Organisationen OECD släppte i veckan en ny rapport om ojämlikhet. Jag har mest ögnat pressmeddelandena: I mitten av 1980-talet var Sverige det jämlikaste landet i jämförelsen. Sedan dess har klyftorna ökat och vi har blivit mer som resten av Västeuropa. Men den utvecklingen är vi inte ensamma om: Nästan samtliga OECD-länder har gått ett liknande öde till mötes.
OECD varnar för att detta sätter press på det sociala kontraktet: ökade ekonomiska klyftor riskerar leda till ökade motsättningar i samhället. Dessutom riskerar det att leda till minskad social mobilitet: i länder med större klassklyftor tenderar skomakare att bli vid sin läst. Denna paradox har länge varit välkänd bland forskarna. Den amerikanska drömmen lever framförallt i de nordiska välfärdsstaterna. Figur 1 har jag byggt från lite annan tidigare OECD-data.
Figur: Jämlikhet och social mobilitet trivs ihop (källa: OECD, ojämlikhet = Gini)
Effekten av skatt
Rapporten rekommenderar att Europas politiker satsar på (1) jobb, (2) utbildning och (3) höjda skatter för de rikaste. För den som följt svensk nyhetsmedia, eller läst någon av alla de rapporter som ständigt publiceras från myndigheter och organisationer i både Sverige och utomlands som rört vid frågor kring jobb, tillväxt och dylikt de senaste åren ter sig troligen dessa rekommendationer som bakvända: Tanken att skatter har en negativ inverkan på sysselsättning och tillväxt osv. får, med några få undantag, beskrivas som tämligen grundmurad. Så fort någon ska föreslå något halvdjupt om jobb, entreprenörskap och tillväxt rapas alltför ofta samma förenklade resonemang om att lägre skatter gör underverk med samhällets skaparkraft. Denna tanke är inte desto mindre kraftigt förenklad – och många gånger direkt felaktig.
Dåligt utformade skattesystem kan självfallet hämma arbetskraftsutbudet, höja arbetslösheten, minska tillväxten och leda till allt möjligt negativt. Men utformas skatterna smart och dessutom används till något vettigt kan de lika gärna ha en positiv effekt: ökat arbetskraftsutbud (i den mån det är önskvärt); höjd efterfrågan i lågkonjunktur; bygga ut infrastruktur; öka tillgång av och effektiviteten i utbildning, vård och omsorg; och som sagt: ökad jämlikhet, med mera. Ett genomgående problem i alltför många studier jag sett är att många enbart fokuserar på vad skatterna kostar och inte vad de ger, vilket är mer komplext. De nordiska välfärdsstaterna har länge varit det levande motargumentet: höga skatter, hög sysselsättning, hög tillväxt och hög jämlikhet.
Arbetslöshet
OECD beskriver det visserligen som att de senaste årens reformer på arbetsmarknaden troligen bidragit till den stigande ojämlikheten. Men poängterar även att det gäller att komma ihåg att dessa reformer även har skapat jobb.
Men dessa jobbförslag sätter fingret på ett annat misslyckande de senaste 20 åren, vid sidan av ökande klassklyftor och fördumande resonemang om skatter: Nämligen att huvudfåran inom modern nationalekonomi idag saknar en sammanhängande teori med empiriskt stöd som kan förklara arbetslöshetens utveckling i och skillnaderna mellan OECD-länderna de senaste decennierna.
Den sista slutsatsen är inte så mycket min, utan hämtad från IMF:s chefsekonom Olivier Blanchards läsvärda rapport från 2006: European unemployment: the evolution of facts and ideas. Även OECD uttryckte det träffande samma år i sin Employment Outlook i en välciterad fras som att ”some European countries appear to achieve equally good employment outcomes with extremely different policy settings”. För att sen fortsätta med att rekommendera att medlemsländerna sänker a-kassor, avskaffar anställningstrygghet och motarbetar fackföreningar.
Nykeynesianism
I debatten om jobbskapande diskuteras ofta arbetslösheten (till skillnad från total sysselsättning i befolkningen). Stora mängder forskning om arbetlöshet (däribland diverse litteratur från OECD) utgår idag ofta från det som kallas den nykeynesianska NAIRU-teorin (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment: den nivå av arbetslöshet där inflationstakten är konstant). På svenska kallat ”jämviktsarbetslöshet” eller ”långsiktig jämviktsarbetslöshet” eller dylikt. Denna teoribildning har haft massivt inflytande på både den ekonomiska forskningen och politiken i Västeuropa de senaste decennierna.
Enligt nykeynesianska NAIRU-teorin beror arbetslösheten på kort sikt av allt möjligt. Men på lång sikt är den framförallt beroende av löne- och prissättningsmarknadernas flexibilitet. Lite förenklat kan detta beskrivas som att a-kassa, bidrag och skatter ska vara låga och det ska vara lätt att sparka folk. Dessa faktorer brukar med ett sammanfattande begrepp beskriva som arbetsmarknadens institutioner.
