Sveriges Riksbank har idag till uppgift att hålla prisökningstakten (inflationen) på två procent, med en avvikelse på plus minus en procent. Detta infördes efter 90-talskrisen, med motivet att motverka den höga inflation Sverige och många andra OECD-länder hade under framförallt 70- och 80-talet.
Sedan införandet av det låga inflationsmålet har arbetslösheten i Sverige hela tiden varit högre, än vad den var under decennierna dessförinnan. Mellan 1960–1990 var arbetslösheten oftast runt 2 procent. Efter 1990 och fram till idag har den istället pendlat 6–10 procent (feb12: 7,8 %)
Relationen mellan inflation och arbetslöshet brukar inom nationalekonomi beskrivas i den så kallade Phillipskurvan, vilken ofta används för att illustrera vilket teoretiskt samband man antar råder mellan dessa faktorer. Kurvan är döpt efter en ekonom vid namn Phillips som i slutet av 50-talet hävdade att det fanns ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet. Om inflationen var hög var arbetslösheten låg och vice versa. Detta kallas för den diagonala (eller icke-vertikala) Phillipskurvan.
Figur 1: Diagonala Phillipskurvan
Under 1970-talet blev kritiken mot dessa synsätt alltmer framträdande och en ny vertikal Phillipskurva började ta form, inte minst utifrån Milton Friedmans teorier om NAIRU (non-accelerating inflation rate of unemployment): Den arbetslöshetsnivå som är förenlig med stabil inflationstakt.
Enligt Friedman är sambandet mellan inflation och arbetslöshet endast negativt på kort sikt. Men på längre sikt anpassar sig människors förväntningar kring inflationen, varpå arbetslösheten återgår till sitt långsiktiga jämviktsläge. Detta jämviktsläge kallas NAIRU. Teorin om den långsiktiga NAIRU har utvecklats under decennierna men den grundläggande idén är fortfarande densamma.
NAIRU kan framförallt påverkas genom att arbetsmarknadens flexibilitet förbättras. Det bästa enligt denna teori är därför om inflationstakten är låg och framförallt stabil, så att löne- och prisbildningen inte störs. Figur 2 beskriver denna typ av Phillipskurva: På kort sikt (prickade linjen) kan arbetslösheten sjunka, varpå inflationen stiger. Men sen anpassar sig förväntningarna, varpå arbetslösheten återgår till sitt långsiktiga jämviktsläge, men till en högre inflation än vad som rådde innan.
Figur 2: Den långsiktigt vertikala Phillipskurvan
Vad är rätt inflation?
De senaste åren har dock även denna teori börjat få alltmer kritik och det brakar numera rejält i fogarna för den politiska idén att inflation tvunget ska vara låg och stabil. Stora och välkända ekonomer som IMF:s chefsekonom Oliver Blanchard sållar sig till nobelpristagare som Paul Krugman och George A. Akerlof som länge varit skeptiska till denna typ av penningpolitik.
De två svenska ekonomerna Per Lundborg och Hans Sacklén har utifrån forskning av bland annat Nobelpristagaren Akerlof, studerat vilken inflationsnivå som vore optimal för Sverige för att minimera arbetslösheten. De fann att den optimala inflationsnivån var fyra procent, istället för dagens två. Vid fyra procents inflation (i genomsnitt på lång sikt) skulle det leda till genomsnittlig arbetslöshet på 1,5–2 procent.
Detta stöds även av forskning som Akerlof och andra gjort på andra länder. Enligt dessa studier är Phillipskurvan vertikal först vid högre inflationstakt. Så länge inflationen är relativt låg råder ett utbyte mellan denna och arbetslöshet, även på lång sikt. Akterlof menar att detta skulle kunna förklaras av att vid lägre inflationstakt kan många helt bortse från inflationen. En liten höjning av efterfrågan i ekonomi kan då helt enkelt minska arbetslösheten, eftersom att människors förväntningar på inflationen inte förändras. Figur 3 illustrerar detta.
