”Jobbpolitiken” 1: Jobbskatteavdraget och det sovande folket

På 1990-talet satt Fredrik Reinfeldt i riksdagen för Moderaterna. Då passade han även på att skriva boken Det sovande folket [länk]. I denna beskriver han svenskarna som ett förslappat släkte, passiviserat till döds av välfärdsstaten. Trots att boken har över 15 år på nacken kan man än idag märka hur Fredriks synsätt genomsyrar stora delar av regeringens politik. Reinfeldtregeringens största reform sedan valet 2006 kallas för Jobbskatteavdraget, vilket totalt har kostat 70 miljarder medan regeringens övriga skattesänkningar har gått på 30 miljarder. Den första delen av avdraget genomfördes 2007 och den senaste trädde i kraft första januari i år.

Jobbskatteavdraget innebär att vi nu betalar lägre skatt på inkomst från arbete, jämfört med inkomster från pension, a-kassa och annat. Tanken är att detta ska skapa jobb på framförallt två sätt: å ena sidan genom att höja arbetslusten bland pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa, å andra sidan genom att sänka lägstalönerna. Utifrån teoretiska uppskattningar har regeringen antagit att jobbskatteavdragen borde kunna öka det totala antalet arbetade timmar i Sverige med 2,6 procent [1]. Tre fjärdedelar av denna ökning ska ske genom att personer som inte arbetar börjar jobba.

Än så länge är jobbskatteavdraget ett fiasko. Utifrån två enkätundersökningar konstaterade Riksrevisionen (RiR) och SCB nyligen att hittills har avdraget knappt haft någon effekt alls. Två procent säger sig jobba mer och en procent säger sig jobba mindre på grund av avdraget. Få känner ens till att avdraget är infört. RiR sammanfattar: ”Bland grupperna arbetslösa, ej i arbetskraften och personer som är utrikes födda känner ungefär 30 procent till jobbskatteavdraget. Kännedomen är alltså lägst i de grupper som, enligt simuleringarna, kan förväntas ha den största beteendeförändringen till följd av jobbskatteavdraget” [2].

Varför funkar det inte?

Ett flertal andra länder har liknande skatteavdrag och har så haft under flera år. Den mesta forskningen härstammar från USA som haft denna politik längst. Finanspolitiska rådet 2010 [5] sammanfattar några erfarenheter: Det fungerar bäst om landet i fråga har stora löneskillnader. Effekterna är generellt mycket små. Det krävs alltså stora skattesänkningar för att folk ska reagera i någon större utsträckning. Ett undantag är ensamstående föräldrar som i andra länder har reagerat avsevärt mer än andra [3, 4]. Samtidigt tyder tidigare undersökningar på att de som redan har arbete inte påverkas särskilt mycket, eller till och med går ned i arbetstid.

I Sverige är löneskillnaderna små. Ensamstående föräldrar (läs: kvinnor) förvärvsarbetar redan sedan tidigare i relativt hög utsträckning, och betydligt mer än i USA. Dessutom har vi generellt en mer aktiv arbetsmarknadspolitik än USA och många andra länder, vilket betyder att det redan finns en större kontroll av många arbetslösa. Således står vårt hopp framförallt till pensionärer, sjukskrivna och människor som i dagsläget inte söker jobb alls. Men amerikanska ensamstående mammor har inte samma relation till arbetsmarknaden som till exempel svenska pensionärer och sjukskrivna. De effekter som var små i andra länder kan därför förväntas vara ännu mindre i Sverige.

Liksom RUT-avdraget syftar även jobbskatteavdraget till att sänka de lägsta lönerna (se vår text om RUT här). Genom sänkta skatter så ska kraven på löneökningar minska. Även detta stöds av tidigare forskning. Flera studier tyder på att med jobbskatteavdrag så sjunker till och med den totala lönen före skatt för de lägst betalda, trots att de samtidigt jobbar mer (alltså de ensamstående mammorna). Lönerna efter skatt kan visserligen stiga, men enbart på grund av skattesänkningen [6, 7]. Att skattepolitiken så tydligt syftar till att sänka lägstalönerna och öka klyftorna i samhället kan man knappast beskylla regeringen för att ha varit övertydlig med. Inte landets ekonomijournalister heller för den delen.

Inom tidigare forskning framhålls även att om jobbskatteavdraget ska få ordentlig effekt måste människor ha god kännedom om det. Det har som sagt inte så många idag. Riksrevisionen menar att människors okunskap kan åtgärdas av mer information [2]. Det skulle möjligen förbättra resultaten något men att detta skulle vara hela lösningen är tveksamt. Få politiska reformer har diskuterats så rikligt i media sedan valet 2006. En troligare förklaring är att regeringens ekonomiska modeller helt enkelt är för optimistiska.

Ett annat förslag

Därmed inte sagt att det inte går att öka arbetsutbudet även i Sverige. En stor potential finns troligen bland de som idag tvingas vårda äldre anhöriga, som vi skrivit om tidigare här. Men även denna grupp är troligen onåbar genom skattesänkningar. Tvärtom krävs istället ökade offentliga utgifter i form av utbyggd äldreomsorg.

Det är osäkert om Jobbskatteavdraget kan skapa sysselsättning i Sverige ens på sikt. Däremot vet vi med säkerhet att det sätter press nedåt på lönerna. De miljarder som Jobbskatteavdraget har kostat att genomföra hade kunnat användas på avsevärt bättre sätt. Samtidigt illustrerar denna politik någonting som ofta känns bortglömt i svensk samhällsdebatt – att det går att genomföra stora reformer på kort tid.

Jenny Hedström
Forskningsassistent. Jobbar på sin masteruppsats i demografi.

Erik Hegelund
Ekonomisk utredare.

Källor

1. Finansdepartementet (2009) Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007–2009
2. Riksrevisionen (2009) Jobbskatteavdraget, RiR 2009:20
3. Meyer, B. och Rosenbaum, D. (2001) ”Welfare, the Earned Income Tax Credit and the Labor Supply of Single Mothers” i Quarterly Journal of Economics, 116(3)
4. Meyer, B. (2008) ”The US earned income tax credit, its effects, and possible reforms”, IFAU Working paper 2008:14
5. Finanspolitiska rådet (2010) Svensk finanspolitik 2010
6. Rothstein, J. (2009) ”Is the EITC as good as an NIT? Conditional Tax Transfers and Tax Incidence”, CEPS Working Paper
7. Leigh, A. (2010) Who Benefits from the Earned Income Tax Credit? Incidence among Recipients, Coworkes and Firms, IZA