Vårdslös hantering av skattepengar är inte samma sak som valfrihet

Det är dags att stoppa de aktiebolag som tar ut stora vinster från fristående skolor, skriver Lars Ohly och Rosanna Dinamarca på DN Debatt idag. Jag håller med. Särskilt som deras förslag är ganska modesta, och fullt rimliga: tillsätt en utredning för att se hur det kan garanteras att offentliga bidrag stannar i friskolorna, fördela skolornas anslag efter elevernas behov. Dagens friskolesystem är ytterst märkligt utformat på många sätt, och det är verkligen dags att undersöka hur det kan förbättras. Särskilt skönt vore det om den diskussionen kunde föras inte i en 1990-talskontext (för eller emot privata alternativ?) utan här och nu: hur kan vi se till att välfärden, oavsett driftsform, är kostnadseffektiv och av god kvalitet?

Eftersom skolan idag får en fast summa av kommunens skatteintäkter för varje elev de tar emot – skolpengen – så är enda sättet att skapa vinst att spara in på utgifterna. Ju fler elever man lockar till sig, samtidigt som man sparar så mycket som möjligt per elev, desto större blir vinsterna. Detta är förklaringen till att fristående skolor både har betydligt lägre lärartäthet och lägre andel behöriga lärare – personalkostnaderna är en av de största utgiftsposterna för skolverksamhet:

(Statistik från Skolverket). Ovanstående diagram visar situationen i grundskolan; i gymnasiet är skillnaderna ännu större. Där är lärartätheten 8,2 per 100 elever i kommunala skolor, jämfört med 6,8 i fristående gymnasier. 56 procent av lärarna i fristående gymnasier har pedagogisk utbildning, jämfört med 79 procent i kommunala gymnasier.

Bristande incitament

Ett vanligt argument för privata inslag i välfärden är att det ska förbättra kostnadshanteringen: privata intressen är mer effektiva, de kommer helt enkelt att spara in pengar åt skattebetalarna. Men om man nu tror på det, så är det helt uppenbart att friskolesystemet är felaktigt utformat. Skolpengen är som sagt en fast summa och lika för alla (egentligen är den något högre för friskolor än kommunala skolor, men det är för krångligt att gå in på det här). Det spelar ingen roll hur effektiv en enskild friskola än är – de pengar som sparas går inte tillbaka till skattebetalarna. I bästa fall återinvesteras de i verksamheten så att eleverna får del av dem, men betydligt vanligare är att de blir till vinst som på olika sätt delas ut till ägarna, eller används för att expandera verksamheten utomlands.

Och eftersom skolor inte upphandlas – vilket många verkar tro – utan det i princip råder helt fri etableringsrätt för vem som helst som vill öppna en ny skola, så kan inte kommunen skriva avtal med skolorna där de exempelvis reglerar hur hög lärartätheten ska vara, eller andra kvalitetsaspekter.

Precis som Lars Ohly och Rosanna Dinamarca beskriver är det svenska friskolesystemet unikt i världen. I många andra länder finns det privata skolor, men det är ovanligt att aktiebolag tillåts som huvudmän, och det är sällan tillåtet att dela ut de vinster som uppstår av skattemedel.

I Norge är det ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark får bara icke-vinstdrivande stiftelser vara huvudmän, inte aktiebolag. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. På det sättet försvarar politiker i Norge, Finland och Danmark barnens rätt till en god utbildning före vinstintresset,

skriver Ohly och Dinamarca. Detta är ett bra exempel på att man inte behöver minska valfriheten för att komma åt vinsterna. I alla dessa länder, kanske särskilt Danmark, kan man välja skola fritt, och man behöver inte gå i en offentligt driven skola om man inte vill. De nordiska exemplen visar att man inte heller behöver ”förbjuda vinster” i lagtexten, något som många menar skulle vara omöjligt (vilket antagligen är sant). Man kan istället göra som i Norge: ha en lös skrivning om att alla offentliga medel som går till skolan ska komma eleverna till del. Denna skrivning får sedan prövas från fall till fall. För ungefär ett år sedan blev den svenska friskolekoncernen John Bauer ålagd att betala tillbaka 2,9 miljoner norska kronor till norska staten. Skälet var att man använt offentliga medel ”til å betale urimelig dyre tjenester som skolene mottok fra selskaper kontrollert av personer som sto bak skolene”, dvs: man försökte komma runt den norska lagen genom att istället för att betala ut vinsten direkt anlita dotterbolag till orimligt höga kostnader.

