Vi har nu i tre artiklar tittat närmare på några av de största delarna av regeringens så kallade jobbpolitik (här, här och här). Jobbskatteavdraget fungerar inte, sänkta arbetsgivaravgifter är dyra och ineffektiva och förändringen av sjukförsäkringen verkar mest vara en bestraffning. Trots 100 miljarder i sänkta skatter har sysselsättningsgraden inte varit så här låg på åtminstone tio år.
Diagram: Andel sysselsatta 15-74 år (procent)
Källa: SCB
Nu har sysselsättningen börjat vända uppåt igen men prognoserna (inklusive Reinfeldtregeringens egna) pekar mot att arbetslösheten kommer att vara hög åtminstone till och med 2012. En stor anledning till Alliansens misslyckande handlar självfallet om finanskrisen och den bisarrt dåliga tajmingen att göra allt för att öka arbetskraftsutbudet när efterfrågan djupdyker som aldrig förr. Hösten 2007 registrerades 30 000 nya bilar per månad. Ett år senare var det under 20 000.
De flitiga välfärdsstaterna
Men vid sidan av dålig tajming och ineffektiva åtgärder är frågan om inte ett mer grundläggande fel på Alliansens så kallade jobbpolitik är deras övertro på vad man kan uppnå med skattesänkningar. Högern har alltid haft svårt att förklara varför de nordiska välfärdsstaterna lyckats ekonomiskt ”trots” skatter och stor offentlig sektor (text här). Även ekonomerna verkar ha svårt att förklara detta. De flesta är fortfarande upptagna med teorier om hur skatterna sänker sysselsättningen. Det finns dock forskning som ligger lite närmare verkligheten.
Ingrid Esser studerar i sin avhandling Why work? från 2005, människors arbetsvilja och syn på arbete i olika OECD-länder. Resultaten är tydliga: Invånarna är mer positiva till arbete i länder med starka välfärdsstater och stort inslag av regleringar. Alltså länder med omfattande sociala förmåner, relativt reglerad lönebildning, stora fackföreningsrörelser och starkare anställningsskydd. Befolkningen i välfärdsstatsländer, såsom Sverige, Norge och Danmark, kan dessutom tänka sig att jobba högre upp i åldrarna och gå i pension senare, jämfört med invånare i länder med mindre offentlig välfärd och mindre reglerad arbetsmarknad osv.
Arbetets betydelse
Med tanke på hur stor del av samhällsdebatten som präglas av tankar kring på vilka sätt skatterna sänker arbetsviljan får Essers resultat närmast betraktas som revolutionerande. Samtidigt inställer sig frågan: Om pengar inte är enda förklaringen till varför vi går till jobbet – varför går vi egentligen dit? Troligen därför att anställning och arbete ger oss mening med livet, typ. Att ha ett jobb kan vara en plåga men även om själva jobbet är motbjudande kan det medföra andra goda saker, såsom rutiner och gemenskap.
Detta är självfallet ingen nyhet för de allra flesta men forskningen tyder ändå på att arbete betyder mer för människor än man skulle kunna tro. En klassisk studie utfördes i början av 1930-talet i den österrikiska orten Marienthal när traktens textilfabrik stängde ned och lämnade många arbetslösa. Forskarna som utförde studien beskriver hur arbetslösheten inte enbart fick ekonomiska konsekvenser. De arbetslösa började komma för sent till familjemiddagar och vanliga möten med vänner, trots att de inte hade några särskilda anledningar; de läste dagstidningar mindre och lånade färre böcker på biblioteken; de började gå långsammare och sova sämre. Utifrån denna studie utvecklade senare Marie Jahoda, som var med och utförde undersökningen i Marienthal, en hel teori kring människors välbefinnande och arbetets sociala betydelse. Människor behöver gemenskap, tidsramar, identitet, regelbundna aktiviteter med mera. De flesta arbetslösa saknar det mesta eller allt av detta.
Reinfeldtregeringens övertro på skattesänkningar är således inte bara naiv men troligen även skadlig. Inte bara för välfärdsstaten i sig, men även för vår arbetsvilja.
Jenny Hedström
Forskningsassistent och student vid Stockholms universitet
Erik Hegelund
Ekonomisk utredare
Källor
- Esser, I. (2005) Why work?, Stockholms universitet [Länk]
- Jahoda, M. m.fl. (2002, ursprungligen 1932) Marienthal. The Sociography of an unemployed community
4 kommentarer
Tänk hur lite man har sett av detta i media. Där talas det bara skattesänkningens lov.
Dystrast av allt är väl att socialdemokraterna, med den store Göran Persson som ledare, ju också trodde att det skulle investeras i mer sysselsättande företagsamhet om man sänkte skatterna – för de rikaste. Jag fattar fortfarande inte varför han inte insåg att det inte gjorde det – men tackar honom för att han avskaffade arvsskatten. Det tjänade jag en del på (som jag inte tänker investera i sysselsättningsskapande företagsamhet – å andra sidan inte heller i bubbelskapande aktiespekulation där väl det mesta av alla skattesänkningar har hamnat de senaste 20 åren, liksom våra på börsen tvångsinkastade pensionspengar).
PS:
Jag var och är (trots ovanstående) emot avskaffandet av arvs- och förmögenhetsskatt, för att inte tala om sänkningen av fastighetsskatten för dem med de dyraste kåkarna!
Det finns rigorösa studier som tydligt visar att beskattningsnivån inte har så stor betydelse för hur mycket folk jobbar. Förutsättningen för att skattesänkningar ska ge mer jobb är att staten inte sänker sina utgifter för att motsvara skattesänkningarna.
En trackback
[...] istället på att sänka lönerna för de som redan tjänar minst (tidigare texter här, här och här). Samtidigt har andelen arbetssökande som deltar i arbetsmarknadsutbildningar minskat på lång [...]