”Jobbpolitiken” 2: Arbetsgivaravgifterna, ungdomsrean och den pinsamma tystnaden

Arbetsgivaravgiften (även kallat sociala avgifter) har sedan slutet av 1970-talet mestadels legat kring 33 procent. Reinfeldtregeringen började sänka avgiften för unga 2007, för att därefter sänka den ytterligare i två steg. Idag är den nere på ca 15 procent för den som är 18-26 år. Logiken kan tyckas enkel: genom att sänka arbetsgivaravgifterna blir det billigare att anställa – alltså borde ungdomar få mer jobb. Tyvärr verkar verkligheten vara svårare än så.

Nyligen presenterade fackförbunden Handels och Hotell och Restaurang Facket (HRF) en rapport som utvärderar regeringens sänkning av arbetsgivaravgifter för ungdomar [1]. Deras utvärdering visar att trots de kraftiga sänkningarna av arbetsgivaravgifterna har andelen anställda ungdomar och antalet arbetade timmar som utförts av ungdomar i deras branscher minskat sedan 2006. Arbetsgivarnas företrädare invänder att andelen arbetade timmar är oförändrat. Oavsett vilket verkar det tydligt att trots att avgifterna sänkts kraftigt har det inte påverkat ungas jobbmöjligheter. Detta trots att sysselsättningen totalt sett har stigit inom dessa branscher efter krisen.

Detta kan låta märkligt men blir mer förståeligt när man tittar igenom tidigare utvärderingar som gjorts på området. 1997-2007 har olika försök med sänkta arbetsgivaravgifter genomförts i Sverige. 2008 publicerade Riksrevisionen (RiR) en genomgång och sammanfattning [2]. Resultatet är nedslående. RiR konstaterar, liksom andra före dem, att tidigare erfarenheter av sänkta arbetsgivaravgifter lett till få eller inga nya jobb. I den mån det leder till några jobb är kostnaderna så pass höga att det inte lönar sig.

RiR uppskattar att Reinfeldtregeringens sänkning av arbetsgivaravgiften skulle kunna ge positiva sysselsättningseffekter för mindre än tre procent av de unga. Kostnaden per nytt jobb skulle uppgå till ca 900 000 kr i minskade skatteintäkter. Det skulle därför vara billigare att anställa dessa unga direkt i offentlig sektor (650 000 kr per jobb) och mycket billigare att satsa pengarna på arbetsmarknadsutbildning (270 000 kr per person).

Varför?

Frågan är faktiskt om inte regeringens avgiftssänkning rent av försvårar ungas möjligheter att få fasta jobb. Unga på arbetsmarknaden upplever ofta korta men återkommande perioder av arbetslöshet (tidigare text här). De har i regel tillfälliga anställningar med liten eller ingen anställningstrygghet. I en situation där arbetsgivaravgifterna fördubblas det år man fyller 27 säger det sig självt att sannolikheten för att få sparken ökar markant när detta närmar sig. Rimligen avskräcker det även många arbetsgivare från att anställa unga överhuvudtaget.

Ett annat problem är att ungdomsarbetslösheten är ojämlikt fördelad. Alla unga står inte långt ifrån arbetsmarknaden. Framförallt löper lågutbildade unga betydligt högre risk att drabbas av arbetslöshet än andra. Istället för generella skattesänkningar vore det därför troligen mer effektivt att anpassa åtgärderna för de grupper som står längst från arbetsmarknaden, såsom långtidsarbetslösa etc.

Den stora teorin

I och med arbetsgivaravgiftens branta höjning när den anställde fyller 27 är det lätt att tro att det vore bättre med en generell sänkning av avgifterna för alla anställda oavsett ålder. Men trots den till synes uppenbara logiken är resultaten från tidigare forskning, både från Sverige och andra länder, tydlig med att generella sänkningar inte är ett effektivt sätt att skapa jobb. I USA har forskare jämfört skillnader i arbetsgivaravgifter mellan olika delstater utan att hitta något samband mellan avgiftsnivå och total sysselsättning [3].

Att exakt förklara varför detta samband saknas är inte helt enkelt. Man kan här tänka sig att sänkta avgifter leder till antingen höjda vinster i företagen eller högre löner bland de anställda. På en idealisk marknad borde enligt teorin de sänkta lönekostnaderna leda till att fler får jobb. Verkligheten går sällan till så, men flera studier menar att även när avgiftssänkningen ökar företagens intäkter verkar detta inte leda till högre sysselsättning [5]. Trots dessa resultat verkar de flesta ekonomer och forskare fortfarande mest intressera sig för teorierna kring huruvida skatt på arbete sänker sysselsättningen. En alternativ förklaring skulle kunna vara att när regeringen ska finansiera en sänkning av arbetsgivaravgifterna (som ökar sysselsättningen), måste de samtidigt dra ned på den offentliga konsumtionen på annat håll, vilket samtidigt sänker efterfrågan och sysselsättningen den vägen.

Detta kan i sin tur jämföras med den pinsamma bristen på förklaringar till varför de nordiska välfärdsstaterna haft högre sysselsättning än G6-länderna ända sedan början av 1970-talet (tidigare text här). Enligt teorin borde de höga skatterna och avgifterna ha hållit nere sysselsättningen och på samma sätt borde lägre arbetsgivaravgifter leda till fler jobb. Att enskilda forskare har sina teorier som de gärna gräver ned sig i må väl vara hänt. Att Reinfeldtregeringen med Anders Borg i spetsen driver samma verklighetsfrånvända politik känns desto mindre förståeligt.

Jenny Hedström
Forskningsassistent som jobbar på sin masteruppsats i demografi.

Erik Hegelund
Ekonomisk utredare som jobbar på sin magisteruppsats i nationalekonomi.

Källor:

1. Handels utredningsgrupp (2010) Företagsbidrag istället för jobb – En utvärdering av regeringens sänkning av arbetsgivaravgifter för ungdomar [Länk]
2. Riksrevisionen (2008) Sänkta socialavgifter – för vem och till vilket pris?
3. Andersson, P. A. och Meyer, B. D. (1997) ”The effects of firm specific taxes and government mandates with an application to the U.S. unemployment insurance program” i Journal of Public Economics 65
4. Riksrevisionen (2008) Sänkta socialavgifter – för vem och till vilket pris?
5. Finanspolitiska rådet (2009) Svensk finanspolitik 2009