En vanlig kritik mot nationalekonomi är att alla ekonomer antar att människor är rationella. Och är man rationell vill man maximera sin nytta och så lever alla lyckliga i alla sina dar, om det inte hade varit för klåfingriga politiker och fackföreningar.
Det här kritiken bygger ofta på missförstånd. Ekonomer antar i regel att människor är så gott som rationella såtillvida att utifrån den information och horisont vi för tillfället besitter försöker vi maximera vår nytta, i någon mening och i den utsträckning vi kan bedöma detta. Men detta är egentligen ett rätt harmlöst påstående. Det säger egentligen bara att om jag upplever att vattnet i flaskan är bra för mig just nu så kommer jag att vilja dricka det. Om jag sen läser vad det står på flaskan inser jag att vattnet egentligen är terpentin, varpå jag med min nya information kan fatta ett nytt beslut.
Detta betyder inte att de beslut människor fattar är kloka eller optimala, vare sig för dem själva, för andra eller för samhället. Men om vi utgår ifrån att alla faktiskt gör så gott de kan i varje givet läge gör detta det lite enklare att analysera frågeställningar och fundera kring verkliga problem. Ofta är kanske haken just att folk inte är irrationella utan just att dåliga beslut i många fall är rationella; att det saknas information eller att den information som finns kräver för mycket av de flesta aktörer för att resultatet ska bli något vettigt.
Ett dumdrygt exempel
Jag kom att tänka på frågan när jag nyligen läste den dumdryga The Armchair Economist av Steven E. Landsburg. I inledningen drar Landsburg några svepande kommentarer kring rationalitet och tar då upp att män köper mindre sjukvårdsförsäkringar än kvinnor (i USA, i början av 1990-talet). Det stämmer säkert. En liknande situation gäller i Sverige där män generellt har mindre kontakt med närsjukvården och därför istället hamnar i inom slutenvård när de blir äldre och tar upp större kostnader där.
Landsburg tycker att männens beslut kan beskrivas som rationellt: Män lever mer riskfyllda liv. Om man ändå ska dö på motorcykel inom 10 år är det rationellt att inte slösa pengar på en försäkring som skyddar mot en cancer som man som tidigast kommer dra på sig om 20 år. Det här är exakt sånt nonsens som får folk att rikta sådan tramsig kritik mot nationalekonomin.
Landsburgs menar att männens beteende är rationellt (i sin helhet). Men detta är inte samma sak som att männen har fattat ett rationellt beslut utifrån given horisont, med hänsyn till den information som finns tillgänglig och som männen kan hantera. Det han menar är att deras beslut är rationellt och dessutom grundat på fullständig information och fullständiga möjligheter att hantera denna information.
Det tror jag knappast. Män tar ofta större risker än kvinnor (tidigare inlägg på temat här). Men anledningen till detta skulle lika gärna kunna vara någon form av manlighetskultur där män påbjuds att ignorera tillgänglig information kring de risker vi tar. Eller ungefär så här: män tar risker (vilket vi förstår att vi gör i någon abstrakt mening) till en grad där vi har svårt att bedöma den verkliga sannolikheten för allvarliga problem (vilket är betydligt mer komplicerat och kräver mycket mer information än vad som i regel finns tillgängligt och som de flesta kan hantera). Huvudförklaringen till männens val att avstå sjukvårdsförsäkring (och närsjukvård) skulle därför lika gärna kunna beskrivas som bristande information. Eller en kultur som påverkar vår syn på och vår hantering av (svår)tillgänglig information.
Vad och hur vet vi om nåt
Alltså är konstaterandet att människor är rationella harmlöst. Men det gör också begreppet ointressant när vi talar om enskilda aktörers val. Det vi istället bör diskutera är huruvida aktörer har tillgång till den information som krävs och/eller i vilken utsträckning vi har möjlighet att hantera denna information.
Fördelen med detta är att vi slipper fråga oss om ett icke önskvärt beslut är resultatet av irrationellt beteende eller utifrån aktörernas tillgång till information och deras möjligheter att hantera denna. Gråzonerna blir för stora och för många. Vi kan fortfarande diskutera om ett resultat är önskvärt, men det är snarare en moralisk eller politisk fråga. Jag har svårt att se att vi förlorar något på detta. Men det kan säkert finns ett rationellt skäl till motsatsen som jag saknar information om.
Intressanta texter på temat på Ekonomistas här och här.
Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen
En kommentar
I en intressant avhandling från 1999 går Victoria Höög igenom upplysningens filosofer och tänkandet kring rationalitet och känsla. Hennes slutsats är att rationalitetens förutspråkare då inte skiljde på känslor och förnuft utan utgick från en känslans rationalitet först som skulle möjliggöras genom förnuftets rationalitet. Exemplifierat med David Humes sentens ”Reason is and ought to be the slave of the passions”. Nationalekonomer får använda sina egna rationalitetsbegrepp men det verkar att när de hänvisar till upplysningsfilosoferna så hamnar de fel.
2 trackbacks
[...] på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal [...]
[...] skrev jag ett inlägg kring antagandet om att människor är rationella, vilket ofta diskuteras inom ekonomi. Min poäng [...]