Figur 3: Phillipskurvan, icke-vertikal vid lägre inflationstakt
Andra utmaningar
Högre inflation kommer dock leda till oönskade bieffekter, såsom dyrare export, vilket leder till hårdare konkurrens för exportföretagen. Exakt vad detta kommer innebära för vår vardag är dock inte självklart. Lars Calmfors kom nyligen ut som anhängare av förändrat inflationsmål och menade att detta inte borde innebära något dramatiskt:
Vi för vår egen penningpolitik och har en flytande växelkurs. Om Sverige har litet högre inflation, kommer också våra räntor att ligga motsvarande högre. Samtidigt kan man räkna med att kronan på sikt faller långsamt mot euron, så att konkurrenskraften inte försämras,
förklarade han i DN i höstas. Ett annat, möjligen mer delikat, problem är väljarnas syn på inflation. Robert Schiller, beteende- och finansekonom vid Yale University har studerat vad folk tycker om inflation. Generellt är människor väldigt negativa till höjd inflation och ser det som en mekanism som äter upp inkomster. Många verkar således ha svårt att se att ökad inflation ofta följs av högre löner. Problemet är kanske därför inte vetenskapligt utan snarare att impopularitet kommer sätta käppar i hjulen.
Emil Magnusson
Läser nationalekonomi vid Stockholms universitet
Erik Hegelund
Jobbar på statlig myndighet och sitter i Vänsterpartiets partistyrelse
16 kommentarer
Intressant artikel, som är förvånande opolitisk på en politisk sajt. Varför nämns t.ex. ingenting om vilka som tjänar på låg inflation (kapitalägare) eller vilka Milton Friedman tjänade?
Det senare kanske inte har sådär värst stor betydelse, men med tanke på hur stort genomslag monetarismen fått (trots att Stockholmsskolan/keynsianismen genom Sverige och övriga Skandinavien hade ett betydligt bättre trackrecord) så vore någonting om detta inte helt fel.
Att visa på hur den politiska motståndaren har fel är en viktig del. Att förstå varför den politiske motståndaren håller fast vid sin felaktiga teori (eller framförallt är ointresserad av att prova några alternativ) är också viktigt.
En intressant fråga i sammanhanget värd att titta närmare på är frågan om Riksbanken i det läge vi har idag med enormt hög privat skuldsättning och redan väldigt låg styrränta, verkligen har förmågan att öka den allmänna efterfrågan i ekonomin på ett sådant vis att inflationen(KPI) skulle ta fart.
Riksbanken ställer som jag förstått systemets konstruktion styrräntan på en viss nivå genom i huvudsak repor och vissa andra marknadsoperationer. Det deltagarna i betalsystemet(i huvudsak storbankerna) lånar av Riksbanken är de reserver(krediter i Riksbanken) som behövs i betalsystemet för att genomföra betalningar mellan deltagarna. Enligt” money multiplier”-teorin ska ökningen av reserver (monetära basen, reserver+kontanter) leda till en ökning av penningmängden genom större utlåning av de som fått mer/billigare reserver.
Många påstår nu som jag förstått det att money multiplier-teorin inte stämmer överens med verkligheten. Att vid redan låga styrräntor sänka räntan ytterligare kommer inte att öka bankernas utlåning i tillräckligt snabb takt för att få fart på ekonomin. Ofta hänvisas till Japans centralbank eller FED:s agerande efter finanskrisen och så påpekar man att det inte spelar så stor roll om bankerna får enorma reserver till i princip nollränta. Bankernas utlåning minskar i alla fall på grund av de sjunkande tillgångspriserna.
Har ni funderat något på detta? alltså om Riksbanken verkligen kan öka den allmänna efterfrågan i ekonomin när både företag och privatpersoner redan är så djupt skuldsatta?
Och hur ska man om ytterligare utlåning ändå kommer till stånd förhindra att den ökande utlåningen inte endast fortsätter att underblåsa diverse tillgångsbubblor typ bostäder eller aktier?
Och rörande diskussionen om förhållandet mellan inflation och arbetslöshet är det inte relevant att söka svaret på frågan om vilket samband som gäller mellan dessa i frågan vad som man tror är orsaken till arbetslösheten.
