Politik för jobb och högre löner

I förra veckan kom jobbsiffrorna från SCB för oktober: sysselsättningen ökar lite grann men är fortfarande historiskt rekordlåg. I statsbudgeten för 2011 som regeringen presenterade för lite sedan gör man bland annat en poäng av att svensk arbetsmarknad framförallt fungerar för vuxna, vita, friska och välutbildade. Detta illustreras även tydligt i en läsvärd artikel i senaste numret av Ekonomisk debatt av Laura Hartman och Helena Svalryd, båda från Finanspolitiska rådet. Från deras text har jag kopierat följande diagram över hur sysselsättningen ser ut i olika grupper jämfört med befolkningen i stort. 2008 var sysselsättningen bland unga ungefär 25 procent lägre än den var för resten av befolkningen.

Diagram: Kvoten mellan sysselsättningsgrad i olika grupper jämfört med sysselsättningen för hela befolkningen. Klicka på bilden för att förstora

Källa: Diagrammet bygger på siffror SCB. Jag stal den härifrån.

Hartman och Svalryd menar bland annat att regeringen borde kunna satsa mer på utbildning för arbetslösa. Arbetsmarknadsutbildningar och AMS-program har varit omdebatterat länge och inte sällan utskällt. Visserligen har kritiken många gånger varit befogad. Till exempel vad gäller de nedbrytande vuxendagis som fortfarande förekommer här och där. Men rätt använd ska den här typen av insatser inte underskattas. Detta kan man bland annat läsa mer om i Madelene Nordlunds avhandling Long-term unemployment scarring and the role of labour market policies som presenterades i våras vid Umeå universitet.

AMS-program

Nordlund har studerat hur a-kassa och olika former av AMS-program påverkade långtidsarbetslösa i Sverige under 1990-talet. Hennes data består bland annat av flera års noteringar om situationen för varje arbetslös person, varje dag. Resultaten från tidigare forskning är blandade, både vad gäller AMS-program och a-kassa. Flera studier har kommit fram till både positiva och negativa resultat för möjligheterna att öka de arbetssökandes jobbchanser. Den splittrade bilden kan bero på flera saker. OECD menar i en rapport att det främst hänger ihop med två problem: allmänna brister i forskningsmetoderna (vad och hur man mäter) och vilken tidpunkt man mäter [3]. Exempelvis kan vissa AMS-program utvärderas tämligen direkt. Andra insatser har långsiktiga effekter och behöver därför studeras under mycket långa tidsperioder. Detta gör Nordlunds studie extra intressant.

Under krisåren 93-98 deltog ca hälften av de långtidsarbetslösa i olika former av AMS-insatser. 1994 uppnåddes en topp för efterkrigstiden då 7,3 procent arbetskraften var satt i arbetsmarknadspolitisk insats. Samtidigt var sysselsättningen historiskt låg. Nordlund finner att AMS-programmen ökar sannolikheten för de långtidsarbetslösa att dels få jobb men även att återuppnå den inkomstnivå de hade innan de blev arbetslösa. Särskilt utbildningsinsatserna hade till synes mer långsiktiga effekter och det var just genom att kunna följa de långtidsarbetlslösa under så lång tid (tio år i detta fall) som det verkligen gick att utvärdera på allvar.

Samtidigt är det tydligt att alla typer av insatser inte är lika effektiva, liksom effekterna även varierar för olika typer av arbetssökande. Längre insatser har större effekt än tillfälliga åtgärder och desto mer insatserna liknade riktiga jobb (såsom subventionerade anställningar), desto större chans att deltagarna fick reguljära jobb senare. Detta illustrerar i sin tur det klassiska dilemmat med undanträngning. De mest effektiva politiska insatserna verkar ofta tränga undan vanliga jobb, varför den totala sysselsättningen inte ökar, åtminstone inte på kort sikt. Möjligen antyder Nordlunds forskning att det trots allt kan löna sig på längre sikt.

A-kassa och reservationslön

En vanlig uppfattning är att A-kassa inverkar positivt på människors löner. Vissa menar att detta är negativt för sysselsättningen. Detta bygger på teorin om reservationslön, det vill säga den lönenivå som en individ är redo att acceptera för att utföra ett arbete. Många från höger brukar i detta sammanhang mena att de arbetslösa blir för kräsna av detta. Lata helt enkelt. Flera tidigare studier från andra länder har även funnit visst stöd för att a-kassa sänker sannolikheten för sysselsättning. Ett problem med diskussionerna kring reservationslön är att den arbetssökande oftast har ytterst begränsat inflytande över sin lön. Detta gäller inte minst i Sverige där lönerna under lång tid förhandlats genom centrala avtal. Även om viss decentralisering skett påverkas fortfarande lönesättningen till stor del av centrala förhandlingar i olika former.

Nordlund finner, i enlighet med teorin om reservationslön, att a-kassa inverkar positivt på människors lönekrav. Alltså: att med a-kassa så blev de långtidsarbetlösa mer kräsna (typ). Men intressant nog sänkte detta INTE deras möjligheter till jobb. A-kassan hade ingen effekt på deras jobbchanser. Däremot inverkade a-kassan positivt på deras framtida löneinkomst. De arbetssökande som hade a-kassa hade en bättre löneutveckling på lång sikt, jämfört med de som inte hade a-kassa. En tänkbar förklaring till detta är att a-kassan hjälper de arbetslösa att hitta den typ av jobb som de har bäst kompetens för. Utan a-kassa riskerar istället matchningen att försämras. Folk tvingas ta jobb de inte är helt lämpliga för, vilket även gör att deras löneutveckling blir sämre.

Dagens politik

Kort sagt: med rätt sorts politik kan vi skapa jobb och samtidigt bidra till högre löner. Detta är intressant i sig. Merparten av Reinfeldtregeringens sysselsättningspolitik bygger istället på att sänka lönerna för de som redan tjänar minst (tidigare texter här, här och här). Samtidigt har andelen arbetssökande som deltar i arbetsmarknadsutbildningar minskat på lång sikt (vilket både vi och andra skrivit om förut, tidigare text här). I statsbudgeten för 2011 talar regeringen om en kraftig ökning av antalet utbildningsdeltagare. Problemet är bara att stora delar av Reinfeldtregeringens politik som faktiskt är tänkt som någon form av arbetsmarknadspolitik för matchning och vidareutbildning verkar ha en rad brister och ofta oklara syften (se gärna LO:s rapport om arbetsmarknadsinsatserna för unga 2009). Lönesänkarpolitiken är inte uppfunnen av Reinfeldt, Borg & co. Dom deltar i en lång tradition av borgerliga debattörer och högerekonomer som sagt samma sak i decennier. Enligt dessa måste klassamhället fördjupas. Det finns bättre alternativ.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen

Källor

1. ”Hur stor är risken för bestående hög arbetslöshet?” av Laura Hartman och Helena Svaleryd, i Ekonomisk debatt 6/10
2. Nordlund, M. (2010) Long-term unemployment scarring and the role of labour market policies, Umeå universitet
3. OECD (1996) Enhancing the effectiveness of active labour market policies: Evidence from programme evaluations in OECD countries. OECD 1996