Ytterligare en nackdel med dagens friskolesystem är att det i princip är helt omöjligt att politiskt åstadkomma kvalitetsförändringar i friskolorna. Den socialdemokratiska regeringen tillförde under åren 2001-2006 17,5 miljarder kronor extra till kommunerna med syftet att höja lärartätheten (de sk Wärnerssonpengarna). Utvärderingar visar att pengarna skapade många nya lärartjänster, men av diagrammet här ovan är det tydligt att det enbart är i kommunala skolor lärartätheten höjdes – där har den ökat rejält sedan år 2000, men i de fristående skolorna har den i princip legat still under hela denna period.

Idag slåss riskkapitalbolagen om de svenska friskolorna: marknaden är glödhet, skriver SvD [länk]. Skälet till detta är bland annat, enligt vd:n för Svenska Riskkapitalföreningen, att ”branschen inte [är] speciellt konjunkturkänslig och många verksamheter har långa kontrakt vilket ger stabilitet. Det finns även möjligheter för internationell expansion.” Alltså: det är säker vinst och låg risk. Det vd:n inte säger rakt ut är att lönsamheten är betydligt högre i skolföretag än i det genomsnittliga företaget, och obs – denna lönsamhet består i princip enbart av våra skattepengar:

(Statistik från SCB). Riskkapitalbolag är in it for the money, inte för att de är intresserade av en skolas pedagogiska innehåll. Själva poängen med riskkapitalbolag är att skapa snabb och stark avkastning åt sina investerare. Det är inget konstigt med det. Om de inte åstadkom det skulle de inte göra sitt jobb. Men frågan är om det verkligen är dem vi vill ska äga våra skolor? Den skatt vi betalar till att driva skolor – menar vi verkligen att den till stora delar ska gå till enskilda riskkapitalister? Är inte poängen att den ska gå till eleverna och deras skolgång?

Svenska folket har en ganska tydlig uppfattning: 76 procent anser att fristående skolor ska vara skyldiga att återinvestera hela vinsten i skolan. Bara 18 procent tycker att det är okej att dela ut vinst till ägarna.

Johan Westerholm skriver en mycket bra kommentar och lyfter upp en vinkel jag själv aldrig tänkt på tidigare: ”Friskolorna bidrar inte till att tillföra någon reell tillväxt utan är mer att se som konsumenter av den befintliga samhällsekonomin samtidigt som dessa koncerner binder riskvilligt kapital. Kapital som skulle kunna användas i produktutveckling och exportsektorerna och därmed skapa jobb som ger samhället nytt kapital [...] Med en i allt väsentligt dränerad kapitalmarknad så ligger vi rejält illa till som exportnation. Det är av den anledningen jag ansluter mig till Lars Ohlys slutsatser även fast jag inte håller med om de ideologiska dragen.” Läs och begrunda!

Även Fredrik Jansson och Jonas Sjöstedt skriver, liksom Robert Noord.

ps. Jag är jättemycket för valfrihet. Läs inte in nåt annat i min text. Det går alldeles utmärkt att ha valfrihet utan att samtidigt läcka miljontals skattekronor ur skolan varje år. De flesta andra länder i världen klarar det, så varför inte Sverige?

Marika Lindgren Åsbrink
Socialdemokratisk bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg

Denna text publicerades ursprungligen på Marikas egen blogg: Storstad
Läs även vår andra artikel om lärartäthet och skolan här.