Tror man som Friedman att arbetslösheten orsakas av att arbetstagare genom facket, arbetsmarknadsregleringar osv har prisatt sig ur marknaden och därför är arbetslösa. Dvs att dem inte skapar tillräckligt värde för sin lön. Då är ju också lösningen självklar det är för höga löner alternativt för låga kvalifikationer hos dem arbetslösa som är problemet.
Tror man däremot i Keynesiansk tradition att problemet är att efterfrågan i ekonomin är för låg, att företagen inte kan få avsättning för sina produkter eller tjänster och därför inte anställer så är ju självklart lösningen en annan.
I denna fråga kan det vara intressant att titta på löneandelen av BNP. Stadigt sjunkande löneandel i alla OECD-länder de senaste 30 åren. I mina ögon är det ett klart tecken på att den senare förklaringen ligger närmare sanningen i vart fall på makronivå.
Intressant kommentar! Tänkte försöka skriva mer om Phillipskurvan inom kort.
Sant, vid hög skuldsättning och illa fungerande bankmarknad så riskerar penningpolitiken att bli mindre verksam och/eller leda till andra problem. Men om Phillipskurvan är diagonal kan staten även påverka arbetslösheten på lång sikt via offentliga investeringar, vilket skulle kunna ha varit ett alternativ i den här krisen. Regeringen har dock gjort det omvända: sparat i dåliga tider och spenderat i goda. Kanske får till en artikel om det snart :)
Tack för svar :)
Jag tycker det händer mycket spännande just nu inom nationalekonomin. I alla fall från mitt perspektiv som inte utbildad ekonom känns det som om verkligheten har kommit ikapp de nyliberala ekonomiska teorierna. Finanskrisen och den efterföljande skuldkrisen har fått många ekonomer att starkare komma ut och ifrågasätta grunden i den nyliberala teoribildningen och det känns nytt att dessa kan komma fram i debatten. Krugman fick det exempelvis väldigt svettigt när han skulle debattera i princip vad jag frågade om ovan med Steve Keen och några andra bland annat MMT-förespråkare.
http://unlearningeconomics.wordpress.com/2012/04/03/the-keenkrugman-debate-a-summary/ (här kan man få lite ordning i debatten om du är intresserad)
Jag blev själv nyligen medlem i vänsterpartiet och jag tror att partiets ekonomiska politik skulle kunna berikas mycket och få större genomslag om man kunde införliva valda delar av de okonventionella ekonomiska teorierna som nu fått större utrymme i debatten.
Jag har själv blivit väldigt imponerad av MMT-perspektivet på nationalekonomin. Brukar följa bland annat Bill Mitchells blogg http://bilbo.economicoutlook.net/blog/, http://neweconomicperspectives.org/, Michael Hudsons blogg, http://michael-hudson.com/ och flera andra.
Rörande centralbankers svårighet att påverka effektiv efterfrågan i nuvarande ekonomiska situation som jag berörde i kommentaren ovan kan jag tipsa om artikeln The world in balance sheet recession: causes, cure, and politics av
Richard C. Koo (går att googla fram fick inte till någon bra länk)
Mycket intressant.
Partier tar väl mest ställning i sakfrågor men vilka teorier är det du saknar avspegling av i V:s politik?
Ska kolla länkarna.
Jag tycker annars att det största problemet är vänsterns lathet. De flesta som klagar på nationalekonomin vet knappt nåt om ämnet, än mindre nåt om forskningen utan verkar tro att ekonomi är typ detsamma som nån debattartikel från Timbro.
Hög skuldsättning hos hushållen innebär att en förändring i reporäntan får stor effekt för hushållens disponibla inkomster, och därmed för efterfrågan i ekonomin.
Det finns emellertid flera problem förknippade med hög skuldsättning hos hushållen. Ett är risken för fallande tillgångspriser, tex hus- och bostadsrättspriser. När huspriser faller samtidigt inflationstrycket i ekonomin. För att nå inflationsmålet kan riksbanken då vara tvungen att höja reporäntan, vilket blir direkt kontraproduktivt. I praktiken korrigerar emellertid riksbanken får dessa effekter, som på lång sikt anses jämna ut sig och därmed inte ha någon reell effekt på den underliggande inflationen.
