EMU förvärrar krisen i Grekland

Idag, onsdag, röstar Grekland om ännu ett sparpaket. I media har det nästan genomgående låtit som att den grekiska krisen handlar om bristande finanspolitik eller fusk inom den grekiska staten. Tony Johansson, doktorand i ekonomisk historia, menar i nedanstående text att detta är ett missförstånd. En av de största orsakerna till Greklands problem är istället EMU. Denna text och uppgifterna däri är från våren 2010 men detta är fortfarande högaktuell läsning för att förstå både denna kris och EMU i sin helhet.

Krisen i EU:s valutaunion är inte i huvudsak en historia om misskött finanspolitik. Ty om så vore fallet skulle problemen ha varit isolerade till Grekland och möjligtvis Italien. Vi skulle inte ha diskuterat Spanien och Irland – som tidvis haft stora överskott och inte en enda gång, före krisens utbrott, överskred stabilitetspaktens underskottskriterium. Och knappast heller Portugal som skött statsfinanserna ungefär lika dåligt som Frankrike och Tyskland.

Det som gör krisen i Grekland, Portugal, Spanien och Irland till något annat än nationella kriser, d v s det som ger oss skäl att benämna den nuvarande krisen för just en eurokris – och avse inte endast en kris för euron, utan en kris skapad av euron – är att dessa länder har det gemensamt att de under perioden av medlemskap i valutaunionen har fått se sin konkurrenskraft urholkas. Detta har i sin tur en bakgrund i vad vi kan kalla asymmetriska trender inom valutaunionen, ett problem som fram tills nyligen analyserats allt för litet (fokus har istället legat på asymmetriska chocker). Men asymmetriska trender, d v s att vissa medlemsländer växer och utvecklas under långa perioder i en helt annan takt än genomsnittet, är ett mycket allvarligare problem. Det gör att pris- och kostnadsökningar ansamlas under årens lopp. De krisdrabbade ländernas konkurrenskraft som en följd av detta under tiden i EMU försämrats med mellan 10-25 procent. Det är detta som är krisens källa i Spanien och Irland och orsak till underskotten, d v s dessa länders problem är direkt orsakade av EMU-medlemskapet. I Grekland har denna EMU-skapade problematik adderats till den hemmakokta delen som består av år av misskött finanspolitik – Grekland har sedan 1980 endast enstaka år varit i närheten av Maastrichtfördragets krav på max 3 procent underskott i de offentliga finanserna, vanligen har underskotten varit väsentligt större.[1]

I skrivande stund har de första utbetalningarna av det jättelika nödlånet på 1000 miljarder kronor till Grekland gjorts. Lånet handlar inte om solidaritet, även om det framställts på det sättet. Istället handlar det om att  EU köper sig tid, så att europeiska banker kan ta sig ur sin exponering gentemot grekiska statspapper – statspapper som nu dumpas på ECB. Därmed undviker man en europeisk bankkollaps, men till priset av att den grekiska staten inte tillåts ställa in betalningarna på skulden och förhandla fram avskrivningar. Greklands skuldsättning ökar nu till nivåer som sannolikt är omöjliga att stabilisera. Före nödlånet var den grekiska offentliga skulden över 120 procent av BNP. I IMF:s tämligen optimistiska grundscenario ökar skuldsättningen efter nödlånet till 149 procent av BNP till år 2013 för att därefter sjunka. Men IMF har också alternativscenarior, i vilka skulden ökar till mellan 166 och 174 procent av BNP till följd av lägre tillväxt alternativ lägre inflation. I värsta-fall scenariot med kombinerad lägre tillväxt, högre räntor och lägre inflation blir skulden självfödande och passerar 200 procentnivån utan att stabiliseras som andel av BNP till år 2020.[2]

Redan före nödlånet pekade många analytiker på att det egentligen inte är en fråga om Grekland ställer in betalningarna utan om när. En uppskattning, och denna gjordes före nödlånet, gör gällande att Grekland skulle behöva 5 procent överskott i de offentliga finanserna, vid en nominell tillväxt på 2 procent och en räntenivå för upplåningen på 6 procent – och detta endast för att stabilisera skuldkvoten. Detta skulle i sin tur kräva nedskärningar i de offentliga utgifterna eller skattehöjningar motsvarande 30 procent av BNP – och detta måste göras utan att driva ned tillväxttakten för då ökar skuldkvoten av sig självt.[3]

