Boultbees tveksamma ägarstil och de svåra konsekvenser denna fått för bland annat småföretagen i Rinkeby och Tensta Centrum har uppmärksammats på sistone (text här). Den vanligaste kritiken från företagen i Boultbees centrumanläggningar rör chockhöjningar av hyran. I många fall sker avgiftshöjningarna framför allt som höga efterdebiteringar på ospecificerade avgifter, något som nu fått Ica att stämma Boultbee.
Det finns de som menar att Boultbees hyreshöjningar visar att hyrorna var för låga när Stockholms stad ägde de tio köpcentrum som Boultbee köpte 2007. Bland annat är Fredrick Federley inne på detta spår i en debatt med Ali Esbati. ”Är det så att man har haft en så låg hyra från kommunen så får man ju fundera på om kommunen har fått rätt betalt. Det är ju en indirekt subvention av vissa företag”, säger Federley (ungefär) apropå Boultbee. Jag har stött på liknande argument från andra.
Så här kommer fakta i målet:
Bilden kommer från Stockholms stadshus AB:s årsredovisning 2006, och visar nyckeltalen för Centrumkompaniet (det bolag som ägde de tio köpcentra som sedermera såldes till Boultbee) 2002-2006. Som synes är det ett välmående bolag det handlar om. Man gör ett positivt resultat samtliga år, både före och efter skatt (andra och tredje raden). Rörelsemarginalen är hög: 37 procent år 2006. Stockholms skattebetalare har alltså inte varit med och betalat hyran för vissa handlare. Centrumkompaniet stod på egna ben och behövde inga subventioner – tvärtom kunde Centrumkompaniet år 2006 dela ut 11,5 miljoner kronor till aktieägarna, det vill säga Stockholms stad och skattebetalarna i Stockholm.
Åkej, Centrumkompaniet kanske gjorde goda resultat, men gjordes inte det genom att sätta hyresnivåerna lägre än övriga marknaden? kanske någon, till exempel Fredrick Federley, då invänder. Svaret på det är nej. Centrumkompaniet agerade marknadsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och satte sina hyror i nivå med andra aktörer på marknaden. Allt annat hade nämligen varit olagligt – en kommun får inte gynna enskilda. Vilket Fredrick Federley borde känna till.
När vi nu ändå är inne på att spräcka myter – en vanlig föreställning (har bland annat sett Andreas Bergh framföra den) är att det faktum att en del av de välfärdsverksamheter som knoppats av för spottstyvrar gjort stora vinster redan det första året i privat ägo, betyder att de måste ha varit illa skötta i kommunal regi. Folk verkar utgå från att enheterna inte gjorde överskott när de drevs kommunalt, för att sedan plötsligt börja generera miljonvinster så fort de blivit privata. Privat=effektivt, går resonemanget (sen att effektiviseringsvinsterna inte kommer skattebetalarna till del, utan bara aktieägarna, det är tydligen en annan historia).
Men det är ett felaktigt resonemang. Såhär såg exempelvis resultatet ut för hemtjänsterna i Rågsved och Hagsätra, året innan de avknoppades (till det facila priset av 69 500 kr) och bildade Vantörs hemtjänst:
(Källa här.) Överskottet var alltså 2,7 miljoner även i kommunal regi. Även som andel av omslutningen var resultatet mycket bra. Skillnaden var att på den tiden gick överskottet ovillkorligt tillbaka till verksamheten. Efter avknoppningen står det ägarna fritt att dela ut vinsten till sig själva.
Det var inte privatiseringen i sig som gjorde hemtjänsten i Rågsved och Hagsätra mer effektiv. Den gjorde redan strålande resultat, även i kommunal regi. Däremot står det klart att försäljningen skedde till ett extremt underpris, och att miljontals kronor i kommande vinster för Vantörs hemtjänst för alltid har gått förlorade för Stockholms skattebetalare.
Marika Lindgren Åsbrink
Socialdemokratisk bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg
Denna artikel har tidigare publicerats på Marikas egen blogg Stortstad här.
4 kommentarer
Brukar följa den här bloggen med intresse. Det var dock ett argument i den här posten som jag tyckte var lite underligt och därmed värt att kommentera.