Ytterligare ett problem med hög skuldsättning hos hushållen är, vilket du är inne på, att en redan låg styrränta (som i tex Japan) blir tandlös. Plötsligt saknar man ett penningpolitiskt verktyg för att ta sig ut ur en svår lågkonjunktur. Detta vore en av fördelarna med ett inflationsmål på 3%: risken för att hamna i ett sådant läge minskar.
Ännu ett problem är att en låg ränta i syfte att stimulera efterfrågan kan, vilket varit fallet i USA och kanske även här i Sverige, blåsa upp bostadspriserna. Spricker bubblan hamnar man i värsta fall i ett läge där folk förlorar sina arbeten samtidigt som räntorna stiger och de som tvingas sälja sina hus inte blir kvitt sina skulder.
Det stora problemet i Sverige idag tycks vara att bankmarknaden fungerar så dåligt att en sänkning av riksbankens reporänta inte ger någon motsvarande effekt bankernas bolåneräntor. Jag är inte så säker på att V:s förslag på en extra skatt på de fyra affärsbankernas miljardvinster skulle råda bot på detta, men instinktivt det känns förslaget ändå helt rätt.
Hej Emil och Erik,
Tack för detta utmärkta inlägg och för att ni lyfter den här frågan!
Att inflationsmålet blev just 2% beror, enl. Riksbanken, på att inflationen när målet bestämdes låg på ungefär 2%. Hade man satt det till 8% om inflationen varit ungefär 8%? Gissningsvis var Riksbankens beslut ett steg i riktningen mot ett svenskt medlemskap i EMU (vars inflationsmål är 2%). Eftersom frågan numer gäller om EMU överhuvudtaget ens kommer att bestå i dess nuvarande form, snarare än om Sverige ska eller bör ansluta sig, så borde detta öppna upp för en omvärdering av dagens inflationsmål. Men det är som sagt, så vitt jag förstår, helt upp till Riksbanken att bestämma, vilket på flera sätt är problematiskt.
Lundborg och Sackléns kurva grundar sig bla. på det starka motstånd som finns mot nominella lönesänkningar och att ett något högre inflationsmål i större utsträckning möjliggör reala lönesänkningar, och därmed ökar efterfrågan på arbetskraft i lågkonjunkturer. Jobbskatteavdraget och den sänkta A-kassenivån är tänkt att öka efterfrågan på arbetskraft genom att lönerna pressas nedåt (vilket skett endast marginellt, enl bl.a. Calmfors). Mot bakgrund av detta är ett höjt inflationsmål sannolikt att föredra. Men även när efterfrågan på arbetskraft stimuleras genom ökade investeringar och offentlig konsumtion (vilket förenklat sett kan sägas vara vänsterns sätt att bekämpa arbetslösheten) är det förmodligen också en fördel med ett något högre inflationsmål. Vidare är risken för deflation vid djupare och långvarigare lågkonjunkturer lägre.
Mycket talar således för ett högre inflationsmål. Problemet är att Riksbanken ensamt bestämmer detta. Lars Ohly och Ulla Andersson föreslog på DN debatt i april 2011 höjt inflationsmål till 3 % och att Riksdagen ska utforma målet för penningpolitiken, där Riksbanken utformar den löpande penningpolitiken och där en tydlig ansvarsfördelning råder.
Detta låter i mina öron klokt men här finns eventuellt en risk för tidsinkonsistens i penningpolitken och därmed risk för högre och mer volatil inflation, vilket inte vore bra. Frågan om Riksbankens självständighet är inte enkel.
Ohly och Andersson föreslår i samma debattartikel också att penningpolitiken ska ”kompletteras med ett sysselsättningsmål som inte ska underordnas målet om prisstabilitet, vilket sker i dag.” Detta låter tilltalande men frågan är om det fungerar i praktiken och om det får någon reell effekt.
Riksbanken bestämmer inte sitt inflationsmål eller sina arbetsuppgifter självt. Det regleras av riksdagen.
