Baumol och dilemmat med framtiden

Den amerikanske ekonomen William Baumol har fått ge namn till ett fenomen som till och från brukar nämnas som en huvudanledning till varför skatterna inte kommer att räcka till vård, skola och omsorg i framtiden (tidigare text här). Men de grundläggande huvuddragen i det resonemang som brukar tillskrivas Baumol säger egentligen nåt rätt självklart, nämligen att:

Det är svårt att effektivisera hårdrock

Baumols utgångspunkt: Tillverkningsprocessen av produkten ”dator” går att effektivisera. Tillverkningsprocessen av tjänsten ”sångframträdande” går det inte. Exempel: År 1 tar det en timme att tillverka en dator och en timme att sjunga en skitlång hårdrocklåt inför publik. Till år 2 stiger produktiviteten. Nu kan vi tillverka två datorer på en timme. Men det tar lika lång tid att sjunga hårdrock som det gjorde förra året. Alltså har alternativkostnaden för hårdrock ökat: från en dator till två datorer.

Lönerna stiger också. År 1 tjänar datortillverkaren 100 kr före skatt. Vi bestämmer oss för att finansiera hårdrockslåten med skatt. För att både datortillverkaren och hårdrockaren ska få samma lön tar vi hälften av tillverkarens lön och ger till hårdrockaren = 50 kr. Efter skatt tjänar dem nu lika mycket. När produktiviteten stiger i datortillverkningen får tillverkaren fördubblad lön (på lång sikt brukar man säga att löneutvecklingen följer produktivitetsutvecklingen). Nu tjänar tillverkaren 200 kr före skatt. Vi tar fortfarande ut hälften i skatt = 100 kr och ger till hårdrockaren. Alltså tjänar båda nu 100 kr efter skatt.

Problemet uppstår när vi vill ha mer hårdrock. Vi kanske vill anställa en gitarrist. För att ha råd måste vi antingen få den privata sektorn att växa = få fler att tillverka datorer. Det andra alternativet är att höja skatten. Alltså kommer det bli svårt att öka musikproduktionen i samma takt som datortillverkningen. Detta problem kallas Baumols lag eller Baumols dilemma.

Snart ännu värdefullare (mätt i antal datorer).

Dilemmat existerar men det är ok

Baumols lag förklarar varför vissa typer av jobb försvinner. Till exempel enklare tjänster som är svåra att effektivisera men kan ersättas med maskiner eller kan utföras av kunderna själva. Alternativkostnaden för dessa tjänster blir helt enkelt för stor. För vård, skola och omsorg som vi finansierar genom skatt säger Baumols lag att skatterna måste ligga på samma nivå om vi ska få ut samma mängd tjänster som tidigare (allt annat lika). Detta eftersom att dessa sektorer till stor del består av personliga tjänster som är svåra att effektivisera.

Allt det här är så klart kraftigt förenklat. Men det blir kanske lite tydligare om vi tittar på skattekvoten (skatterna delat på BNP) och arbetade timmar i hela Sverige de senaste decennierna. Sedan början av 1980-talet har skattekvoten legat kring 45-50 procent av BNP (figur 1 nedan). Under de senaste trettio åren har vi för lite mer än två arbetstimmar i privat sektor kunnat finansiera en timme i offentlig sektor (figur 2 nedan).

Figur 1: Skattekvoten har legat runt 50 procent sedan 1980
Källa: Ekonomifakta

Figur 2: Tre av tio arbetstimmar i Sverige utförs i offentlig sektor
Källa: SCB nationalräkenskaper

Sammanfattningsvis: skatterna räcker men Baumols dilemma är ett dilemma. För att finansiera och utveckla vård, skola och omsorg kommer vi alltid vara beroende av skatter och arbetade timmar. Oavsett hur tillväxten ser ut i övrigt och vilken kvalitet vi nöjer oss med.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen
—-
För liknande förklaring från höger se Danne Norling här.

Källor

1. Baumol, W. J. (1967) ”Macroeconomics and of Unbalance Growth: The Anatomy of Urban Crisis” i The American Economic Review, vol. 57, 3: 415-426 [Länk]