Apropå S-budgeten

Socialdemokraterna lade i veckan förslag till skuggbudget. Det finns en del ljusglimtar i den, men samtidigt verkar de vara så rädda för den omtalade medelklassen, att de tar ut lite väl stora säkerhetsavstånd.

Jag koncentrerar i det följande mina kommentarer till jobbskatteavdraget, a-kassetaket samt frågan om RUT-avdraget. Socialdemokraterna föreslår att jobbskatteavdraget ska börja trappas ned vid inkomster över 50 000 kronor i månaden. Det är bra, men brytpunkten borde ha satts lägre. Det är bra att man höjer a-kassans tak, men den gångna veckans strid inför öppen ridå, visar att man inte har förstått hur viktigt a-kassetaket är för att vinna medelklassen. Vidare försöker man desarmera RUT-frågan genom att föreslå förändringar i regelverket. Det är nog taktiskt riktigt, men man är alldeles för återhållsam i sina förslag.

Jobbskatteavdraget

Jobbskatteavdraget har en skev fördelningsprofil, är en stor utgiftspost (över 70 miljarder per år) som inte har visats ge några jobb och därför har en skyhög alternativkostnad i termer av minskad välfärd, försämrade skyddsnät och utgifter som faktiskt skulle generera arbetstillfällen, såsom investeringar i infrastruktur och byggverksamhet. Det är därför bra att socialdemokraterna föreslår en nedtrappning av avdraget. Emellertid är det svårt att förstå varför en månadslön på just 50 000 kronor valdes som brytpunkt?

Förmodligen beror det på att så få individer tjänar så mycket per månad och på så sätt behöver man inte stöta sig med särskilt många. Det rör sig om några få procent av dem som har en anställning. Den 90:e percentilen går vid 40 000 kronor i månaden – d v s 90 procent av dem som har en anställning tjänar mindre än så per månad. Så när man sätter brytpunkten så högt, undviker man förvisso den situation som Sahlin hamnade i, när Reinfeldt angrep henne för att vilja höja skatten för vanligt folk. Men problemet är att man är så rädd för denna diskussion, att man tar ut för stora säkerhetsavstånd för vad som är ”vanliga” inkomster, alltså för de som tjänar något över genomsnittet, men ändå inte är höginkomsttagare. Man kan inte, resonerar en del,  beskatta dessa inkomster mer, för då riskerar man förlora dessa väljare. Men saken är dock den, att medelklassen inte tjänar 50 000 kronor i månaden, den tjänar runt 30 000 kronor i månaden (medianlönen per månad 2010 var 25 300 enligt SCB)! Man skulle därför kunna undvika en besvärlig debattsituation, även om man satte gränsen betydligt lägre, någonstans i intervallet 30 000-35 000 kronor i månaden. Det är nämligen så att 75 procent av dem som har en anställning tjänar mindre än 30 500 kronor i månaden. Det är dessutom så att detta är inkomstgrupper, vars ekonomiska standard ökat markant de senaste åren – till följd av den nya regressiva fastighetsskatten, jobbskatteavdragen som gynnar höginkomsttagare och den avskaffade förmögenhetsskatten. Då skulle man dels få en bättre fördelningsprofil, samtidigt som man undviker att gå i konflikt med denna medelklass och man skulle få mer pengar att röra sig med, så att man hade kunnat skapa sig ett tydligare budgetalternativ.

Därtill är det så, att denna medelklass måste vinnas på andra områden än på skattesänkningarnas områden – ty där kommer socialdemokratin alltid att förlora. Borg kommer alltid att vilja sänka skatten mer än socialdemokraterna. Det är en strid som socialdemokraterna inte kan vinna.

