I våras presenterade Stockholms läns landsting (SLL) en långtidsutredning kring sjukvården (hädanefter SLL LU) [1]. Detta är en omfattande rapport och innehåller mycket matnyttigt för den som är intresserad av sjukvårdspolitik och -ekonomi. Sommaren 2009 räknade jag lite åt Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting. Här följer en sammanfattning av några av mina slutsatser.
En av de centrala delarna i SLL LU är en framskrivning av vårdens intäkter och kostnader fram till 2025. SLL LU hävdar att sjukvården i länet kommer att behöva ca 6 % mer resurser per år medan intäkterna endast kommer att öka med 4,7 % per år. Den stora kostnadsökningen beror bland annat på de ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm och den situation som tidigare borgerliga politiker drivit fram i SLL [1]. Kombinationen stor andel privata vårdgivare, etableringsfrihet inom primär- och närvård samt hög andel rörlig ersättning bäddar för stigande kostnader.
Att kostnaderna för vården ökar tycker nog många låter bra, så länge pengarna går till att bedriva just vård. Men detta är komplicerat. Vården inom SLL kostar idag mest i landet. Trots detta är befolkningens hälsa och tillfredsställelse med vården på en medelnivå jämfört med andra landsting [2]. De ekonomiska strukturer som infördes i och med Vårdval Stockholm tenderar att leda till att kostnaderna ökar än mer samt att allt mer av vårdens resurser konsumeras av rika och relativt välmående invånare. Läkarna och specialisterna samlas på Östermalm medan ersättningssystemen inom primärvården premierar korta och enkla besök. Den sortens tillgänglighet borde gå att erbjuda på annat sätt utan att för den skull utmana landstingets långsiktiga ekonomiska hållbarhet.
En annan framtid
Andelen äldre i befolkningen ökar och kraven på vården stiger. Även med andra ekonomiska strukturer än Vårdval Stockholm kommer vården med all sannolikhet att behöva mer resurser i framtiden. Frågan är då hur mycket kostnaderna kan komma att öka med smartare system.
Utifrån tidigare kostandsanalyser borde demografiska förändringar fram till 2030 (årtalet valt utifrån tillgänglig statistik) leda till att kostnaderna stiger med 1,2 % per år [3-7, jmf. även SLL LU]. Förutom rent demografiska förändringar har välfärdens kostnader ökat med ca 1 % nationellt tidigare [8]. Detta fenomen brukar förklaras med olika resonemang: nya mediciner, nya krävande generationer etc. Oavsett hur man väljer att beskriva detta innebär det att människor har intresse av att spendera en allt större andel av sin inkomst på vård, alltså att efterfrågan ökar. Då vården redan idag är ovanligt dyr i SLL antar jag att den endast kommer behöva 0,9 % extra per år. Om resten av Sveriges sjukvård då ökar med 1 % per år kommer Stockholms vård fortfarande vara onödigt dyr 2030 men lite närmare genomsnittet.
SLL LU räknar inte med att sjukvårdens produktivitet kommer att förändras överhuvudtaget de närmaste 20 åren, vilket givetvis är helt verklighetsfrånvänt (vilket jag även skriver om här). Jag antar istället att produktiviteten/kostnadseffektiviteten kommer att öka med 0,7 %. Jag antar även att priser och löner fortsätter att stiga i samma tempo som de gjort de senaste tio åren: med 3,3 % per år [6, 9]. Sammantaget ökar då kostnaderna med 4,7 % per år.
Med mina antaganden stiger kostnaderna med lika mycket som intäkterna. Poängen är dock inte att göra en fullständigt naturtrogen framskrivning av kostnaderna, utan att peka på den stora osäkerheten i alla beräkningar av den här typen. Osäkerheten är givetvis oundviklig och inte nödvändigtvis ett problem. Problemet uppstår när utredarna, liksom SLL LU, utifrån detta underlag föreslår en rad genomgripande politiska reformer, såsom total privatisering av vården och kraftigt ökade egenavgifter.
För en mer utförlig beskrivning av mina siffror och underlag, se min rapport Finansieringen av hälso- och sjukvården till 2030. Läs även min artikel om välfärdens framtida finansiering i hela Sverige här.