Devalvering/Depreciering

Länder i liknande situationer brukar kombinera statsfinansiell konsolidering med devalvering/depreciering – exempelvis Sverige i början av 90- talet. Det är den vägen som IMF i vanliga fall rekommenderar, men så länge Grekland håller fast vid EMU-medlemskap är den stängd. Balansen måste sålunda återställas utan draghjälp från exportindustrin, vilken istället tvingas betala en ”EMU-skatt” på exporten till följd av eurons växelkurs och de inom eurozonen avskaffade växelkurserna som uppgår till 20-25 procent. Politiken och matematiken går helt enkelt inte ihop. En rimlig slutsats är sålunda att det väntar en skuldavskrivning runt hörnet. Alternativet är att Grekland blir Europas skuldslav, som för all framtid måste betala jättelika räntebetalningar bara för att stabilisera sin skuld.

Detta är förstås EU:s ledare medvetna om. De kommer inte att få tillbaka vad de lånat ut. De har därmed förvandlat EMU till en skuldunion och på ett sätt som strider mot fördraget på åtminstone tre punkter.

För det första förbjuder fördragets artikel 125 uttryckligen att enskilda medlemsstater löses ut från sina skuldförpliktelser. Förvisso tar sig EU-ledarna förbi lagens bokstav genom att konstruera lånet utanför EU-organisationen, genom långivning från de enskilda medlemsstaterna. Men det råder inget tvivel om att detta strider mot andan i fördraget. Artikel 125 syftar till att förhindra en utveckling till en skuldunion, där enskilda länder kan skuldsätta sig och sedan lämpa över sina problem på de andra medlemsstaterna. Det är syftet med denna så kallade ”no bail-out klausul” och mot detta syfte strider uppenbart nödlånet, något som kan få allvarliga konsekvenser för EU och valutaunionen på sikt.

Förbjudet att köpa statsobligationer

För det andra har beslutet att ECB köper statsobligationer med låg kreditvärdighet den faktiska innebörden att man sedelpressfinansierar statsskulder. Detta strider såväl mot fördraget som mot de principer som ECB hyllat fram tills nu. Det är för att förhindra sedelpressfinansiering av statsskulder som ECB är förbjudet att köpa statsobligationer direkt av medlemsstaterna, men när man nu på detta organiserade sätt suger upp enskilda medlemsstaters statsobligationer på andrahandsmarknaden genom så kallade ”structural operations” är detta till sitt innehåll inget annat än att finansiera statsupplåning genom att trycka mer pengar. Man har, som en kolumnist uttrycker sig, beträtt ”det sluttande planet mot en ´inflationsunion ´”. [4] Men minst lika allvarligt är förstås att privat risk, i form av banksektorns exponering mot medelhavsländernas statsskulder, nu dumpas i knäet på ECB och i slutändan skattebetalarna.

För det tredje har ECB:s självständighet kommit att ifrågasättas. ECB har fram tills nu betraktats som världens mest självständiga centralbank och fördraget förbjuder uttryckligen politiker från att ge order till centralbanken och centralbanken är förbjuden att ta sådana order. Trots detta var beskedet att ECB skulle köpa ”skräpobligationer” en del av den politiska uppgörelsen kring nödlånet och det kom inte från ECB utan från EU:s finansministrar. [5]

Man kan förvisso ha olika uppfattning ifråga om centralbankers självständighet och sedelpressfinansiering av underskott i krissituationer, men den gemensamma lagstiftningen kring valutaunionen är vad medlemsstaternas parlament kommit överens om i ratificeringsprocesserna. Denna lagstiftning kan rimligen endast ändras genom fördragsförändringar. I annat fall har makten över unionens framtid förflyttats från folkvalda parlament till ministrar som inte är direkt folkvalda. I grund och botten finns det alltså ett demokratiskt problem när EU:s beslutande organ kringgår den lagstiftning som ytterst reglerar deras mandat i EU-sammanhang.

