Vissa säger att länder med högre BNP inte har det bättre än länder med lägre BNP. Det stämmer inte: rika länder är mer lyckliga än fattiga. Men BNP förklarar inte allt. Ny forskning tyder på att jämlikhet är en av flera andra viktiga faktorer.
Det senaste året har boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinsson och Kate Pickett blåst lite liv i debatten om jämlikhet. Deras tes: jämlika samhällen fungerar bättre och är hälosammare. Människor mår bättre, slåss mindre och litar mer på varandra. En av bokens huvudpoänger är att ökad inkomst har en avtagande nytta, vilket även många andra diskuterat (några lästips här). Det vill säga: om jag äger 100 kr och får 100 kr till blir jag jätteglad. Men om jag äger 100 000 kr och får 100 kr blir jag inte lika glad. Detta kan låta självklart, men i så fall – varför satsar vi så hårt på att hela tiden bli rikare?
Pengars avtagande nytta syns även på global nivå, när man jämför länder (diagram 1). Lyckoeffekten börjar avta någonstans kring 20 000 – 30 000 USD i BNP per person, vilket gör att kurvan i diagram 1 blir allt plattare desto längre ut till höger vi rör oss i diagrammet. Men det här är egentligen ett ganska konstigt sätt att redovisa pengars effekt på lycka.
Diagram 1: Pengar blir mindre och mindre roligt
Ringarna = länder. Storlek på ringarna = ländernas befolkning jämfört med andra länder.
Den lodräta skalan mäter hur stor andel av invånarna i varje land som uppger att de är allmänt nöjda med sina liv.
Källa: WVS & Världsbanken. Siffrorna avser 2005
Ett bättre diagram
The Economist visade för lite sedan en bättre metod i ett diagram. Jag passade på att leka runt med lite data och tillverkade ett liknande diagram nedan (diagram 2). Skillnaden mellan diagram 1 och 2 är att i diagram 2 fördubblas värdena på den vågrätta linjen (BNP per person) med jämna intervall (alltså logaritmisk skala). Jämför du diagram 1 och 2 kan du se att ringarna i diagram 2 ligger mer på en rak diagnoal linje från det nedre vänstra hörnet upp mot höger, än ringarna i diagram 1 (eller som sagt, se The Economist). Lyckan ökar hela vägen från Burkina Faso till Norge. Alltså: Oavsett hur mycket pengar jag har i utgångsläget blir jag alltid gladare. Men desto mer pengar jag har – desto mer behöver jag för att bli gladare. Har jag 100 kr räcker 100 kr till ganska långt. Men har jag 100 000 kr behöver jag betydligt mer för att bli uppmuntrad.
Är detta meningslöst trixande med diagrammen? Pengar har ju fortfarande en avtagande marginalnytta. Ja, men utan att gå in alltför djupt på hur vi kan skapa tillväxt och vad som är meningen med livet, får det sägas troligare att att ett land ökar sin produktion med 100 000 kr om landet redan producerar för 100 000, jämfört med om landet endast producerar för 100 kr. Alltså: för just detta samband (”blir man lycklig av pengar”) skulle jag säga att denna mätmetod är mer korrekt.
Det intressanta här är inte exakt hur mycket gladare vi blir av att vår BNP ökar med exakt en viss summa. Skalan är inte jämförbar på det sättet och både BNP och lyckoenkäter är förknippade med stora mätproblem. För att inte tala om alla problem som uppstår när man försöker jämföra olika länders värden. Men det är inte mer problem än att vi kan konstatera att ökad rikedom verkar gör folk lyckligare i någon mån.
Diagram 2: Vi behöver mer och mer pengar för att bli nöjda
Ringarna = länder. Storlek på ringarna = ländernas befolkning jämfört med andra länder.
Den lodräta skalan mäter hur stor andel av invånarna i varje land som uppger att de är allmänt nöjda med sina liv.
Källa: WVS & Världsbanken. Siffrorna avser 2005
Andra viktiga faktorer för ett lyckligt liv
Betyder detta att vänstern borde överge målet om jämlikhet och istället bara satsa på att öka BNP (eftersom Jämlikhetsanden hade missuppfattat pengars avtagande nytta)? Nej. Dels kan man säga att diagrammen ovan även visar att en fattig person har avsevärt större glädje av 100 kr eller annan valfri summa än vad en rik person skulle ha. Men framförallt är sambandet mellan inkomst och lycka inte fullständigt linjärt. Bland de länder som har lika stor BNP per person märks stora variationer i hur nöjda invånarna är. Charles Jones och Peter Klenow (J&K) tar upp detta i ett nyligen publicerat papper från amerikanska NBER.
J&K diskuterar för- och nackdelar med BNP som mått på livskvalitet. Istället för enbart BNP per person skissar de på en alternativ modell som även tar hänsyn till jämlikhet, livslängd och fritid. I USA finns mycket rikedom men även mycket fattigdom. Dessutom jobbar folk mycket och dör tidigt, jämfört med många länder i Europa. Detta skulle till exempel kunna förklara varför så många andra länder verkar vara lika nöjda som amerikanarna, trots att USA är så mycket rikare. J&K testar sina teser empiriskt både på makro- och mikronivå. Deras resultat liknar dem ovan: invånarna i länder med högre BNP är mer nöjda. Men även länder med liknande nivåer av BNP kan vara olika (o)lyckliga. På samma sätt kan länder bli mindre (o)lyckliga över tid, trots att BNP (inte) ökar, vilket även många andra forskare diskuterat tidigare. Men båda dessa fenomen menar J&K till stor del kan förklaras av deras andra variabler: jämlikhet, fritid och livslängd. Tilltalande.
