Baumol och dilemmat med framtiden

Den amerikanske ekonomen William Baumol har fått ge namn till ett fenomen som till och från brukar nämnas som en huvudanledning till varför skatterna inte kommer att räcka till vård, skola och omsorg i framtiden (tidigare text här). Men de grundläggande huvuddragen i det resonemang som brukar tillskrivas Baumol säger egentligen nåt rätt självklart, nämligen att:

Det är svårt att effektivisera hårdrock

Baumols utgångspunkt: Tillverkningsprocessen av produkten ”dator” går att effektivisera. Tillverkningsprocessen av tjänsten ”sångframträdande” går det inte. Exempel: År 1 tar det en timme att tillverka en dator och en timme att sjunga en skitlång hårdrocklåt inför publik. Till år 2 stiger produktiviteten. Nu kan vi tillverka två datorer på en timme. Men det tar lika lång tid att sjunga hårdrock som det gjorde förra året. Alltså har alternativkostnaden för hårdrock ökat: från en dator till två datorer.

Lönerna stiger också. År 1 tjänar datortillverkaren 100 kr före skatt. Vi bestämmer oss för att finansiera hårdrockslåten med skatt. För att både datortillverkaren och hårdrockaren ska få samma lön tar vi hälften av tillverkarens lön och ger till hårdrockaren = 50 kr. Efter skatt tjänar dem nu lika mycket. När produktiviteten stiger i datortillverkningen får tillverkaren fördubblad lön (på lång sikt brukar man säga att löneutvecklingen följer produktivitetsutvecklingen). Nu tjänar tillverkaren 200 kr före skatt. Vi tar fortfarande ut hälften i skatt = 100 kr och ger till hårdrockaren. Alltså tjänar båda nu 100 kr efter skatt.

Problemet uppstår när vi vill ha mer hårdrock. Vi kanske vill anställa en gitarrist. För att ha råd måste vi antingen få den privata sektorn att växa = få fler att tillverka datorer. Det andra alternativet är att höja skatten. Alltså kommer det bli svårt att öka musikproduktionen i samma takt som datortillverkningen. Detta problem kallas Baumols lag eller Baumols dilemma.


Snart ännu värdefullare (mätt i antal datorer).

Dilemmat existerar men det är ok

Baumols lag förklarar varför vissa typer av jobb försvinner. Till exempel enklare tjänster som är svåra att effektivisera men kan ersättas med maskiner eller kan utföras av kunderna själva. Alternativkostnaden för dessa tjänster blir helt enkelt för stor. För vård, skola och omsorg som vi finansierar genom skatt säger Baumols lag att skatterna måste ligga på samma nivå om vi ska få ut samma mängd tjänster som tidigare (allt annat lika). Detta eftersom att dessa sektorer till stor del består av personliga tjänster som är svåra att effektivisera.

Allt det här är så klart kraftigt förenklat. Men det blir kanske lite tydligare om vi tittar på skattekvoten (skatterna delat på BNP) och arbetade timmar i hela Sverige de senaste decennierna. Sedan början av 1980-talet har skattekvoten legat kring 45-50 procent av BNP (figur 1 nedan). Under de senaste trettio åren har vi för lite mer än två arbetstimmar i privat sektor kunnat finansiera en timme i offentlig sektor (figur 2 nedan).


Figur 1: Skattekvoten har legat runt 50 procent sedan 1980
Källa: Ekonomifakta


Figur 2: Tre av tio arbetstimmar i Sverige utförs i offentlig sektor
Källa: SCB nationalräkenskaper

Sammanfattningsvis: skatterna räcker men Baumols dilemma är ett dilemma. För att finansiera och utveckla vård, skola och omsorg kommer vi alltid vara beroende av skatter och arbetade timmar. Åtminstone så länge tjänsterna är arbetskraftintensiva.

Erik Hegelund
Jobbar som ekonomisk utredare och är redaktör för den här bloggen
—-
För liknande förklaring från höger se Danne Norling här.

Källor

  1. Baumol, W. J. (1967) ”Macroeconomics and of Unbalance Growth: The Anatomy of Urban Crisis” i The American Economic Review, vol. 57, 3: 415-426 [Länk]
Share Button
The following two tabs change content below.

Erik Hegelund

Jobbar på myndighet. Bloggar även på www.erikhegelund.wordpress.com

Latest posts by Erik Hegelund (see all)

14 thoughts on “Baumol och dilemmat med framtiden

  1. ”För vård, skola och omsorg som vi finansierar genom skatt säger Baumols lag att skatterna måste ligga på samma nivå om vi ska få ut samma mängd tjänster som tidigare (allt annat lika)”

    Om du med allt annat lika menar…
    * produktiviteten i privat industri ökar
    * produktiviteten inom vård, skola och omsorg förändras inte.
    * offentliga utgifter inom vård, skola och omsorg består enbart av arbetskraftkostnader
    …så är det förstås sant.