Förenklat kan man säga att staten genom Riksbanken kan välja att parera antingen inflationen eller arbetslösheten. Om den väljer att hålla den ena faktorn väldigt nära målnivån hela tiden kommer den andra att flukturera kraftigt per definition. Ett sysselsättningsmål skulle t.ex. kunna bestå i att Riksbanken får ett tydligare mandat att hålla nere arbetslösheten. USA:s centralbank Federal Reserve kan sägas ha ett tydligare mandat att motverka arbetslöshet jämfört med Riksbanken. I januari i år lanserade dock även FED ett inflationsmål på 2 %. Återstår dock att se vad detta kommer innebära i praktiken och resultera i
Riksbankens arbete regleras i Riksbankslagen, som är inskriven i grundlagen. Så här skriver Riksbanken själv:
”Enligt riksbankslagen ska målet för Riksbankens verksamhet vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbankens tolkning av uppdraget är att inflationen mätt som den årliga förändringen av konsumentprisindex, KPI, ska vara 2 procent.”
Jag tolkar detta som att även om det finns en bred riksdagsmajoritet för att höja riksbankens inflationsmål till låt oss säga 3% och därtill införa ett mål för sysselsättningen, så innebär det att riksbankslagen måste skrivas om. Detta är naturligtvis, som du påpekar, fullt möjligt. Mot bakgrund av grundlagsskyddet måste emellertid ett riksdagsval passera innan lagen kan träda i kraft. Men låt säga att grundlagen skrivs om och att ett inflationsmål på 3% skrivs in riksbankslagen och därtill ett sysselsättningsmål, har man då undergrävt riksbankens oberoende? Grundlagsskyddet ger förvisso ett visst skydd mot politiska påtryckningar i syfte att kortsiktigt stimulera ekonomin inför kommande val. Frågan är om riksdagen, åtminstone på lång sikt, är bättre än riksbanken på att bestämma mål för penningpolitiken.
1999 skrevs målet om låg och stabil inflation in i riksbankslagen. I samband med det fick Riksbanken ökad självständighet, bland annat genom att besluten om reporäntan skulle fattas av en direktion bestående av sex ledamöter. Tidigare fattades räntebesluten av riksbanksfullmäktige, som nu istället fick till huvuduppgift att utse ledamöterna i direktionen. De sex ledamöterna i Riksbankens direktion är också enligt lag förbjudna att söka eller ta emot instruktioner när de ska fatta de penningpolitiska besluten. Lagstiftningen är i huvudsak i linje med vad som gäller inom resten av EU.
Vad gäller mål för sysselsättningen har riksbanken i viss mån ett sådant, även om det är underställt inflationsmålet:
”Om trovärdigheten för inflationsmålet inte är hotad kan Riksbanken dessutom bidra till att minska variationerna i till exempel produktionen och sysselsättningen, den så kallade realekonomin. I vissa situationer kan det uppstå en konflikt mellan att stabilisera inflationen och att stabilisera realekonomin. Genom att i ett sådant läge låta det ta lite längre tid att föra tillbaka inflationen till målet kan Riksbanken bidra till att realekonomin utvecklas stabilare än den annars skulle ha gjort.”
Jag tycker det är intressant att riksbanken också skriver följande:
”Däremot är det inte meningsfullt att sätta upp mål för produktionen eller sysselsättningen. Nivåerna för produktionen och sysselsättningen bestäms på lång sikt av ekonomins funktionssätt i stort och kan inte påverkas av penningpolitiken.”
Uppenbarligen gör man en annan bedömning i USA. Är det då politik eller penningpolitik riksbanken bedriver?
Frågan om riksbankens självständighet är verkligen en svår fråga. Personligen lutar jag allt mer åt att en helt självständig riksbank ändå är att föredra framför en mer politiskt styrd. I slutändan är det förväntningarna på inflationen som bestämmer nivån på inflationen och jag tror att en oberoende riksbank är bättre på att inge förväntningar på en låg och stabil inflation. Det finns betydande problem med en hög och varierande inflation, vilket en politiskt styrd penningpolitik kan förväntas generera. Till exempel ökar osäkerheten om hur priserna kommer att utvecklas framöver. Detta gör att räntorna tenderar att stiga och höga räntor innebär dyrare lån. Därmed brukar också investeringarna sjunka vilket är negativt för ekonomin.
