 |
|
|
Världens springnota
Stefan de Vylder
Ordfront
Förståelsen kring hur finans- och kreditmarknader fungerar verkar under långa perioder ha intresserat en begränsad andel av befolkningen. Möjligen kan politikens tidigare relativt lama engagemang för frågan ha varit en bidragande orsak till att 90-talskris, IT-krasch och nuvarande bautakris kunnat ske utan att vänstern och övriga samhället reagerat tidigare och tydligare över de senaste 20 årens avreglering av dessa verksamheter.
Sedan världsekonomin började gå i kvad för snart 2 år sedan har ett otal böcker och artiklar skrivits kring hur och varför krisen uppstod samt vilka åtgärder som bör vidtas. I november förra året kom ännu ett svenskt bidrag i form av Stefan de Vylders Världens springnota. Även detta är en sammanfattning över tänkvärda orsaksanalyser och en lista över politiska förändringar som borde till. Skillnaden mot många andra är bredden: här ryms kort sagt det mesta. Jag håller inte med om allt men det spelar mindre roll. Detta är ekonomisk och politisk folkbildning av den typ som det gärna får skrivas mer av.
Många gånger har de politiska förslagen och slutsatserna kring krisen varit av relativt teknisk art och mer handlat om detaljer än helhet, såsom formerna för Riksbankens inflationsmål eller vilka teoretiska modeller som bör användas för att beräkna ekonomins utveckling. De Vylders styrka ligger istället i att han tar krisen i ett helhetsgrepp. Bokens röda tråd är en beskrivning av hur finanskriser uppkommer genom att flera samhällsfenomen sammanfaller, av vilka en del endast har indirekt relation till finans och kredit. Dels menar de Vylder att finansmarknadens regelverk och de rörliga lönerna inom kreditsektorn är viktiga delar i sig. Likaså bör riksbankens inflationsmål möjligen breddas, översynen av finansiella produkter förbättras och konsumenterna bli mer kritiska. Men därutöver kan även brist på bostäder i allmänhet och hyresrätter i synnerhet bidra till bubbelfenomen på sitt hörn. På ett annat hörn har politisk enögdhet inom internationella institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken gjort sin del.
Merparten, för att inte säga alla, av de Vylders poänger diskuteras utifrån annat läsvärt som skrivits de senaste 1-2 åren med referenser till Shiller, Krugman, Lybeck och många fler, vilket är en tillgång bara det. De Vylder gapar över mycket, vilket bitvis blir i mesta laget. Men är det globala problem så är det. Rekommenderas!
