Internationella valutafonden (IMF) släppte för några veckor sedan en rapport om 2007-krisen. I denna menar Michael Kumhof och Romain Ranciere att krisen uppstod därför att (den amerikanska) arbetarklassen har för lite makt.
K&R beskriver det så här: samhället består av 5 procent investerare och 95 procent övrig befolkning. Investerare använder delar av sina inkomstökningar till köp av värdepapper, vilka bärs upp av lån till arbetare. Därigenom kan arbetare öka sina konsumtion genom ständigt växande kreditmängd. När mängden skulder relativt lön stiger ökar också den finansiella sårbarheten och riskerna för kris. Tidigare framträdande teorier om krisen fokuserar på kreditmarknadens ohållbara expansion. Detta är intressant i sig, men kan lika gärna betraktas som ett symptom på den underliggande utvecklingen mot större inkomstklyftor. De rikaste fem procentens efterfrågan på värdepapper var i sig en avgörande orsak till finansmarknadens tillväxt. När ojämlikheten ökar, ökar också de rikastes förhandlingsmakt. Därigenom kan de hålla nere lönerna, vilket istället kompenseras genom ökad utlåning, vilket får skuldernas andel av lönerna att öka. En åtgärd för att förhindra framtida kriser vore således att stärka arbetarklassens förhandlingsposition. Liknande resonemang har tidigare framförts med den skillnad att då har fokus legat på total inkomstojämlikhet för hela samhället. K&R fokuserar just på klassrelationen mellan de rikaste 5 procenten och de övriga 95.
Även om det är svårt att kontrollera denna typ av teorier empiriskt tar K&R upp en viktig aspekt av klassamhället och penningpolitiken. Jag har svårt att bedöma om detta duger som fullständig förklaring. Personligen har jag svårt att bortse från banksektorn som inte får gå i konkurs men aldrig får ägas av staten. Oavsett har K&R en poäng som bör diskuteras mer.
—
TCO:s Utredarna skriver också om IMF-rapporten här och här.
Erik Hegelund
Jobbar som ekonomiskt utredare och är redaktör för den här bloggen.
Källa
Kumhof, M och Ranciere, R (2010) Inequality, Leverage and Crises, IMF Working Paper, [länk]
En kommentar
Otroligt intressant att IMF kan säga något sånt här :-)
Vilket får mig att tänka på vad Julian Assange igår sa om demokrati och yttrandefrihet på en chat i The Guardian:
”Julian Assange:
The west has fiscalised its basic power relationships through a web of contracts, loans, shareholdings, bank holdings and so on. In such an environment it is easy for speech to be ”free” because a change in political will rarely leads to any change in these basic instruments. Western speech, as something that rarely has any effect on power, is, like badgers and birds, free. In states like China, there is pervasive censorship, because speech still has power and power is scared of it. We should always look at censorship as an economic signal that reveals the potential power of speech in that jurisdiction. The attacks against us by the US point to a great hope, speech powerful enough to break the fiscal blockade.
http://www.guardian.co.uk/world/blog/2010/dec/03/julian-assange-wikileaks
En trackback
[...] ger dig alldeles för många anledningar att vakna ur den apolitiska dvalan. Vänsterekonomerna ger dig ytterligare ett, och Supermiljöbloggen några till, liksom Kjell Rautio och Peter [...]