En av de mer omfattande teoretiska framställningarna på detta tema är Layard, Nickell och Jackmans bok Unemployment (hädanefter LNJ), där de presenterar en omfattande teoretisk beskrivning av en nykeynesiansk modell och dess olika beståndsdelar. De tre författarna har även skrivit diverse andra vetenskapliga texter där de kontrollerar NAIRU-teorins giltighet.
Och annan keynesianism
Detta är dock inte den enda NAIRU-teorin. Engelbert Stockhammer argumenterat i en läsvärd artikel (här) för att NAIRU-begreppet i sin bokstavligaste form troligen accepteras av ekonomer inom alla traditioner men att det får en annan innebörd i till exempel keynesianska och postkeynesianska modeller. I den nykeynesianska traditionen är NAIRU en långsiktig jämviktspunkt, mot vilken den tillfälliga arbetslösheten hela tiden graviterar. Inom keynesianism och postkeynesianism är NAIRU snarare en tillfällig inflationsbarriär.
Den avgörande skillnaden handlar om vilka antaganden man gör kring hur arbetsmarknaden och samhället fungerar. I den nykeynesianska modellerna är till exempel investeringstakt, arbetskraftsutbudsförändringar och penningpolitik betydelselösa för arbetslösheten på lång sikt. Men den nykeynesianska modellen bygger på flera antaganden som kan ifrågasättas.
Robert Rowthorn har i några artiklar (se not 1 nedan) visat hur en mindre förändring i LNJ:s nykeynesianska modell medför att investeringstakt och andra liknande faktorer blir relevanta (den avgörande skillnaden är att Rowthorn menar att substitutionselasticiteten i generella produktionsfunktionen är < 1, vilket enligt honom beror på inneboende trögheter i löne- och prissättningen).
Blanchard och OECD verkar trots allt trivas med den nykeynesianska teorin (även om Blanchard verkar ha börjat svänga något). Men både Rowthorn och Stockhammer och diverse andra har utifrån keynesianska och postkeynesianska teorier jämfört empiriskt vilken betydelse arbetsmarknadens institutioner (skatter, anställningsskydd, a-kassa, fackföreningar m.m.) å ena sidan och investeringstakt å den andra sidan har haft för arbetslösheten.
Medan de empiriska resultaten för investeringstakt verkar vara robusta för merparten av OECD-länderna över de senaste decennierna har arbetsmarknadens institutioner mer blandade resultat. Flera av resultaten för arbetsmarknadens insitutioner försvagas dessutom när man lägger till fler kontrollvariabler, vilket i praktiken betyder att på ytan kan det ibland se ut som att skatt orsakar arbetslöshet. Men tar man hänsyn till andra faktorer verkar arbetslösheten egentligen inte alls kunna förklaras av dessa institutioner. Investeringstakt klarar dock av liknande test (läsvärd empiri här och här).
Detta betyder inte att skatter eller någon annan av arbetsmarknadens institutioner aldrig kan medföra arbetslöshet. Andra forskningsresultat på både mikro- och makronivå talar även för denna riktning i vissa fall. Däremot tyder de mer sammansatta studierna på att sambanden är betydligt mer komplexa än vad många forskare och politiker har hävdat alltför länge.
Här slutar allmän väg
I åtminstone 20 år har Västeuropa och Sverige fört en politik som till stora delar utgår ifrån något i stil med den nykeynesianska NAIRU-teorin. Sedan denna började praktiseras på allvar i början av 1990-talet har arbetslösheten varit stabilt hög i så gott som samtliga OECD-länder, inklusive Sverige. OECD har troligen rätt i en sak: Denna politik har bidragit till att de ekonomiska klyftorna har ökat radikalt. Men de missar en desto mer central poäng: Dessa reformer har inte alls varit en effektiv jobbpolitik.
I Sverige har denna typ av politik under alltför långa perioder administrerats av rödgröna regeringar (främst under 1990- och 2000-talet). Men detta har framförallt accellerat i och med Reinfeldtregeringen: Penningpolitikens uppgift är att hålla inflationen nere, det är alltid kul att sänka skatterna, lägre a-kassa påstås skapa jobb och kan bara Alliansen få alla att sluta vara med i facket kommer Sverige bli ett himmelrike vilken dag som helst. Forskningen talar däremot.
Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare, är ersättare i Vänsterpartiet Storstockholms distriksstyrelse och redaktör för den här bloggen
Vidare läsning
- Hittar ingen av Rowthorns artiklar på nätet men två läsvärda är (1995) “Capital formation and unemployment” och (1999) “Unemployment, wage bargaining and capital-labour substitution”
- Andra bloggar om OECD-rapporten: Storstad och Vi har räknat på det här.
En kommentar
Jag blev trött när jag läste först om det när neolib-crappet och tänkte – har inte den nationalekonomiska ”forskningen” (ofta ideologiserad om du frågar mig) något annat att komma med. Jag menar som stämmer. Klart att inte arbetslöshet är bra för ett samhälle, och särskilt inte heller i kombination med djupnande klyftor pga att nån sitter i sitt elfenbenstorn och har förläst sig på en och annan kylig snubbe, som inte har vett att värna människan. Ska vi aldrig bli av med den här högerdominansen. Måste vi sjunka lika djupt som till en regelrätt tvångsupprepning av 30-talets ”lösningar” – världskrig och folkmord.