No exit

Nödlånepaketet hann inte mer än beslutas innan nästa farhåga restes. Nödlånen är förvisso en yttersta garant för länder som Portugal, Irland och Spanien, men samtidigt ska det finansieras av dessa länder, som redan har underskott som nästan är i nivå med Greklands. Nödlånen innebär de facto att grekiska underskott täcks med portugisiska och spanska underskott – och förstås med tyska. Räntan på Portugals 10-åriga statsobligationer steg sålunda kraftigt när EU:s räddningspaket lanserades. Men den stora frågan är om de skuldsatta europeiska länderna verkligen kan finansiera hela det enorma paketet på 5.000 miljarder kronor, vilket kommer att behövas om krisen sprider sig till Iberiska halvön.

Det är oron för spridning som gör att det hörs röster om att det bästa för såväl Grekland som för den monetära unionen vore att landet temporärt lämnar EMU, devalverar och återvänder senare till en mer konkurrenskraftig växelkurs – bland andra har Martin Feldstein föreslagit en sådan lösning. [6]

Emellertid är vägen som innebär ett ordnat utträde i realiteten stängd. Av tonvis med politisk prestige men också av andra skäl. Dels torde det vara lika komplicerat att lämna den monetära unionen som att träda in i den – minns att det tog år av förberedelser innan euron kom i funktion. Dels, och viktigare, om Grekland ändå skulle välja att gå ur, måste det ske genom i det närmaste diktatoriska beslut. För i annat fall – om tid gavs och demokrati tar tid – skulle bankrusningar följa, då grekiska företag och hushåll, medvetna om att ett utträde med nödvändighet skulle innebära depreciering, skulle föra över sina tillgångar till utländska banker. Barry Eichengreen menar att detta skulle resultera i ”the mother of all financial crises”. [7] Det innebär dock inte att utträde är faktiskt omöjligt, men det är i så fall, som Paul Krugman påpekat, ett utträde den ”argentinska” vägen, genom kaos. [8] Jag föreställer mig därför att en och grekisk beslutsfattare idag ångrar att de inte tog Milton Friedmans syrliga kommentarer, inför det att euron ersatte de nationella pengarna, på allvar. Han föreslog nämligen att medlemsstaterna inte borde förstöra sina gamla pengar, utan istället magasinera dem – de skulle komma att behövas inom en snar framtid. [9]

Slutsats: när man väl är med finns ingen ordnad återvändo och när den monetära unionen väl upptagit en stat som medlem finns det inget alternativ än att i strid med EU:s lagtext – formellt eller med dess intentioner – på ett eller annat sätt lösa ut den stat som hamnar i skuldkris.

För EU får detta långtgående konsekvenser som antingen måste leda till en framtvingad finanspolitisk integration och skapandet av gemensam skuldhantering på EU-nivå eller till en dysfunktionell union i vilken liknande problem lär återkomma i nästa kris. Ett tredje alternativ, en ordnad upplösning av den monetära unionen när den värsta krisen lagt sig, vore förstås det mest rationella. Men det är politiskt omöjligt.

Depressionspolitik

Vilken väg som EU kommer att slå in på går dock inte att spekulera om idag, men vad gäller de länder som nu är drabbade, står det klart att endast en politik är möjlig inom ramen för valutaunionen – och det är åtstramning för att sänka kostnaderna och på detta sätt vinna tillbaka internationell konkurrenskraft. Det är nödvändigt oavsett om nödlånen fungerar eller ej och det är vad IMF:s och EU:s ”strukturrationaliseringsprogram” för Grekland syftar till.

Sådan deflationspolitik innebär ekonomisk kontraktion, ökande realt värde på skulder och stigande reala räntenivåer, varvid den så kallade Walterskritiken än en gång blir relevant. Den går ut på att med en gemensam räntepolitik, kommer de reala räntorna för respektive land att variera omvänt med inflationstakten, d v s vanligen kommer de reala räntenivåerna att röra sig omvänt mot vad som vore rationellt ur en stabiliseringssynvinkel. Detta brukar anföras som ett problem vad gäller överhettningsperioder för enskilda länder: ökande inflationstakt i överhettning sänker realräntan och därmed späds överhettningen på, vilket ökar inflationen och sänker realräntan ytterligare…

Mindre uppmärksammat är att detsamma gäller i krisperioder. De hårdast drabbade länderna som tvingas till deflationspolitik får de högsta realräntorna vilket driver ner investeringarna och tillväxten. Så i deflaterande ekonomier ökar den reala kostnaden för att finansiera investeringar och kombinerat med att människor skjuter upp konsumtion när priserna förväntas falla, skapas nedåtgående krisspiraler, eller med andra ord depressionsekonomi.

