanken och centralbanken är förbjuden att ta sådana order. Trots detta var beskedet att ECB skulle köpa ”skräpobligationer” en del av den politiska uppgörelsen kring nödlånet och det kom inte från ECB utan från EU:s finansministrar. [5]

Man kan förvisso ha olika uppfattning ifråga om centralbankers självständighet och sedelpressfinansiering av underskott i krissituationer, men den gemensamma lagstiftningen kring valutaunionen är vad medlemsstaternas parlament kommit överens om i ratificeringsprocesserna. Denna lagstiftning kan rimligen endast ändras genom fördragsförändringar. I annat fall har makten över unionens framtid förflyttats från folkvalda parlament till ministrar som inte är direkt folkvalda. I grund och botten finns det alltså ett demokratiskt problem när EU:s beslutande organ kringgår den lagstiftning som ytterst reglerar deras mandat i EU-sammanhang.

No exit

Nödlånepaketet hann inte mer än beslutas innan nästa farhåga restes. Nödlånen är förvisso en yttersta garant för länder som Portugal, Irland och Spanien, men samtidigt ska det finansieras av dessa länder, som redan har underskott som nästan är i nivå med Greklands. Nödlånen innebär de facto att grekiska underskott täcks med portugisiska och spanska underskott – och förstås med tyska. Räntan på Portugals 10-åriga statsobligationer steg sålunda kraftigt när EU:s räddningspaket lanserades. Men den stora frågan är om de skuldsatta europeiska länderna verkligen kan finansiera hela det enorma paketet på 5.000 miljarder kronor, vilket kommer att behövas om krisen sprider sig till Iberiska halvön.

Det är oron för spridning som gör att det hörs röster om att det bästa för såväl Grekland som för den monetära unionen vore att landet temporärt lämnar EMU, devalverar och återvänder senare till en mer konkurrenskraftig växelkurs – bland andra har Martin Feldstein föreslagit en sådan lösning. [6]

Emellertid är vägen som innebär ett ordnat utträde i realiteten stängd. Av tonvis med politisk prestige men också av andra skäl. Dels torde det vara lika komplicerat att lämna den monetära unionen som att träda in i den – minns att det tog år av förberedelser innan euron kom i funktion. Dels, och viktigare, om Grekland ändå skulle välja att gå ur, måste det ske genom i det närmaste diktatoriska beslut. För i annat fall – om tid gavs och demokrati tar tid – skulle bankrusningar följa, då grekiska företag och hushåll, medvetna om att ett utträde med nödvändighet skulle innebära depreciering, skulle föra över sina tillgångar till utländska banker. Barry Eichengreen menar att detta skulle resultera i ”the mother of all financial crises”. [7] Det innebär dock inte att utträde är faktiskt omöjligt, men det är i så fall, som Paul Krugman påpekat, ett utträde den ”argentinska” vägen, genom kaos. [8] Jag föreställer mig därför att en och grekisk beslutsfattare idag ångrar att de inte tog Milton Friedmans syrliga kommentarer, inför det att euron ersatte de nationella pengarna, på allvar. Han föreslog nämligen att medlemsstaterna inte borde förstöra sina gamla pengar, utan istället magasinera dem – de skulle komma att behövas inom en snar framtid. [9]

Slutsats: när man väl är med finns ingen ordnad återvändo och när den monetära unionen väl upptagit en stat som medlem finns det inget alternativ än att i strid med EU:s lagtext – formellt eller med dess intentioner – på ett eller annat sätt lösa ut den stat som hamnar i skuldkris.

För EU får detta långtgående konsekvenser som antingen måste leda till en framtvingad finanspolitisk integration och skapandet av gemensam skuldhantering på EU-nivå eller till en dysfunktionell union i vilken liknande problem lär återkomma i nästa kris. Ett tredje alternativ, en ordnad upplösning av den monetära unionen när den värsta krisen lagt sig, vore förstås det mest rationella. Men det är politiskt omöjligt.

Depressionspolitik

Vilken väg som EU kommer att slå in på går dock inte att spekulera om idag, men vad gäller de länder som nu är drabbade, står det klart att endast en politik är möjlig inom ramen för valutaunionen – och det är åtstramning för att sänka kostnaderna och på detta sätt vinna tillbaka internationell konkurrenskraft. Det är nödvändigt oavsett om nödlånen fungerar eller ej och det är vad IMF:s och EU:s ”strukturrationaliseringsprogram” för Grekland syftar till.