Referenser
- Stockholms läns landsting (2009) Framtidens hälso- och sjukvård
- Sveriges kommuner och landsting (2009) Öppna jämförelser
- Socialstyrelsen (2006) Äldres vård och omsorg i Skåne ur ett kostnadsperspektiv
- Landstingsförbundet och Kommunförbundet (2004) Utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård
- Anell, A. (2009) Hälsoekonomi, Studentlitteratur
- Regionplanekontoret, Stockholms läns landsting (2009)
- Hälso- och sjukvårdsnämnden
- Sveriges kommuner och landsting (2008) Välfärdsmysteriet
- Sveriges kommuner och landstings landstingsprisindex
4 kommentarer
Hej,
Du har säkert rätt i sak. Men..
Om vi vill vara vänster måste vi ifrågasätta om en helt teknikbaserad sjukvård utan hjälpande händer är att föredra framför lite högre skatter.
Om vi vill vara vänster måste vi ifrågasätta rimligheten i att jobba längre och längre. Mina föräldrar börjar bli gamla, och många av deras grannar och vänner. Tillhör man inte sk urban medelklass så orkar man faktiskt inte jobba hur länge som helst.
Over and out!
Hej Lars
Kul att få synpunkter!
Det jag vill visa är främst att med relativt små förändringar kommer skatterna räcka. Detaljerna både kan och bör diskuteras. Pensionsåldern bör troligen sänkas för vissa medan andra kan jobba längre. Några viktiga delar av detta är dock, precis som du också är inne på, att arbetslivet måste bli humanare för många som är utslitna långt innan 65. Därtill måste åldersdiskrimineringen minska med mera.
Det som driver upp vårdens kostnaderna är inte så mycket datorer och maskiner som nya mediciner och nya behandlingar för sjukdomar som tidigare kanske inte behandlades alls.
Vårdens totala kostnadsutveckling handlar även om smarta satsningar, såsom mer förebyggande vård istället för akutvård, typ.
vh
Erik
Såg en uppgift att när arbetstidsförkortningen genomfördes på 70-talet, så var avsikten att vi år 2010 genomfört allmän 30-timmarsvecka. Man siade 40 år in i framtiden och var så djärva.
I dagens så borgerligt ideologiskt dominerade samhälle talar vi mest i termer av tillbakagångar eller försämringar, när vi talar stort.
Talar vi specifika grupper – medelklass/övre medelklass, talar vi om enorma materiella förbättringar, men i samhället i stort får mellan 1/3 till 10-15% klart försämrade vardagsvillkor.
Notera nyfattigdomens utbredning med tusentals familjer som vänder sig till frivilligorganisationer för att få en julklapp.
Personligen tar jag tal om att ex vi måste jobba mer, som debatter uppkomna med specifika politiska målsättningar. Liksom ex debatten om det allmänna pensionssystemet startade med att ”pengarna räcker inte”. Så la man om för privata företag att roffa åt sig.
Vänstern borde fokusera på 30-timmarsveckan eftersom den i så mångt och mycket skulle omforma och revolutionera nuvarande samhälle och maktbalanser.
Den skulle dessutom frigöra så mycket kraft och resurser – för att bl.a. lösa ”problemet” med välfärdens framtida finansiering.
Ulf->
30-timmarsvecka och höjd pensionsålder står egentligen inte i motsättning till varandra. Varken jag eller Långtidsutredningen räknar med att människor kommer att jobba mer per år. Det är snarare troligt att den genomsnittliga arbetstiden just kommer att sjunka, eller möjligen stabilseras, efter de senaste årens ökning.
Men om antalet invånare i Sverige fortsätter att öka, och särskilt de äldre, utan att det totala antalet arbetade timmar i hela samhället ökar, kommer orättvisorna också att öka. Då kommer nämligen egenavgifterna för välfärdstjänsterna att stiga.
Arbetstidsförkortning skapar inte sysselsättning utan handlar främst om höjd reallön – som antingen kan tas ut i mer pengar eller mer ledighet.
En trackback
[...] är det tveksamt om alla dessa drivits fram av höjda krav, eller helt enkelt av ideologi (t.ex. Vårdval Stockholm). Även om de exempel jag nu angav kan beskrivas på olika sätt är min poäng att det är långt [...]