Taket i a-kassan

Taket i a-kassan är en sådan fråga, där denna medelklass kan vinnas för socialdemokratin. Hela a-kassefrågan är nu skickligt demonterad av de borgerliga spindoktorerna till att handla om bidrag, om förlorare (vem vill vara förlorare?) om slöhet – ja, i det stora hela är det en otrevligt reaktionär retorik som vunnit företräde genom Reinfeldts makttillträde. Men taket i a-kassan handlar ju om denna arbetande medelklass, som socialdemokratin, så gärna vill och måste vinna. Och som Gunnar Myrdal sa: fakta sparkar. Och fakta är att en vanlig medelklassinkomsttagare förlorar 8000-10000 kronor i månaden efter skatt om han eller hon blir arbetslös, eftersom a-kassans maxbelopp är drygt 11 200 kronor efter skatt. Arbetslöshet innebär för många, såvida du inte tecknat privata försäkringar, personlig katastrof och att du tvingas flytta. Så vill inte folk ha det. Man vill känna sig trygg. Därför är det rätt att gå fram med förslaget om höjt tak i a-kassan. Dessutom finns en rad strategiska skäl för att göra detta. Det kan tyckas märkligt men socialförsäkringarna är (var?) en del i det sammanhållande kittet i den svenska välfärdsmodellen. Dess utformning, som generell och inkomstrelaterad, gjorde att stödet för modellen gick långt utanför de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna. Det var detta som Reinfeldt avsåg när han som ung talade om att svenskarna hade blivit ”hjärntvättade”. Men vad det i realiteten handlade om var att väljargrupper, med relativt höga inkomster, som i andra samhällsmodeller skulle ha slutit sig till de borgerliga leden, i den svenska modellen, på rent rationella grunder, slöt sig till arbetarrörelsen och dess samhällsbygge, och förvandlade därmed den svenska socialdemokratin till ett parti med ett potentiellt väljarstöd på 50 procent, istället för ett potentiellt väljarstöd på 40 procent som var fallet för många av de socialdemokratiska partierna på kontinenten. Därtill gick/går stödet för modellen långt utanför själva rösthandlingen, vilket sociologen Stefan Svallfors visat. Till och med uttalat borgerliga väljare stödjer i hög utsträckning den jämlikhetsskapande svenska välfärdsmodellen. Detta har länge gjort borgerlighetens manöverutrymmer litet. Men genom en genialt utformad strategi – påstått grundad i vetenskap, men egentligen baserad på rena gangsterkalkyler och pseudovetenskapligt modelltrixande som ingen vettig människa tror på – har den nu på mycket kort tid lyckats bryta upp delar av detta sammanhållande kitt. Genom ett höjt tak i a-kassan, kan en del av detta repareras.

RUT-avdraget

Slutligen, frågan om avdrag för hushållsnära tjänster. Vad gäller rutavdraget som princip, så kan man vara positiv till detta, endast om syftet preciseras och endast om man hushållar med dessa utgifter på ett rimligt sätt.

Regeringens företrädare har vid olika tillfällen angett fyra syften med avdraget. 1) Att bli av med svartarbete. 2) Skapa jobb. 3) Öka jämställdheten. 4) Lösa hushållens välfärdsproblem.

Av dessa håller endast det sista argumentet.

Vad gäller den första punkten, så är det väl så att fifflet nu tar andra vägar och dessutom måste man fråga sig om detta är rätt strategi. Möta dålig skattemoral genom att sänka skatten? Med samma resonemang kan man lösa problemet med svartspriten genom att legalisera den!

Vad gäller att skapa jobb, står den för det första i motsättning till den första punkten. Svarta arbeten som blir vita är förstås bra, men det innebär faktiskt att den jobbskapande effekten överskattas. För det andra, oavsett denna motsättning mellan dessa båda argument, är det uppenbart så att det inte blivit särdeles många nya jobb. Ibland talas det ju om tiotusentals nya jobb, men som TCO:s förre chefsekonom, Roland Spånt, visat rör det sig troligen om färre 1000 heltidsekvivalenter, som tillkommit till en kostnad av 800 000 kronor stycket, vilket exempelvis är mer än dubbla styckkostnaden jämfört med att anställa en lärare [SvD]. Därtill finns det ett märkligt synsätt i detta avdrag som jag inte kan få ihop med det normala borgerliga tänkandet, som ju är att marknaden bäst allokerar resurser. Men om så är fallet – varför ska just denna bransch undandras från marknadens logik? Varför ska politiker förändra resursallokeringen på denna marknad?

”Öka jämställdheten”, är ett bisarrt borgerligfeministiskt argument. Det räcker att notera vilket kön de har som städar dassen på Östermalm, för att inse att detta argument haltar.