    Fullt så pessimistisk behöver man väl dock inte vara?

    Universitetsvärlden borde t.ex. kunna skära rätt ordentligt i sina kostnader så fort vi går över till en mer webbaserad utbildning (personligen går jag inte längre några fysiska universitetskurser utan streamar dem från t.ex. MIT).

    Antalet dagar du behöver ligga på sjukhus efter olika ingrepp har minskat avsevärt etc.

    Men visst – dessa tjänster kommer (kanske/troligtvis) inte att växa i SAMMA utsträckning som privat konsumtion.

    • Sant sant. Den där meningen blev lite klumpig. Produktiviteten ökar, även om det är svårt (omöjligt?) att mäta och särskilja från förändringar och försämringar.
      Kanske kan man sammanfatta det som att vid konstant skattenivå kommer desa tjänster att utvecklas, om än i mindre utsträckning än de flesta andra produktmarknader.

  2. Pingback: Ännu mer om inkomstelasticiteten för vård

  3. Ändå finns ju en allmän känsla av att offentliga tjänster som vård, skola och barnomsorg får allt mindre resurser och allt lägre kvalitet. Det borde ju inte vara fallet när skattekvoten har varit densamma. Barngrupperna på förskolor har ju t ex gått från ca 10-12 barn på 4 vuxna 1980 till över 20 barn på samma antal vuxna 2010. Hur kan detta förklaras?

    • Skattekvoten är ett extremt klumpigt mått och tittar vi närmare har det skett förändringar i den riktning som du beskriver. Min poäng är mest teoretisk, mycket översiktlig och extremt långsiktig.

  4. Ett vanligt missförstånd, som används i propagandan för nedskärningar av den offentliga sektorn, är att ”Baumols dilemma” leder till att skattekvoten måste öka. Lars Ingelstamhar t.ex. fallit den fällan.

    Exemplet med att hårdrock inte kan spelas snabbare, visar egentligen tvärtom att ”tjänsteproduktionens” produktivitet kan ökas. Marginalkostnaden för att ladda ner en hårdrocklåt har ju faktiskt sjunkit ner till noll. Det är ju därför skivbolagen skriker i högan sky.

  5. Vad man glömmer när man gör dessa antaganden är att i verkligheten så är det inte bara datortillverkaren som betalar skatt utan även hårdrockaren, vilket innebär att båda bidrar till intäkterna i form av skatt vilket påverkar resultatet. Detta glöms gärna bort när nationalekonomer och media diskuterar men som i all politik så är nationalekonomi en ”vetenskap” med en politisk agenda.

    • Sant men netto är sambandet ändå detsamma, även om man skulle beskriva alla verkliga detaljer.

      Och vilken agenda då? Jag är medlem i Vänsterpartiet.

  6. Pingback: Vi räknar på det här…! | Vänsterpartiet Landstinget Sörmland

  7. Den här artikeln tar upp problem med Baumols teori om kostnadssjuka inom bl.a. vård och kultursektorn på ett rent matematiskt plan och innehållet även en sammanställning av den kritik som riktades mot teorin när den framfördes på 60-talet: http://www.qedinteractive.com.au/NoPandemic.pdf

    Daniel Ankarloo har också skrivit och talat en del om det fullständigt orimliga med denna teori: eftersom vi fattigare förut kommer vi inte att ha råd med lika mycket ”välfärd” i framtiden… Etc.

  8. Pingback: Alla som är höger borde vara för kortare arbetstid | Vänsterekonomerna

  9. Problemet är ju att ”realtidsjobb” där ”produkten” består av den arbetstid som läggs ner (på omsorg, undervisning, rådgivning, teater osv.) blir dyrare och dyrare eftersom den allmänna prisnivån i hög grad bestäms av den ”tillverkningsekonomi” som blir billigare och billigare genom teknisk utveckling. Att vissa delar av realtidsjobben kan bytas ut mot tillverkade varor (inspelade föreläsningar, skivor, böcker) kan tillfälligt dämpa kostnadsutvecklingen, men de delar som inte går att substituera (allt som kräver personlig kontakt) kommer att fortsätta att skena iväg prismässigt. Det som egentligen skulle behövas vore ett sätt att separera dessa två sektorer (realtidsarbete och tillverkningsarbete) och finansiera dem på var sitt sätt utan att summera kostnader och resultat på ett sätt som döljer skillnaden. Annars kommer vi hela tiden att fortsätta räkna som om realtidsarbete BORDE kunna tillverkas snabbare och snabbare i samma takt som produkttillverkningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>