Fullt medvetet återskapar sålunda IMF och EU den stora depressionens mekanismer, fullt medvetet skapar man massarbetslöshet i syfte att pressa ner kostnadsläget. Detta är innebörden i den teknokratiska termen intern devalvering.

Det är vad som nu redan händer eller måste hända i de krisdrabbade EMU-länderna. Därmed uppstår den till synes paradoxala situationen att samtidigt som världens ekonomiska makthavare är överens om att den globala krisen ska mötas med expansionspolitik, ordineras de hårdast drabbade EMU-länderna och länderna i unionens väntrum (framför allt de baltiska staterna), motsatt medicin i form av deflationspolitik, som vore den hämtad från depressionens 30-tal. Och resultatet i form av massarbetslöshet liknar också mest 1930-talet. Spanien är det mest extrema exemplet bland de fullvärdiga medlemmarna – arbetslösheten har ökat med 10 procentenheter på två år och var i februari 19 procent. Greklands arbetslöshet har passerat 10 procent men förväntas öka till nära 15 procent inom ett par år. Bland de länder som bundit sin valuta till euron i hopp om framtida medlemskap är Lettland värst ute; där har arbetslösheten mer tredubblats på två år från 6,1 procent till 21,7 procent i februari.

Euron är ett sänke

”Inte ens euro-skeptikerna kunde föreställa sig att det skulle gå så här illa”, skrev Paul Krugman nyligen. [10] Men hur kunde det egentligen gå så här illa? Euro-entusiasterna försöker naturligtvis finna orsaker utanför EMU, som antingen handlar om ren misskötsel eller om att de idag krisdrabbade länderna inte brydde sig om att dämpa den ekonomiska överhettningen i mitten av 00-talet. I fallet Grekland finns fog för detta. Misskötta och förfuskade offentliga finanser, ineffektiv förvaltning och utbredd korruption.

1) Men för det första har EU ett eget ansvar. Grekland släpptes in trots att landet inte uppfyllde konvergenskriterierna. Centralbanken och kommissionen har vidare ignorerat varningssignalerna om ökande extern skuldsättning i flera av Medelhavsländerna, och det är märkligt att ECB och EU tycks helt tagna på sängen av Greklands kreativa bokföring. De grekiska bokföringsmetoderna kritiserades redan för sex år sedan .[11]

2) För det andra är länder som inte misskött sina offentliga finanser – exempelvis Spanien och Irland – också hårt drabbade.

3) För det tredje har krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland fördjupats och till stor del orsakats av att den gemensamma penningpolitiken lett till att konkurrenskraften för dessa länder urgröpts. Den gemensamma penningpolitiken har inriktats på att tillfredsställa tyska inflationsbehov och därför tillåtit en högre inflation i de mindre, perifera och tidvis överhettade ekonomierna. Irland skulle ha behövt i storleksordningen 4-5 procentenheter högre ränta under de första åren av millenniet och därefter 1-3 procentenheter högre ränta. Nästan lika illa är det för Grekland. När ECB började sänka räntan under 2001, var ECB:s ränta redan 2 procentenheter för låg för Grekland och landets räntebehov låg kvar på samma nivå under hela perioden fram till krisen, det vill säga 2-4 procentenheter högre ränta skulle ha behövts för att pressa ner inflationen till 2 procent. Spanien följer samma bana som Grekland, även om dess räntebehov har varit något lägre. Portugals räntebehov var under millenniets första år på en väsentligt högre nivå än ECB:s ränta, men landets behov närmade sig därefter den nivå på räntan som ECB satte. [12]

I flera av länderna uppstod fastighetsbubblor som underblåstes av kapitalflöden inom EMU. Det var vad som hände i Spanien. Tyskt kapital rusade in i den spanska ekonomin, gödde husbubblan och ökade samtidigt efterfrågan i den spanska ekonomin och pressade därmed upp inflationen. Om Spanien i detta läge – åren kring 2005 – haft kvar pesetan, skulle man ha kunnat höja räntan, och samtidigt skulle pesetan sannolikt ha ökat i värde. Sammantaget skulle överhettningen ha dämpats. Men i avsaknad av penning- och valutapolitik stod Spanien utan effektiva verktyg att kyla ner ekonomin. Istället tvingades man se på när konkurrenskraften urholkades – under samma period som de tyska priserna ökade med 10 procent, ökade de spanska med 35 procent. Och nu kan inte denna obalans rättas till med valutakursjusteringar. [13]