Så nummer fyra då. Lösa hushållens välfärdsproblem – eller hur ska de hårt arbetande familjerna få tiden att räcka till? Ibland kallas detta för ”livspusslet”. Här finns ett argument för dessa avdrag. Men i så fall, eftersom detta rör sig om samhälleliga välfärdsutlägg, det är våra gemensamma skattepengar som används, måste prioriteringar och behovsprövningar göras. Man måste helt enkelt komma åt den absurda fördelningen av RUT-pengarna. Enligt beräkningar som presenterades i en tidigare artikel här på bloggen, så är den genomsnittliga RUT-summan per individ i inkomstintervallet under 500 000 kronor per år (detta intervall omfattar 96 procent av befolkningen!) 27 kronor om året. I intervallet 500 000 – 1 000 000 kronor per år är Rut-summan drygt 400 kronor och för dem som tjänar över 1 miljon per år är den drygt 1 500 kronor per individ. Statistik från LO-tidningen pekar i samma riktning: 75 procent av alla RUT-avdragare gör det för ett belopp på mindre än 5000 kronor per år. Det är rentav så att det är svårt att förstå att detta kan vara en så känslig och stor fråga. Med tanke på hur mycket uppmärksamhet frågan får, kan man förledas att tro att det är många som använder avdraget. Men saken är den att 96,7 procent faktiskt inte använder RUT. Vi som tillhör dessa 96,7 procent av befolkningen betalar däremot via skatten till de 3,3 procent som använder RUT [LO-tidningen].

Så för att  sammanfatta: en liten grupp rika använder rut-avdraget för att få billigare hembiträden och för att kunna ha en grillbetjänt på sina gardenpartys. Dessa rika göra stora avdrag, och det är för dessa som en hög maxgräns är av intresse (och Folkpartiet vill höja till 100 000!). Den stora gruppen rutavdragare, använder möjligheten för små enstaka tillfällen – kanske flyttstädning eller någon städning vid högtider etc. Jag använder inte RUT. Men jag har inget större problem att betala till RUT-systemet för dem som använder detta på ett rimligt sätt, men jag vill verkligen inte betala för hembiträden i Danderyd och grillbetjänter i Vellinge!

Alltså måste, om Rut ska kunna accepteras, en behovsprövning göras och maxbeloppet sänkas. Ett sätt är att definiera grupper som ska ha rätt till detta avdrag och att sätta ett lämpligt tak på hur mycket välfärd i form av RUT-tjänster som samhället är berett att tillföra dessa grupper. Det gör socialdemokraterna i sin skuggbudget genom att föreslå att endast barnfamiljer och pensionärer ska ha rätt till detta avdrag samt att gränsen för maxbeloppet sänks från 50 000 kronor till 25 000 kronor. Det är bra, men än en gång är man för försiktig. Det finns, för det första, ingen anledning att inkludera pensionärer – denna grupp har inget problem med att få tiden räcka till, och om de har behov av dylika tjänster och inte själva kan utföra dem, då ska de ha rätt till detta via den kommunala omsorgen. För det andra, så är summan alldeles för hög. 5000 kronor verkar, med tanke på hur fördelningen av RUT-avdragen ser ut vara lämpligare, eller om man vill vara generös, så kan man acceptera TCO:s förslag där maxbeloppet ligger på 10 000 kronor.

Summering

För att sammanfatta. Det är bra att socialdemokraterna vill höja a-kassetaket. Det är viktigt för återskapa ett sammanhållande kitt i den svenska modellen och för att förhindra att vi går mot en grundtrygghetsmodell, vars effekter skulle bli förödande. Detta förslag kommer vidare att appellera till de medelklassväljare som lämnat socialdemokratin. Det är bra att man vill trappa ner jobbskatteavdraget. Men denna nedtrappning borde börja ske redan någonstans i intervallet 30 000 – 35 000 kronor. Det skulle generera ökade resurser för en tydligare s-budget, och det är resurser som behövs för att sänka arbetslösheten. Dessutom ger det en bättre fördelningsprofil, och detta kan göras utan att socialdemokratin behöver gå till val på att höja skatten för vanligt folk.

Slutligen måste socialdemokratin bli tydligare med syftet med RUT-avdraget. Dess syfte kan endast vara att öka välfärden för hushållen och det måste ha en vettig fördelningsprofil. Det är därför bra att man definierar grupper som ska ha rätt till detta och att man sänker maxbeloppet. Emellertid bör pensionärer uteslutas och maxbeloppet bör sänkas till 5 000 – 10 000 kronor per år.

Tony Johansson
doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds Universitet