Erik Hegelund
Jobbar som utredare och är redaktör för den här bloggen
—-
Jag hittade J&K:s papper i Affärsvärlden. Ekonomistas diskuterar möjligheten att mäta lycka och välfärd, delvis utifrån J&K, här och här. Marika Storstad skriver läsvärt på temat tillväxt och Primegate här.
Källor
- Jones, C. I. och Klenow, P. J. (2010) Beyond GDP? Wellfare Across Countries and time, [Länk]
7 kommentarer
Jag stör mig fortfarande lite på det här sättet att räkna och tänka. Visst, rent matematiskt och med logaritmernas hjälp går det att ”bevisa” att man blir lyckligare av mer pengar. Frågan är vad man vill ha den kunskapen till. Som du ju själv skriver så gör ju hundralappen mer nytta ju fattigare den är som får den.. För mig framstår räkneexempel som detta som ett lite onödigt försök att slå Wilkinson/Pickett på fingrarna – i realiteten (den icke-logaritmerade) så avtar ju den upplevda lyckan runt 50 000 i BNP på den första grafen.
Jag undrar, om det sedan visar sig att om man logaritmerar den logaritmerade datan, och det då visar sig något annat, ska man då använda den kunskapen också?
Socialismen ska inte byggas på undermålig forskning.
Blandar du inte ”avtagande marginalnytta” och ”avtagande nytta”?
Logaritmen visar bara pedagogiskt vad jag tycker är rimligt: ju högre BNP i utgångsläget – ju mer behöver du tillföra för att lyckan ska öka.
Förutsätter inte resonemanget om BNP:s onytta att vi kommit till det ögonblick i mänsklighetens utveckling där ingen högre standard går att uppnå? Häromdagen påstod VF (http://fwd4.me/tJD) att tillväxten inte tillför något. Alltså: oavsett om alla fick större lägenheter eller fler bilar i Sverige så skulle ingen bli gladare. Trovärdigt?
Förresten – anledningen till att nyttan ser ut att gå ned vid 50k handlar (nog) mer om att jag bara har ett urval av länder och knappt har kontrollerat mina data. Jag slängde mest ihop diagrammen som en illustration över vad Economist visar och för att få repetera Stata.
”Jag stör mig fortfarande lite på det här sättet att räkna och tänka. Visst, rent matematiskt och med logaritmernas hjälp går det att ”bevisa” att man blir lyckligare av mer pengar.För mig framstår räkneexempel som detta som ett lite onödigt försök att slå Wilkinson/Pickett på fingrarna”
En aning luddig framställning som lutar fram och tillbaka. Men jag tycker att det här till slut i alla fall stöder Jämlikhetsandens tes.
Tankvärt. Undrar vad resultaten visar i förhållande till medellivslängd.
”Betyder detta att vänstern borde överge målet om jämlikhet och istället bara satsa på att öka BNP?”
Hur tänker du då? Såvitt jag vet så finns det ingen forskning som skulle visa att ”vänsterekonomier” hade lägre tillväxt – men en hel del forskning som visar att statliga subventioner ofta är avgörande för att få till stånd grundforskning.
Vad man möjligtvis skulle kunna tänka sig hända i en ekonomi med stor omfördelning är att vi inte skulle befinna oss längst ut på PPF-kurvan p.g.a. dödviktsförluster (inte för att detta heller verkar ha något som helst empiriskt belägg – se valfri ekonometrisk studie). Kurvan skulle dock skifta utåt lika fort som för andra (fortare om omfördelningarna leder till bättre studieresultat). Om man nu är rädd att detta ändå inte skulle vara fallet så skulle man alltid kunna omfördela ytterligare 0.1 % av BNP till forskning – och vid det laget kan väl ändå ingen påstå att vi skulle ha lägre långsiktig tillväxt?
Det är således fel att uttrycka valet som en val mellan tillväxt och omfördelning. Möjligtvis är det ett val mellan två olika nivåer på ekonomisk aktivitet och fördelning.
sant.
En trackback
[...] Men arbete och hur vi organiserar arbetet i samhället är även nyckeln till många andra av vänsterns mål. För vänstern har jämlikhet, jämställdhet och demokrati ett egenvärde och/eller är nyckeln till ett välfungerande samhälle i det stora hela. Det samhälle som verkar ha kommit längst med att förverkliga dessa mål sedan kapitalismen började ta form under 1500-1800-talet är de nordiska välfärdsstaterna: I dessa länder har vi lyckats kombinera hög tillväxt och sysselsättning med hög jämlikhet, jämställdhet och social mobilitet. Den amerikanska drömmen lever inte så mycket i USA som i Norden (istället för Jämlikhetsanden – läs en bättre text här (en annan poäng på liknande tema av mig här)). [...]