De problem som en rad EMU-länder står inför är sålunda inte i huvudsak effekter av dåligt skötta offentliga finanser. De är snarare fullt normala konsekvenser av gemensam penning- och valutapolitik i en ickeoptimal valutaunion. Skillnader i kostnadsökningar har ackumulerats under en följd av år, gröpt ur konkurrenskraften i vissa länder, stärkt konkurrenskraften i andra, givit upphov till stora underskott i bytesbalansen och extern skuldsättning i flera länder. Detta har lett till att i den globala finanskrisens efterdyningar har tidigare välskötta offentliga finanser eroderats i snabb takt.

4] För det fjärde, även i de fall då under lång tid dåligt skötta offentliga finanser spelat in, såsom i Grekland, råder det ingen tvekan om att penningpolitisk självständighet i dagsläget skulle erbjuda en mer socialt acceptabel och mer rationell väg ut ur krisen, nämligen genom valutadepreciering.

I den politiska debatten framhålls förändringar i växelkurser ofta som något osolidariskt. Men för Grekland, Spanien, Irland, Italien och Portugal vore denna lösning lika rationell som den är för Sverige som klarat sig förhållandevis väl igenom krisen just på grund av att kronans fall stimulerat exportindustrin och styrt konsumtionen mot inhemskt producerade varor och tjänster. [14]

Enorma kostnader

Det som nu sker, den medicin som de värst drabbade länderna tvingas att ta, går på tvärs mot vad som är ekonomiskt och politiskt rationellt. Det är liknande mekanismer som satts igång som var i funktion i mellankrigstidens guldmyntfot och som framkallade den stora depressionen. Liksom den monetära unionen gör idag, tvingade guldmyntfoten krisdrabbade länder att deflatera ekonomin, och det var inte förrän länderna lämnade guldmyntfoten som det blev möjligt att bryta depressionsekonomin och växa sig ur krisen. Sverige klarade sig tämligen väl, eftersom vi tvingades lämna guldet tidigt, men för USA, som hängde kvar ända till 1933, blev det värre. När Roosevelt äntligen klippte bandet till guldet, och därmed öppnade för expansiv politik, motiverade han med att ”en nations inhemska ekonomiska situation är en viktigare faktor för dess välstånd än priset på dess valuta”. Keynes applåderade – Roosevelt hade ”fantastiskt rätt”. [15]

Men man kan fråga sig hur det kom sig att Roosevelts företrädare, liksom många av de samtida europeiska ekonomerna och politikerna, lät en kris förvandlas till en depression? Svaret är politisk prestige kopplad till guldet, och att man vid denna tid – sju år före att Keynes revolutionerade nationalekonomin – inte visste bättre. Inte heller kunde de föreställa sig vad som grodde i depressionsekonomiernas mylla. Kriser skulle mötas med åtstramning. Punkt.

Nu vet vi bättre. Men ändå är kritiken lågmäld mot att de hårdast drabbade EMU-länderna hänvisas till den stora depressionens politik, som vi vet leder till massarbetslöshet. Saken är ju den att svältvägen uppnå konkurrenskraft, är nödvändigt endast givet EMU-medlemskapet; endast givet att valutaunionen prioriteras högre än jobben.

EMU är således en del av problemet, liksom guldmyntfoten en gång var. Det är hög tid att släppa den politiska prestigen som är kopplad till den gemensamma valutan, och istället medge att EMU är ett misslyckande. Att eurons pris är massarbetslöshet, och kanske ännu högre än vi nu kan föreställa oss. För vem kan säga vad som idag gror i depressionsekonomiernas mylla?

Tony Johansson
doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet och har tidigare varit kanslichef på Socialdemokrater mot EMU

SvD, DN1, DN2
Denna text har tidigare publicerats i Nej till EU:s skriftserie 2/2010, Svart på vitt om EU.
En tidigare version av denna text har även publicerats här på bloggen.

