 |
|
|
I debatten låter det ibland som om det finns en optimal lönenivå. Så är det förstås inte. Beroende på om man är den som får eller betalar ut lönen har man olika - och direkt motstridiga - intressen. Att Svenskt Näringsliv [1] vill ha lägre löner är därför ingenting konstigt. Mer anmärkningsvärt är i så fall att även vissa socialdemokratiska kommunpolitiker är inne på samma spår [2].
Låga löneökningar drabbar inte bara löntagarna i form av lägre inkomster, det kan även minska den totala produktionen och sysselsättningen. I en djup lågkonjunktur som dagens sker det för det första genom en hög realränta (nominell ränta minus inflation eller inflationsförväntningar). Denna uppstår som en konsekvens av att Riksbanken inte kan föra en mer expansiv penningpolitik, när reporäntan redan ligger nära noll. En stigande realränta innebär mindre investeringar, lägre konsumtion och minskad export. För det andra innebär lägre löneökningar även att hushållens disponibla inkomst sjunker, vilket antas minska hushållens konsumtion.
Det här har Konjunkturinstitutet uppmärksammat i årets lönebildningsrapport [3]. Sammantaget bedömer Konjunkturinstitutet att en årlig ökning av arbetskostnaden med 4 procent under åren 2010-2012 innebär att sysselsättningen blir ca 20 000 personer högre, än vad fallet skulle bli vid oförändrad arbetskostnad.
Utifrån samma resonemang kan regeringens jobbskatteavdrag och andra utbudsinriktade reformer ha negativa effekter på sysselsättningen. I ett nytt working paper [4] analyserar Gauti Eggertsson effekterna av finanspolitik när centralbankens styrränta ligger nära noll. Han drar slutsatsen att en sänkning av skatten på arbete då kan ha en kontraktiv snarare än stimulerande effekt på ekonomin (efterfrågestimulansen från ökade offentliga utgifter är å andra sidan betydligt högre än vid ett normalt ränteläge).
Anledningen är att sådana skattesänkningar innebär att lönerna, och därmed företagens kostnader, blir lägre än vad de annars hade blivit. Lägre löner och produktionskostnader sänker i sin tur inflationsförväntningarna. När centralbanken inte kan reagera på det genom att sänka räntan, innebär det att realräntan stiger. Högre realräntor är kontraktiva - de sänker efterfrågan i ekonomin och leder till att krisen förvärras.
[1] Antoni m fl (2009) ”Dags att göra uppehåll med löneökningarna”, Dagens Nyheter, 26 maj 2009. [Länk]
[2] Gabrielsson m fl (2009) ”Sjuksköterskorna kan bli av med sin löneökning 2010”, Dagens Nyheter, 23 oktober 2009. [Länk]
[3] Konjunkturinstitutet (2009) Lönebildningsrapporten. [Länk]
[4] Eggertsson, Gauti B. (2009) "What Fiscal Policy Is Effective at Zero Interest Rates?", Staff Reports, Federal Reserve Bank of New York. [Länk]
Herr, Hansjörg (2009) "The labour market in a Keynesian economic regime: theoretical debate and empirical findings", Cambridge Journal of Economics, vol 33.
Lindblom, Martin (2009) "Fords glömda visdom". LO-tidningen, 4 november 2009. [Länk]
| Karim Jebari | |
| Jag håller med om att lönesänkningar, eller fallande inkomster pga arbetslöshet är mycket farliga när ekonomin tvärstannar som den tycks ha gjort nu. Sjunkande löner minskar köpkraften och tvingar fram prissänkningar, vilket leder till defaltion, vilket i praktiken är högre realräntor. Men löneökningar är ett mycket dyrt sätt att stimulera ekonomin på. Främst på grund av att dessa löneökningar inte är lätta att avveckla när krisen är över och stimulanserna inte längre behövs. I första hand bör stimulanser komma från penningpolitiken (alltså Riksbanken) inte från finanspolitiken (alltså finansdepartamentet). Problemet är, som du riktigt påpekar, att det konventionella penningpolitiska redskapet, reporäntan, tycks vara uttömt. Man kan inte ha lägre ränta än noll. Men i USA och Storbritannien har motsvarigheterna till vår Riksbank testat okonventionella penningpolitiska metoder, så kallad kvantitativ lättnad. Detta går ut på att trycka mer pengar, för att öka inflationen och därmed sänka realräntan. Det tycks ha fungerat ganska bra i dessa valutaområden. Man har lyckats pressa upp inflationen, även om den fortfarande är lite för låg. Jag tror att vår Riksbank borde testa detta redskap innan man överväger på sikt mycket kostsamma löneökningar, som riskerar att undergräva vår konkurrenskraft. | |