Sådan deflationspolitik innebär ekonomisk kontraktion, ökande realt värde på skulder och stigande reala räntenivåer, varvid den så kallade Walterskritiken än en gång blir relevant. Den går ut på att med en gemensam räntepolitik, kommer de reala räntorna för respektive land att variera omvänt med inflationstakten, d v s vanligen kommer de reala räntenivåerna att röra sig omvänt mot vad som vore rationellt ur en stabiliseringssynvinkel. Detta brukar anföras som ett problem vad gäller överhettningsperioder för enskilda länder: ökande inflationstakt i överhettning sänker realräntan och därmed späds överhettningen på, vilket ökar inflationen och sänker realräntan ytterligare…

Mindre uppmärksammat är att detsamma gäller i krisperioder. De hårdast drabbade länderna som tvingas till deflationspolitik får de högsta realräntorna vilket driver ner investeringarna och tillväxten. Så i deflaterande ekonomier ökar den reala kostnaden för att finansiera investeringar och kombinerat med att människor skjuter upp konsumtion när priserna förväntas falla, skapas nedåtgående krisspiraler, eller med andra ord depressionsekonomi.

Fullt medvetet återskapar sålunda IMF och EU den stora depressionens mekanismer, fullt medvetet skapar man massarbetslöshet i syfte att pressa ner kostnadsläget. Detta är innebörden i den teknokratiska termen intern devalvering.

Det är vad som nu redan händer eller måste hända i de krisdrabbade EMU-länderna. Därmed uppstår den till synes paradoxala situationen att samtidigt som världens ekonomiska makthavare är överens om att den globala krisen ska mötas med expansionspolitik, ordineras de hårdast drabbade EMU-länderna och länderna i unionens väntrum (framför allt de baltiska staterna), motsatt medicin i form av deflationspolitik, som vore den hämtad från depressionens 30-tal. Och resultatet i form av massarbetslöshet liknar också mest 1930-talet. Spanien är det mest extrema exemplet bland de fullvärdiga medlemmarna – arbetslösheten har ökat med 10 procentenheter på två år och var i februari 19 procent. Greklands arbetslöshet har passerat 10 procent men förväntas öka till nära 15 procent inom ett par år. Bland de länder som bundit sin valuta till euron i hopp om framtida medlemskap är Lettland värst ute; där har arbetslösheten mer tredubblats på två år från 6,1 procent till 21,7 procent i februari.

Euron är ett sänke

”Inte ens euro-skeptikerna kunde föreställa sig att det skulle gå så här illa”, skrev Paul Krugman nyligen. [10] Men hur kunde det egentligen gå så här illa? Euro-entusiasterna försöker naturligtvis finna orsaker utanför EMU, som antingen handlar om ren misskötsel eller om att de idag krisdrabbade länderna inte brydde sig om att dämpa den ekonomiska överhettningen i mitten av 00-talet. I fallet Grekland finns fog för detta. Misskötta och förfuskade offentliga finanser, ineffektiv förvaltning och utbredd korruption.

1) Men för det första har EU ett eget ansvar. Grekland släpptes in trots att landet inte uppfyllde konvergenskriterierna. Centralbanken och kommissionen har vidare ignorerat varningssignalerna om ökande extern skuldsättning i flera av Medelhavsländerna, och det är märkligt att ECB och EU tycks helt tagna på sängen av Greklands kreativa bokföring. De grekiska bokföringsmetoderna kritiserades redan för sex år sedan .[11]

2) För det andra är länder som inte misskött sina offentliga finanser – exempelvis Spanien och Irland – också hårt drabbade.

