I debatten låter det ibland som om det finns en optimal lönenivå. Så är det förstås inte. Beroende på om man är den som får eller betalar ut lönen har man olika – och direkt motstridiga – intressen. Att Svenskt Näringsliv [1] vill ha lägre löner är därför ingenting konstigt. Mer anmärkningsvärt är i så fall att även vissa socialdemokratiska kommunpolitiker är inne på samma spår [2].
Låga löneökningar drabbar inte bara löntagarna i form av lägre inkomster, det kan även minska den totala produktionen och sysselsättningen. I en djup lågkonjunktur som dagens sker det för det första genom en hög realränta (nominell ränta minus inflation eller inflationsförväntningar). Denna uppstår som en konsekvens av att Riksbanken inte kan föra en mer expansiv penningpolitik, när reporäntan redan ligger nära noll. En stigande realränta innebär mindre investeringar, lägre konsumtion och minskad export. För det andra innebär lägre löneökningar även att hushållens disponibla inkomst sjunker, vilket antas minska hushållens konsumtion.
Det här har Konjunkturinstitutet uppmärksammat i årets lönebildningsrapport [3]. Sammantaget bedömer Konjunkturinstitutet att en årlig ökning av arbetskostnaden med 4 procent under åren 2010-2012 innebär att sysselsättningen blir ca 20 000 personer högre, än vad fallet skulle bli vid oförändrad arbetskostnad.
Finanspolitikens effekter
Utifrån samma resonemang kan regeringens jobbskatteavdrag och andra utbudsinriktade reformer ha negativa effekter på sysselsättningen. I ett nytt working paper [4] analyserar Gauti Eggertsson effekterna av finanspolitik när centralbankens styrränta ligger nära noll. Han drar slutsatsen att en sänkning av skatten på arbete då kan ha en kontraktiv snarare än stimulerande effekt på ekonomin (efterfrågestimulansen från ökade offentliga utgifter är å andra sidan betydligt högre än vid ett normalt ränteläge).
Anledningen är att sådana skattesänkningar innebär att lönerna, och därmed företagens kostnader, blir lägre än vad de annars hade blivit. Lägre löner och produktionskostnader sänker i sin tur inflationsförväntningarna. När centralbanken inte kan reagera på det genom att sänka räntan, innebär det att realräntan stiger. Högre realräntor är kontraktiva – de sänker efterfrågan i ekonomin och leder till att krisen förvärras.
Referenser
[1] Antoni m fl (2009) ”Dags att göra uppehåll med löneökningarna”, Dagens Nyheter, 26 maj 2009. [Länk]
[2] Gabrielsson m fl (2009) ”Sjuksköterskorna kan bli av med sin löneökning 2010”, Dagens Nyheter, 23 oktober 2009. [Länk]
[3] Konjunkturinstitutet (2009) Lönebildningsrapporten. [Länk]
[4] Eggertsson, Gauti B. (2009) ”What Fiscal Policy Is Effective at Zero Interest Rates?”, Staff Reports, Federal Reserve Bank of New York. [Länk]
Herr, Hansjörg (2009) ”The labour market in a Keynesian economic regime: theoretical debate and empirical findings”, Cambridge Journal of Economics, vol 33.
Lindblom, Martin (2009) ”Fords glömda visdom”. LO-tidningen, 4 november 2009. [Länk]
2 kommentarer
Jag håller med om att lönesänkningar, eller fallande inkomster pga arbetslöshet är mycket farliga när ekonomin tvärstannar som den tycks ha gjort nu. Sjunkande löner minskar köpkraften och tvingar fram prissänkningar, vilket leder till defaltion, vilket i praktiken är högre realräntor.
Men löneökningar är ett mycket dyrt sätt att stimulera ekonomin på. Främst på grund av att dessa löneökningar inte är lätta att avveckla när krisen är över och stimulanserna inte längre behövs.