Det återstår att se vilken effekt FED:s sysselsättningsmål får. Kanske skrivs på sikt ett sådant in även i Riksbankens penningpolitiska mål. Men, det är som sagt helt upp till Riksbanken att bestämma. Såvida inte banskens oberoende reduceras. Vilket förmodligen är en dålig idé, åtminstone på lång sikt. Å andra sidan, som Kenyes uttryckte det: ”In the long run, we’re all dead.”
En annan fråga som är intressant är om man inte borde ha ”inflation targeting” eller ”price-level targeting”. Finns det inte problem med en Riksbank som (i Sveriges fall) konstant skjuter under inflationsnivån? Det måste vara mycket svårare för fack och arbetsgivare att förhandla om löner under sådana omständigheter. Det måste vara lättare att långsiktigt räkna på prisnivåer under ”price-level targeting”. Eller är risken för volatilitet i ekonomin för stor under en sådan regim?
Att riksbanken i sverige som du säger, ”konstant skjuter under inflationsnivån”, beror nog främst på att riksbanksdirektonen mest består av så kallade ”räntehökar”. Riksbanksdirektionens medlemmar utses av riksbanksfulmäktige, som är politiskt tillsatt. Riksbanksdirektionens medlemmar är förbjudna att motta instruktioner inför penningpolistiska beslut.
http://www.nytimes.com/2012/04/06/opinion/krugman-not-enough-inflation.html?_r=1
Krugman skriver i länken ovan att en högre inflation skulle vara önskvärd i huvudsak eftersom den 1. skulle urholka de reala värdet av den privata sektorns skulder, 2. öka incitamenten för företag att investera sina överskott i den reala ekonomin.
Som Jonas Larsson påpekar ovan finns det också en del ekonomer som förordar en högre inflation med anledning av att det skulle möjliggöra snabbare reala lönesänkningar vid lågkonjunkturer.
Jag tycker det verkar vara ganska tveksamma argument om jag ska vara ärlig(Jag är dock inte ekonom och kan ha missuppfattat argumenten, är de så man vanligen argumenterar?)
Rörande Krugmans argumentation om att högre inflationstakt leder till lägre real skuldbörda för den privata sektorn så är väl detta endast relevant i ett läge där löntagarna har möjlighet att kompensera för inflationen via högre löner. Högre inflation leder också vanligen till att bankerna tar ut högre räntor för att kunna behålla sin reala avkastning. Med tanke på hur löntagarnas andel av BNP stadigt minskat de senaste 30 åren och den höga arbetslösheten framstår det i mina ögon inte som troligt att löntagarna som kollektiv kommer att kunna höja sina löner tillräckligt för att kompensera den ökande inflationen.
Rörande det andra argumentet att en högre inflationstakt med självklarhet skulle leda till mer investeringar så undrar jag om det verkligen finns stöd för denna uppfattning i hur människor verkligen agerar. Jag menar ur en rent teoretisk synvinkel kan jag tycka att det finns lika mycket grund att påstå att folk skulle kunna bete sig helt annorlunda, exempelvis öka sparande för att kunna säkra framtida konsumtion till högre priser eller bara minska på utgifterna för att priserna känns högre särskilt om inkomsterna inte ökat i motsvarande grad.
Viktigare för viljan att investera skulle kunna vara tron på att investeringen kommer att bli lönsam dvs att det finns folk som har råd att köpa de produkter eller tjänster man ska producera.
Sen rörande reala lönesänkningar, ja högre inflation kanske leder till det med tanke på hur styrkeförhållandena på arbetsmarknaden ser ut samt de senaste 30 årens minskande löneandel. Men är det önskvärt och leder det till lägre arbetslöshet? Nej det verkar inte som om lägre lönekostnader leder till mer arbetstillfällen i så fall skulle man exempelvis fått bättre resultat av sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. När löneandelen av BNP var långt högre än den var idag på 70 och 80-talen hade vi också mycket lägre arbetslöshet.