3) För det tredje har krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland fördjupats och till stor del orsakats av att den gemensamma penningpolitiken lett till att konkurrenskraften för dessa länder urgröpts. Den gemensamma penningpolitiken har inriktats på att tillfredsställa tyska inflationsbehov och därför tillåtit en högre inflation i de mindre, perifera och tidvis överhettade ekonomierna. Irland skulle ha behövt i storleksordningen 4-5 procentenheter högre ränta under de första åren av millenniet och därefter 1-3 procentenheter högre ränta. Nästan lika illa är det för Grekland. När ECB började sänka räntan under 2001, var ECB:s ränta redan 2 procentenheter för låg för Grekland och landets räntebehov låg kvar på samma nivå under hela perioden fram till krisen, det vill säga 2-4 procentenheter högre ränta skulle ha behövts för att pressa ner inflationen till 2 procent. Spanien följer samma bana som Grekland, även om dess räntebehov har varit något lägre. Portugals räntebehov var under millenniets första år på en väsentligt högre nivå än ECB:s ränta, men landets behov närmade sig därefter den nivå på räntan som ECB satte. [12]

I flera av länderna uppstod fastighetsbubblor som underblåstes av kapitalflöden inom EMU. Det var vad som hände i Spanien. Tyskt kapital rusade in i den spanska ekonomin, gödde husbubblan och ökade samtidigt efterfrågan i den spanska ekonomin och pressade därmed upp inflationen. Om Spanien i detta läge – åren kring 2005 – haft kvar pesetan, skulle man ha kunnat höja räntan, och samtidigt skulle pesetan sannolikt ha ökat i värde. Sammantaget skulle överhettningen ha dämpats. Men i avsaknad av penning- och valutapolitik stod Spanien utan effektiva verktyg att kyla ner ekonomin. Istället tvingades man se på när konkurrenskraften urholkades – under samma period som de tyska priserna ökade med 10 procent, ökade de spanska med 35 procent. Och nu kan inte denna obalans rättas till med valutakursjusteringar. [13]

De problem som en rad EMU-länder står inför är sålunda inte i huvudsak effekter av dåligt skötta offentliga finanser. De är snarare fullt normala konsekvenser av gemensam penning- och valutapolitik i en ickeoptimal valutaunion. Skillnader i kostnadsökningar har ackumulerats under en följd av år, gröpt ur konkurrenskraften i vissa länder, stärkt konkurrenskraften i andra, givit upphov till stora underskott i bytesbalansen och extern skuldsättning i flera länder. Detta har lett till att i den globala finanskrisens efterdyningar har tidigare välskötta offentliga finanser eroderats i snabb takt.

4] För det fjärde, även i de fall då under lång tid dåligt skötta offentliga finanser spelat in, såsom i Grekland, råder det ingen tvekan om att penningpolitisk självständighet i dagsläget skulle erbjuda en mer socialt acceptabel och mer rationell väg ut ur krisen, nämligen genom valutadepreciering.

I den politiska debatten framhålls förändringar i växelkurser ofta som något osolidariskt. Men för Grekland, Spanien, Irland, Italien och Portugal vore denna lösning lika rationell som den är för Sverige som klarat sig förhållandevis väl igenom krisen just på grund av att kronans fall stimulerat exportindustrin och styrt konsumtionen mot inhemskt producerade varor och tjänster. [14]

Enorma kostnader

Det som nu sker, den medicin som de värst drabbade länderna tvingas att ta, går på tvärs mot vad som är ekonomiskt och politiskt rationellt. Det är liknande mekanismer som satts igång som var i funktion i mellankrigstidens guldmyntfot och som framkallade den stora depressionen. Liksom den monetära unionen gör idag, tvingade guldmyntfoten krisdrabbade länder att deflatera ekonomin, och det var inte förrän länderna lämnade guldmyntfoten som det blev möjligt att bryta depressionsekonomin och växa sig ur krisen. Sverige klarade sig tämligen väl, eftersom vi tvingades lämna guldet tidigt, men för USA, som hängde kvar ända till 1933, blev det värre. När Roosevelt äntligen klippte bandet till guldet, och därmed öppnade för expansiv politik, motiverade han med att ”en nations inhemska ekonomiska situation är en viktigare faktor för dess välstånd än priset på dess valuta”. Keynes applåderade – Roosevelt hade ”fantastiskt rätt”. [15]

Men man kan fråga sig hur det kom sig att Roosevelts företrädare, liksom många av de samtida europeiska ekonomerna och politikerna, lät en kris förvandlas till en depression? Svaret är politisk prestige kopplad till guldet, och att man vid denna tid – sju år före att Keynes revolutionerade nationalekonomin – inte visste bättre. Inte heller kunde de föreställa sig vad som grodde i depressionsekonomiernas mylla. Kriser skulle mötas med åtstramning. Punkt.

