Varför ska jag subventionera Lucianos frisering?

I söndags skrev Luciano Astudillo på DN debatt bland annat om att ett nytt skatteavdrag för privat tjänstekonsumtion borde införas som är mycket mer långtgående och skulle inkludera långt fler tjänster än dagens RUT. Här är några kommentarer:

1. Luciano säger att han vill skapa sysselsättning. Men subventioner av privat konsumtion av tjänster, är ett ineffektivt sätt att skapa jobb. Roland Spånts beräkningar tyder på att det åtminstone är dubbla kostnaden för att skapa en heltidsekvivalent via RUT jämfört med att finansiera en heltidsekvivalent i offentlig sektor, d v s man kan knappast argumentera för RUT ur ett sysselsättningsperspektiv. Det finns andra mer effektiva sätt att skapa större eller motsvarande mängd sysselsättning.

2. RUT är därför snarare en välfärdsfråga. Och då måste samma avvägningar göras som när annan välfärd distribueras. Till vem? För vad? Till vilken (alternativ)kostnad? Det är de frågor som måste ställas. Dessa frågor undviker Luciano att vara konkret i.

3. Till vem? Nackdelen med RUT-avdraget och Lucianos generella timavdrag är att det inte finns något sätt för skattebetalarna att styra resurserna dit de mest behövs. Idag drar de som tjänar över 1 miljon om året av i genomsnitt 1500 kronor per individ. De som tjänar under 500 000 om året (vilket är 96 procent av befolkningen) drar av i genomsnitt 27 kronor per individ. Det är knappast, som Luciano påstår en fråga om att vissa hushåll idag inte ”vill” köpa, utan om att dessa hushåll faktiskt inte anser sig ha/faktiskt inte har råd att köpa, ens med skattereduktion. Detta indikerar, att oavsett hur Luciano-avdraget konstrueras, så kommer fördelningsprofilen att gynna höginkomsttagare. Samtidigt missgynnas låginkomsttagare (också givet punkt 1, som innebär att fler arbeten kan skapas om dessa resurser används mer rationellt), eftersom dessa pengar istället hade kunnat gå till fler lärare i skolan som hade kunnat hjälpa låginkomsttagarnas barn som i högre utsträckning kommer från studieovana hemmiljöer. En lösning är att sätta taket väldigt lågt. Man kommer inte undan hela problematiken, men vi slipper i alla fall subventionera grillbetjänter i de välbeställdas hem i Bjärred. 75 procent av RUT-avdragarna gör det ju för en total summa om mindre än 5000 kronor om året. Sätt i så fall taket där.

4. Till vilken kostnad? Vad ska detta förslag egentligen få kosta? Hur många färre lärare och undersköterskor får vi råd med? Hur mycket lägre ska de tänkta investeringarna i järnvägen få bli för att vi ska kunna subventionera Söderbornas konsumtion av hotellplats och omvårdnad för sina surdegar när de åker till Thailand på semester? Luciano tycks mena att nettokostnaden är obefintlig eller rentav negativ. Det tror jag för det första inte på. Denna typ av dynamiska effekter ska man vara skeptisk till. De överdrivs alltid. För det andra så måste dessa dynamiska effekter ställas mot de dynamiska effekter som exempelvis offentliga investeringar eller offentlig konsumtion har, varvid vi är tillbaka i punkt 1 och 2.

5. För vad? Från den stund som man accepterar att frågan om RUT är en välfärdsfråga, inte en sysselsättningsfråga, måste man ställa denna fråga. I andra typer av offentligt finansierad konsumtion, har skattebetalarna möjlighet att ha synpunkter på hur de offentliga medlen används, d v s vad är det vi får för våra pengar?

Luciano vill i princip skriva ut en in blancocheck, där skattebetalarna subventionerar privatpersoners tjänstekonsumtion upp till ett tak som han inte har angivet än, utan att ha något att säga till om. Men grundfrågan är faktiskt: varför ska jag vara med och subventionera Luciano Astudillos besök hos frissan? Kan inte han betala för det själv?

Tony Johansson
Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet