Alla som på 2000-talet varit med och nyanställt någon med en specifik kompetens vet att det finns en sak man absolut inte ska göra: annonsera via Arbetsförmedlingen. En annons på Arbetsförmedlingen innebär att man får minst 200 ansökningar som både gör det hopplöst att hitta guldkornen men som också riskerar att vara av sämre kvalitet än de spontanansökningar eller rekommendationer man annars kan motta. Detta för att arbetsförmedlingen sänker tröskeln för arbetssökande att hitta arbetstillfällen, något som oftast är positivt men som också leder till att fler personer söker som inte känner till branschen eller har rätt kvalifikationer. En del av ansökningarna som man får via Arbetsförmedlingen riskerar också att vara ett resultat av den nödvändiga piska som hotet om en indragen A-kassa utgör.
De här problemen ökar i omfattning när arbetslösheten ökar. Det vill säga, när företagen säger upp många och nyanställer få blir arbetsförmedlingen mer och mer oanvändbar. Systemet är helt enkelt inte dimensionerad för 2010-talets massarbetslöshet på 8 %.
Istället för Arbetsförmedlingen
Det här förstår framförallt de mest drivna (anställningsbara) arbetssökande som därmed upphör söka arbete via arbetsförmedlingen utan istället söker sig till kanaler som rekryteringsbolag. Ju fler av de högpresterande som upphör söka annonser via arbetsförmedlingens platsbank desto större blir behovet för rekryterande arbetsgivare att använda de alternativa kanalerna. Detta förstör i sin tur andra arbetsgivares vilja att annonsera via arbetsförmedlingen då ett sjunkande totalt antal annonser leder till att det fåtal annonser som kommer in får än fler ansökningar. På detta sätt uppstår ett system där färre jobb att förmedla, resulterar i ett större behov för rekryteringsbolag (en aning kontraintuitivt).
Sökintensitet är inte allt
Vikten av en välfungerande arbetsförmedling är ett av Peter Diamond, Dale Mortensens och Christopher Pissarides (2010-års Nobelpristagares) tydligaste slutsatser. Anders Borgs politik sägs ofta bygga på Diamond et als forskning. Egentligen är det dock bara ett element i forskningen som Moderaterna var mycket snabba på att ta åt sig av. Nämligen det faktum att generösare arbetslöshetsersättning riskerar att sänka sökintensiteten. Helt enkelt slutsatsen att: Hunger can be a positive motivator! Diamond et als slutsatser om vikten av en välfungerande arbetsförmedling och den positiva effekten av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har man dock inte snappat upp lika fort.
Arbetsförmedlingen tillsammans med systemet för att granska den arbetssökandes aktivitet och därmed dennes rätt till ersättning behöver helt klart ses över. Men hur?
Peter Gerlach
Civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm
Denna text har tidigare publicerats på S-studentföreningen på Handels blogg Vi har räknat på det här.
Arbetsförmedlingen är inte utformad för att hantera dagens massarbetslöshet
Alla som på 2000-talet varit med och nyanställt någon med en specifik kompetens vet att det finns en sak man absolut inte ska göra: annonsera via Arbetsförmedlingen. En annons på Arbetsförmedlingen innebär att man får minst 200 ansökningar som både gör det hopplöst att hitta guldkornen men som också riskerar att vara av sämre kvalitet än de spontanansökningar eller rekommendationer man annars kan motta. Detta för att arbetsförmedlingen sänker tröskeln för arbetssökande att hitta arbetstillfällen, något som oftast är positivt men som också leder till att fler personer söker som inte känner till branschen eller har rätt kvalifikationer. En del av ansökningarna som man får via Arbetsförmedlingen riskerar också att vara ett resultat av den nödvändiga piska som hotet om en indragen A-kassa utgör.
De här problemen ökar i omfattning när arbetslösheten ökar. Det vill säga, när företagen säger upp många och nyanställer få blir arbetsförmedlingen mer och mer oanvändbar. Systemet är helt enkelt inte dimensionerad för 2010-talets massarbetslöshet på 8 %.
Istället för Arbetsförmedlingen
Det här förstår framförallt de mest drivna (anställningsbara) arbetssökande som därmed upphör söka arbete via arbetsförmedlingen utan istället söker sig till kanaler som rekryteringsbolag. Ju fler av de högpresterande som upphör söka annonser via arbetsförmedlingens platsbank desto större blir behovet för rekryterande arbetsgivare att använda de alternativa kanalerna. Detta förstör i sin tur andra arbetsgivares vilja att annonsera via arbetsförmedlingen då ett sjunkande totalt antal annonser leder till att det fåtal annonser som kommer in får än fler ansökningar. På detta sätt uppstår ett system där färre jobb att förmedla, resulterar i ett större behov för rekryteringsbolag (en aning kontraintuitivt).
Sökintensitet är inte allt
Vikten av en välfungerande arbetsförmedling är ett av Peter Diamond, Dale Mortensens och Christopher Pissarides (2010-års Nobelpristagares) tydligaste slutsatser. Anders Borgs politik sägs ofta bygga på Diamond et als forskning. Egentligen är det dock bara ett element i forskningen som Moderaterna var mycket snabba på att ta åt sig av. Nämligen det faktum att generösare arbetslöshetsersättning riskerar att sänka sökintensiteten. Helt enkelt slutsatsen att: Hunger can be a positive motivator! Diamond et als slutsatser om vikten av en välfungerande arbetsförmedling och den positiva effekten av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har man dock inte snappat upp lika fort.
Arbetsförmedlingen tillsammans med systemet för att granska den arbetssökandes aktivitet och därmed dennes rätt till ersättning behöver helt klart ses över. Men hur?
Peter Gerlach
Civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm
Denna text har tidigare publicerats på S-studentföreningen på Handels blogg Vi har räknat på det här.