”Centrumkompaniet agerade marknadsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och satte sina hyror i nivå med andra aktörer på marknaden. Allt annat hade nämligen varit olagligt – en kommun får inte gynna enskilda.”
Det ovanstående är ett riktigt konstigt argument. Logiken går alltså:
En företeelse är olaglig + Kommunen kan inte göra något olagligt. -> Företeelsen har inte inträffat.
En av premisserna är ytterst tveksam. Gissa vilken?
Framförallt känns det onödigt att använda sig av ett så tveksamt argumentet för att föra fram sin sak då det inte borde vara så herrans svårt att ta fram siffror på vad en marknadshyra är i ett jämförbart köpcentrum.
Jag tycker Marika försöker visa för mycket. Det finns inte minsta skäl till att ett fastighetsbolag ska vara marknadsmässigt. Särskilt inte ett fastighetsbolag som förvaltar centrumanläggningar som till sin natur är monopolistiska. Att utnyttja ett monopol marknadsmässigt innebär nämligen uppskörtning och övervinster.
Det är givetvis ett elände att dessa monopol ska ha upkommit. Den traditionella staden består av ett rutnät (mer eller mindre) där alla lägen är lika bra. Där kan man kanske tänka sig marknadsmässighet – men inte ens där fungerar detta fullt ut. Lägesfördelar finns nämligen alltid. Och inte minst upptäckte man på 1800-talet att det i en växande storstad alltid lönar sig bättre för fastighetsägare att höja hyran än att bygga nytt. Det var därför man började med kommunala bostadsbolag som hade uppdraget att bygga så mycket som möjligt.
Ett centrum är en infrastruktur som bör tillhandahållas till självkostnadspris. Och samtidigt bör man utnyttja politiken för att få bort alla monopolistiska centra och göra alla lägen (nåja!) lika bra.
Om Boultbee finns kvar när detta har uppnåtts kan de gärna få fortsätta att existera. För då kommer de inte längre att kunna utnyttja sina monopol och skulle förmodligen tvingas uppträda anständigt.
Självklart att kommunen måste ha förstått att hyrorna skulle höjas, att kostnaderna för driften skulle bantas är förstås inte heller det en långsökt gissning. De intäkter och resultat som kommunen/Centrumkompaniet hade 2006 var inte på långa vägar nog för att rättfärdiga ett pris på 10,4 miljarder och än mindre att det skulle kunna betala ett lånefinansierat köp på det beloppet. Bara att komma upp till ”break even” för Boultbee torde det behövts en rejäl höjning av hyrorna.
I det här fallet är det kommunen som är ”fastighetsklipparen” som sålde på toppen, om kommuninvånarna är vinnare är förstås ett helt annat perspektiv. Boultbee är nog så här långt en av förlorarna i den här affären, som de själva säger, de flesta av de här shoppingcentren är i dagsläget osäljbara till ett pris som inte innebär storförlust för Boultbee.
De har delat upp de 10 shoppingcentren på separata bolag och frågan är hur länge det dröjer innan något eller några av dem går i konkurs. Om så kan man fråga sig hur lätt det blir för Boultbee att omsätta lånen när det blir dags. De skulle visst också försöka sälja lägenheterna som ingick som Brf, hur det har gått vet jag inte.
På Boultbees sida är där en notis om köpet av Centrumkompaniet, de uppgifter som de uppger om hyresintäkter och rörelseresultat för 2006 avviker markant från nyckeltalen från Stockholms stadshus AB. Vad som är en marknadsmässig hyra i ett förortscenter är nog inte lätt att veta, det finns ju inget i just inget att jämföra med i samma förort. Men om det skulle byggts nytt hade det nog blivit betydligt högre hyror än den kommunen tog ut.
På tal om denna marknadsmyt – är det någon som set någon forskning angående offentligt ägda företag kontra privat ägda? Jag har sett kvasivetenskapliga studier som säger att de första ibland är mer effektiva (p.g.a. långsiktighet etc.) och studier som säger att den andra typen är mer effektiva (p.g.a. egenintresse etc.) – men ingen så att säga ”riktig” studie.