I första hand bör stimulanser komma från penningpolitiken (alltså Riksbanken) inte från finanspolitiken (alltså finansdepartamentet). Problemet är, som du riktigt påpekar, att det konventionella penningpolitiska redskapet, reporäntan, tycks vara uttömt. Man kan inte ha lägre ränta än noll. Men i USA och Storbritannien har motsvarigheterna till vår Riksbank testat okonventionella penningpolitiska metoder, så kallad kvantitativ lättnad. Detta går ut på att trycka mer pengar, för att öka inflationen och därmed sänka realräntan. Det tycks ha fungerat ganska bra i dessa valutaområden. Man har lyckats pressa upp inflationen, även om den fortfarande är lite för låg. Jag tror att vår Riksbank borde testa detta redskap innan man överväger på sikt mycket kostsamma löneökningar, som riskerar att undergräva vår konkurrenskraft.
Förutsättningen för att jobbskatteavdrag ska vara kontraktivt och sätta deflationspress är väl att det slår igenom som Borg alliansen tänkt på lång sikt, dvs det pressar lönekostnaderna. Låga löneökningar ligger förstås i den linjen. Men det är inte självklart att det ska bli så, om inte så ökar det förstås den möjliga efterfrågan om än asymmetriskt. Har man sen dessutom ”finansierat” det med indragning från de som spenderar i stort hela sin disponibla inkomst är risken för stimulans av den totala efterfrågan liten.
Ökade offentliga utgifter är egentligen det enda som kan fylla den brist på efterfrågan som finns i den privata sektorn, men då får man ju inte ”finansiera” med att dra in efterfrågan någon annanstans.
”Fiscal policies aimed directly at stimulating aggregate demand work better. These policies include 1) a temporary increase in government spending; and 2) tax cuts aimed directly at stimulating aggregate demand rather than aggregate supply, such as an investment tax credit or a cut in sales taxes.”
Det övergripande långsiktiga problemet som fört välden där den nu är i ekonomisk kris är just att reallönerna utvecklats så svagt samtidigt som produktiviteten ökat så mycket mer (det behövs allt färre för att producera det folk har råd att köpa). Detta är det långsiktiga problemet som måste åtgärdas, i det perspektivet ter sig Borg alliansens lönesänkningsidéer som lite märkliga. Sen början av 80-talet har där i de flesta industriländer varit ett ökande gap mellan löner och produktivitet och vinster relativt BNP har haft en oavbrutet uppåtgående trend sen bottenläget i krisens 70-tal. Att ett ytterligare ökat gap skulle skapa fulls sysselsättning verkar inte troligt.
Det går inte att i längden fylla detta gap med att hushållen skuldsätter sig:
http://img264.imageshack.us/img264/2057/consumwageus8010.jpg
Vi har ju samma tendens här, hushållen skuldsätter sig allt mer för att hålla igång landets ekonomi. Enligt BKB har sen år 2000 mer än 60% av bostadskrediterna gått till annat än köp av bostad. Riksbanken uppskattar att hushållen de senaste åren ökat sina disponibla inkomster per år med 3 procent genom uttag ur ”bostadssparbössan” med den ständiga värdestegringen. Vi har haft västvärldens högsta stegring av bostadspriserna sen 1995. Skevheten är betydande, de som primärt sköljs över av påfyllningen i ”bostadssparbössan” är i stor också de som gynnas av rot & rut subventioner och jobbskatteavdrag. Det är en ganska ensidig ”fördelningspolitik”, medan de längst ner sett närmast obefintliga ökningar av sina disponibla inkomster sin början av 90-talet och bär bördan av bland värdens högsta regressiva skattebelastning.
En trackback
[...] är inte samma sak som valfrihet, Vänsterekonomerna – Miljarder som förklarar krisen, J Ehrenberg – Risken med låga löneökningar, Vänsterekonomerna – Kraschen 1992 och den pedagogiska tystnaden, Michael [...]