Enligt de dominerande nationalekonomiska modellerna är det största hotet mot hög sysselsättning olika typer av institutioner som minskar de ekonomiska incitamenten att arbeta. Ofta nämns höga ersättningsnivåer i trygghetssystemen, jämn inkomstfördelning, höga skatter och en stor andel offentligt finansierad konsumtion. Med den utgångspunkten kan man lätt tro att de nordiska välfärdsstaterna måste präglas av låg sysselsättning och hög arbetslöshet. Våra länder har länge haft bland de högsta skatterna och de mest omfattande ersättningssystemen i hela världen.
Verkligheten är emellertid den motsatta. I figuren nedan jämförs den genomsnittliga sysselsättningen i de nordiska välfärdsstaterna (här definierade som Sverige, Norge och Danmark) med den genomsnittliga sysselsättningen i de sex största OECD-länderna, även kallade G6, respektive sysselsättningen i det G6-land som just det året hade den högsta sysselsättningen. Figuren visar att de nordiska länderna under hela perioden haft en högre sysselsättning än G6-genomsnittet och att de under de senaste tio åren har presterat i nivå med de bästa G6-länderna (Japan och USA).
Sysselsättning i Norden (röd) och G6-länderna (blå)
Källa: OECD.
I själva verket är det få länder som kan mäta sig med de nordiska länderna. Under perioden 1970-2008 var det tre länder som uppnådde en lika hög eller högre sysselsättning: Schweiz, Island och Luxemburg. Samtliga är länder med mycket speciella arbetsmarknader.
Länderna med högst sysselsättning, genomsnitt 1970-2008
| 1. | Schweiz | 80,3 |
| 2. | Island | 78,5 |
| 3. | Sverige | 75,5 |
| 4. | Luxemburg | 75,3 |
| 5. | Danmark | 74,1 |
| 6. | Norge | 73,3 |
| 7. | Japan | 72,4 |
| 8. | Tjeckien | 72,1 |
| 9. | Storbritannien | 69,0 |
| 10. | Finland | 68,8 |
Källa: OECD.
Under det senaste decenniet har det i viss mån vuxit fram ett konsensus kring att sysselsättning och tillväxt kan åstadkommas genom åtminstone två, sinsemellan väldigt olika modeller. Dels den anglosaxiska, som kännetecknas av hög konkurrens, flexibla anställningsformer och låga skatter. Dels den nordiska modellen, vilken har kombinerat generösa trygghetssystem och en sammanpressad lönestruktur med centrala löneförhandlingar och en hög utbildningsnivå.
Men trots att den nordiska modellen har presterat något bättre än den anglosaxiska vad det gäller arbetslöshet och sysselsättning, och varit överlägsen beträffande inkomstskillnader, hälsa och andra ”sociala” indikatorer, har den haft en mycket begränsad inverkan på analyser och policyrekommendationer.
Istället fortsätter många ekonomer att rekommendera marknadsliberala lösningar på alla möjliga utmaningar och problem, trots att de ofta har resulterat i ekonomiska och sociala katastrofer. Den främsta anledningen är sannolikt de ekonomiska modellernas oförmåga att förstå sociala samband och processer, vilket förvandlar välfärdsstaternas framgång till ett oförklarligt mirakel. För vad säger att humlan kan flyga imorgon, bara för att den gör det idag?
Referenser
OECD Employment Outlook 2006
Watt, Andrew (2006) Assessing the reassessment of the OECD Jobs Strategy: eppur si muove? European Economic and Employment Policy Brief, 2006:2.
2 kommentarer
”Starka fackföreningar, höga skatter och ersättningar till den som väljer att vara sjuk eller arbetslös.”
Det finns ingen som frivilligt väljer att vara sjuk, ja enligt borgerliga politiker verkar det förvisso finnas det, men inte annars.
Sverige och de nordiska länderna utgör inte undantaget. Liksom inom så många andra saker inom neoklassisk teori så utgör världen/verkligheten undantaget.
Källa: Det citat du kommer att få efter att du frågat valfri ekonometriker.
PS: Det betyder inte att teorierna är värdelösa (de är åtminstone bättre än de alternativ jag känner till) – men det betyder att den neoklassiska teoretiska analysen ofta bara belyser en/ett fåtal av de många effekter som olika åtgärder för med sig.