Den sista invändningen anknyter till det jag frågade om i den första kommentaren. Har Riksbanken verkligen det verktyg som krävs för att höja den generella efterfrågan i ekonomin eller ens öka inflationen?
ECB och FED(och även Riksbanken i mindre utsträckning) verkar ju ha slumpat bort bankreserver mot tveksamma säkerheter till nästan ingen ränta alls(ex. LTRO och QE) men varken inflationen(KPI) eller efterfrågan i ekonomierna verkar ha tagit fart.
Nya arbetsuppgifter till Riksbanken är så klart inte den enda önskvärda åtgärden. :)
Många ekonomer ur olika teoriskolor brukar mena att de nominella lönerna är trögrörliga, och särskilt då nedåt. Dvs. även om priserna faller 2 % brukar många ha svårt att acceptera 1 % nominell lönesänkning (trots att det innebär 1 % reallönehöjning). Vilka slutsatser man drar av detta i övrigt varierar. Kort sagt finns det iaf en rad olika teorier som alla menar att Phillipskurvan är böjd men utifrån lite olika utgångspunkter.
Det gäller att hålla isär löneandel och reallöner. Löneandelen påverkas av en rad faktorer (t.ex. den offentliga sektorns storlek, eftersom de mesta inkomsterna inom denna är löneinkomster). Under samma tidsperiod som löneandelen sjunkit har reallönerna stigit en hel del. Löntagarnas möjlighet att kompensera för inflationstakten är intressant i sig. Förhoppningsvis får jag till en artikel om detta specifikt inom kort.
Många (keynesianer) menar att investeringstakten påverkas kraftigt av psykologi men om penningpolitiken är omotiverat återhållsam kan även det hämma investeringstakten.
Tack för en bra artikel. Det är viktigt att lyfta fram det korrupta tänket som dominerar NAIRU-dogmen. Arbetslöshet är självklart inte bra för ekonomin, eller ett ”naturligt tillstånd”, det är självklart dåligt för ekonomin! Det hela är ett maktargument från högern för att öka klyftorna. Samtidigt som högerna ekonomer i det tysta prisar hög arbetslöshet som ett naturligt tillstånd så propagerar politikerna mot utanförskapet och talar om full sysselsättning. Vilket äckligt hyckleri! Man undrar varför vänsterns ekonomer inte protesterat högljuddare?
Ja professor Lars Pålsson Syll tycks vara våran mest omtalade ekonom internationellt sett.I serie artiklar där har ifrågsatt många av de traditionella
standard modellerna inom traditionell ekonomi,såsom IS/LM ,dsge modellen, såväl som ”rational expexcations”.Det har tydligen rivet upp en mindre storm inom ekonom kåren.Sådana kända namn som Paul Krugman,Brad Delong,Simon Wren Lewis,Mark Thoma har uppmärksammat Lars inlägg,och i flera fall försvarat de traditionella modellerna.Ta gärna en titt på bloggarna,det är en bitvis mycket intressant diskussion.
http://larspsyll.wordpress.com/
http://krugman.blogs.nytimes.com/2012/07/15/gadgets-versus-scratchpads-more-wonkery/
http://mikenormaneconomics.blogspot.se/2012/07/lars-syll-gods-and-idiots-may-share.html
http://delong.typepad.com/sdj/2012/07/the-state-of-modern-macro.html
http://inagist.com/all/224496267143819265/
http://mainlymacro.blogspot.se/2012/07/heterodox-and-mainstream-macroeconomics.html
Den första delen är bara lite ren fakta. Problemet är att den som bortser från dynamiska effekter och påverkan av världens omgivning kommer helt att missa målet. Sverige lever inte i en isolerad värld. Vidare så finns det forskning som säger att länder med stark valuta på sikt har lägre arbetslöshet. Kombinerar ytterst dåligt med Lars Calmfors uttalande. Men klart, han är ju inte direkt känd för att vara den som ser saker på ens medellång sikt. Allt som oftast uttalar han sig om vad i ekonomiska termer innebär kort sikt.