[1] Economic outlook, no 86, database, variable: net government lending.
[2] IMF Country Report No. 10/110, Greece: Staff Report on Request for Stand-By Arrangement, IMF, Maj 2010.
[3] Why Greece will default, Wolfgang Münchau, [http://www.eurointelligence.com/article.581+M55425064846.0.html]
[4] ECB may have to turn to ’nuclear option’ to prevent Southern European debt collapse, Ambrose Evans Pritchard, The telegraph, 27 april. [http://www.telegraph.co.uk/finance/economics/7640783/ECB-may-have-to-turn-to-nuclear-option-to-prevent-Southern-European-debt-collapse.html]
[5] Centralbanken förnekar naturligtvis att den givit efter för påtryckningar, men jag lämnar till läsaren att avgöra om Trichet låter trovärdig, se http://www.ecb.int/press/key/date/2010/html/sp100515.en.html
[6] Let Greece take a eurozone ‘holiday’, Martin Feldstein, Financial Times, 16 februari 2010, [http://www.ft.com/cms/s/0/72214942-1b30-11df-953f-00144feab49a.html
[7] The euro: love it or leave it?, Barry Eichengreen, 19 november 2007 [http://www.voxeu.org/index.php?q=node%2F729]
[8] A Money Too Far, Paul Krugman, New York Times, 20100506
[9] Friedman refererad i Erika Lakomaas läsvärda artikel, i Neo, 3 2010, kommande.
[10] Anatomy of a Euromess, [http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/09/anatomyof-a-euromess/]]
[11] Greece´s Crisis begets a German backlash, David Marsh, Financial Times 28 april.
[12] Dessa uppskattningar baseras på Taylorränteberäkningar för eurozonen samt genom en särskild estimering av vilka vikter som ECB tycks använda för BNP-gap och avvikelse från inflationsmål vid sina räntebeslut. För Irland, Tyskland och Eurozonen, se ”Euron – frälsarkrans eller kvarnsten i krisens Europa? ”, Tony Johansson, Jonas Ljungberg, i EU och den Globala krisen, Europerspektiv, årsbok, 2010. För Portugal, Grekland och Spanien har uppskattningar gjorts inför skrivandet av denna essä och de baseras på Taylorregeln, fast med ett något enklare förfarande, baserat på årsdata, vilket naturligtvis är olämpligt för
analys av räntepolitik, men användbart som mått på obalanser inom valutaunionen.
[13] Se Krugman, Anatomy of a Euromess, [http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/09/anatomy-of-a-euromess/]
[14] De analyser som Riksbanken har gjort ger vid handen att en försvagning av kronan med 5 procent jämfört med riksbankens prognos, leder till att 50 000 arbeten räddas. En motsvarande förstärkning jämfört med samma prognos innebär att 50 000 arbeten försvinner.
Se Riksbankens penningpolitiska rapport 2008:3 samt protokollet från Riksbankens
direktionsmöte 20 april 2009.
[15] Citerade i The World Economy between the World Wars, Feinstein, Temin, Toniolo, s 139, Oxfordscholarship online.

Share Button
The following two tabs change content below.

-

Latest posts by - (see all)

9 thoughts on “EMU förvärrar krisen i Grekland

  1. Pingback: Nya myter att spräcka om det grekiska folket | Mullvaden

  2. Pingback: OM jag vore grek… | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

  3. Pingback: Nä, EU har inte räddat Grekland at Jonas Sjöstedt

  4. Pingback: Dagens rekommenderade länk – the New York Times (framför Svenskt Näringsliv) | Nemokrati

  5. Pingback: Slöseriet med stort S orsakas inte av politikerveckan i Almedalen, utan av de slutna rummens EU, IMF, ECB, ESFS och ESM | Nemokrati

  6. En bra och intressant artikel. Vad som inte längre diskuteras är just ”de assymetriska chockerna”. Detta var vårt främsta argument mot Euron på 1990-talets mitt. Man kan inte ha samma ränta oberoende om ett land befinner sig i hög- eller lågkonjunktur. Redan i Maastrichavtalet finns skrivningar om hur man syftar till en ekonomisk-politisk union. Dvs att finaspolitik samordnas och ett närmande mot gemensamma politiska institutioner, skapandet av en politisk union. Det finns mer att säga om detta.

  7. Pingback: Grekland kommer att lämna EMU | Satyagraha-hem

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>