Nu vet vi bättre. Men ändå är kritiken lågmäld mot att de hårdast drabbade EMU-länderna hänvisas till den stora depressionens politik, som vi vet leder till massarbetslöshet. Saken är ju den att svältvägen uppnå konkurrenskraft, är nödvändigt endast givet EMU-medlemskapet; endast givet att valutaunionen prioriteras högre än jobben.

EMU är således en del av problemet, liksom guldmyntfoten en gång var. Det är hög tid att släppa den politiska prestigen som är kopplad till den gemensamma valutan, och istället medge att EMU är ett misslyckande. Att eurons pris är massarbetslöshet, och kanske ännu högre än vi nu kan föreställa oss. För vem kan säga vad som idag gror i depressionsekonomiernas mylla?

Tony Johansson
doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet och har tidigare varit kanslichef på Socialdemokrater mot EMU

SvD, DN1, DN2
Denna text har tidigare publicerats i Nej till EU:s skriftserie 2/2010, Svart på vitt om EU.
En tidigare version av denna text har även publicerats här på bloggen.

[1] Economic outlook, no 86, database, variable: net government lending.
[2] IMF Country Report No. 10/110, Greece: Staff Report on Request for Stand-By Arrangement, IMF, Maj 2010.
[3] Why Greece will default, Wolfgang Münchau, [http://www.eurointelligence.com/article.581+M55425064846.0.html]
[4] ECB may have to turn to ’nuclear option’ to prevent Southern European debt collapse, Ambrose Evans Pritchard, The telegraph, 27 april. [http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/7640783/ECB-may-have-to-turn-to-nuclear-option-to-prevent-Southern-European-debt-collapse.html]
[5] Centralbanken förnekar naturligtvis att den givit efter för påtryckningar, men jag lämnar till läsaren att avgöra om Trichet låter trovärdig, se http://www.ecb.int/press/key/date/2010/html/sp100515.en.html
[6] Let Greece take a eurozone ‘holiday’, Martin Feldstein, Financial Times, 16 februari 2010, [http://www.ft.com/cms/s/0/72214942-1b30-11df-953f-00144feab49a.html
[7] The euro: love it or leave it?, Barry Eichengreen, 19 november 2007 [http://www.voxeu.org/index.php?q=node%2F729]
[8] A Money Too Far, Paul Krugman, New York Times, 20100506
[9] Friedman refererad i Erika Lakomaas läsvärda artikel, i Neo, 3 2010, kommande.
[10] Anatomy of a Euromess, [http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/09/anatomyof-a-euromess/]]
[11] Greece´s Crisis begets a German backlash, David Marsh, Financial Times 28 april.
[12] Dessa uppskattningar baseras på Taylorränteberäkningar för eurozonen samt genom en särskild estimering av vilka vikter som ECB tycks använda för BNP-gap och avvikelse från inflationsmål vid sina räntebeslut. För Irland, Tyskland och Eurozonen, se ”Euron – frälsarkrans eller kvarnsten i krisens Europa? ”, Tony Johansson, Jonas Ljungberg, i EU och den Globala krisen, Europerspektiv, årsbok, 2010. För Portugal, Grekland och Spanien har uppskattningar gjorts inför skrivandet av denna essä och de baseras på Taylorregeln, fast med ett något enklare förfarande, baserat på årsdata, vilket naturligtvis är olämpligt för
analys av räntepolitik, men användbart som mått på obalanser inom valutaunionen.
[13] Se Krugman, Anatomy of a Euromess, [http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/09/anatomy-of-a-euromess/]
[14] De analyser som Riksbanken har gjort ger vid handen att en försvagning av kronan med 5 procent jämfört med riksbankens prognos, leder till att 50 000 arbeten räddas. En motsvarande förstärkning jämfört med samma prognos innebär att 50 000 arbeten försvinner.
Se Riksbankens penningpolitiska rapport 2008:3 samt protokollet från Riksbankens
direktionsmöte 20 april 2009.
[15] Citerade i The World Economy between the World Wars, Feinstein, Temin, Toniolo, s 139, Oxfordscholarship online.