 |
|
|
I våras presenterade Stockholms läns landsting (SLL) en långtidsutredning kring sjukvården (hädanefter SLL LU) [1]. Detta är en omfattande rapport och innehåller mycket matnyttigt för den som är intresserad av sjukvårdspolitik och -ekonomi. Sommaren 2009 räknade jag lite åt Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting. Här följer en sammanfattning av några av mina slutsatser.
En av de centrala delarna i SLL LU är en framskrivning av vårdens intäkter och kostnader fram till 2025. SLL LU hävdar att sjukvården i länet kommer att behöva ca 6 % mer resurser per år medan intäkterna endast kommer att öka med 4,7 % per år. Den stora kostnadsökningen beror bland annat på de ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm och den situation som tidigare borgerliga politiker drivit fram i SLL [1]. Kombinationen stor andel privata vårdgivare, etableringsfrihet inom primär- och närvård samt hög andel rörlig ersättning bäddar för stigande kostnader.
Att kostnaderna för vården ökar tycker nog många låter bra, så länge pengarna går till att bedriva just vård. Men detta är komplicerat. Vården inom SLL kostar idag mest i landet. Trots detta är befolkningens hälsa och tillfredsställelse med vården på en medelnivå jämfört med andra landsting [2]. De ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm tenderar att leda till att kostnaderna ökar än mer samt att allt mer av vårdens resurser konsumeras av rika och relativt välmående invånare. Läkarna och specialisterna samlas på Östermalm medan ersättningssystemen inom primärvården premierar korta och enkla besök. Den sortens tillgänglighet borde gå att erbjuda på annat sätt utan att för den skull utmana landstingets långsiktiga ekonomiska hållbarhet.
Andelen äldre i befolkningen ökar och kraven på vården stiger. Även med andra ekonomiska strukturer än Vårdval Stockholm kommer vården med all sannolikhet att behöva mer resurser i framtiden. Frågan är då hur mycket kostnaderna kan komma att öka med smartare system.
Utifrån tidigare kostandsanalyser borde demografiska förändringar fram till 2030 (årtalet valt utifrån tillgänglig statistik) leda till att kostnaderna stiger med 1,2 % per år [3-7, jmf. även SLL LU]. Förutom rent demografiska förändringar har välfärdens kostnader ökat med ca 1 % nationellt tidigare [8]. Detta fenomen brukar förklaras med olika resonemang: nya mediciner, nya krävande generationer etc. Oavsett hur man väljer att beskriva detta innebär det att människor har intresse av att spendera en allt större andel av sin inkomst på vård, alltså att efterfrågan ökar. Då vården redan idag är ovanligt dyr i SLL antar jag att den endast kommer behöva 0,9 % extra per år. Om resten av Sveriges sjukvård då ökar med 1 % per år kommer Stockholms vård fortfarande vara onödigt dyr 2030 men lite närmare genomsnittet.
SLL LU räknar inte med att sjukvårdens produktivitet kommer att förändras överhuvudtaget de närmaste 20 åren, vilket givetvis är helt verklighetsfrånvänt (vilket jag även skriver om här). Jag antar istället att produktiviteten/kostnadseffektiviteten kommer att öka med 0,7 %. Jag antar även att priser och löner fortsätter att stiga i samma tempo som de gjort de senaste tio åren: med 3,3 % per år [6, 9]. Sammantaget ökar då kostnaderna med 4,7 % per år.
Med mina antaganden stiger kostnaderna med lika mycket som intäkterna. Poängen är dock inte att göra en fullständigt naturtrogen framskrivning av kostnaderna, utan att peka på den stora osäkerheten i alla beräkningar av den här typen. Osäkerheten är givetvis oundviklig och inte nödvändigtvis ett problem. Problemet uppstår när utredarna, liksom SLL LU, utifrån detta underlag föreslår en rad genomgripande politiska reformer, såsom total privatisering av vården och kraftigt ökade egenavgifter.
